Hur har Moderaterna det med kompassen?

På temat att inte bli bitter så här efter januari 2019 finns nu möjligheten för moderater att istället formulera en tydlig och idéburen borgerlig oppositionspolitik. Marknaden för ett parti att lita på borde vara god i dessa dagar, skriver Anders Ydstedt.

Partiledaren och partisekreteraren missar sällan chansen att ta sin utgångspunkt utifrån sina liberalkonservativa värderingar när de ska förklara olika ställningstaganden. Det är klokt. Att ha ett antal gemensamma värderingar som kompass i politiken underlättar på så många sätt. Först och främst gör det att man har en riktning för sitt arbete. Värderingarna utgör ett stöd när man stöter på nya frågor. Ibland går det kanske inte att röra sig framåt på grund av väljarna eller andra partiers agerande – men man riskerar i alla fall inte att gå vilse i andra riktningar. Tydliga värderingar gör det också enklare för väljarna att förstå vad ett parti verkligen vill och det gör att partiföreträdare vet var de själva står i eventuella förhandlingar med andra partier.

Men det verkar vara lite si och så med kompassen på en del håll nu. Det kan ha sina förklaringar. Åren då kompassen ersattes med en triangel har satt sina spår. Tyvärr är spåren så djupa att det verkar svårt att lämna dem. För oss som följer från åskådarplats blir det allt svårare att hänga med. Särskilt tydligt blev detta i skattedebatten i veckan där moderater både i kammaren och utanför kritiserade regeringsunderlaget från vänster för punkten i januariöverenskommelsen om att ta bort värnskatten nästa år. Värnskatten har länge varit en symbolfråga med en hög politisk prislapp. Sannolikt är det så att borttagen värnskatt kommer att öka de totala skatteintäkterna och dess enda funktion har varit att vara en politisk markering. För ett borgerligt parti borde det bara finnas en position i frågan. Punkt.

Man kan möjligen förstå det som att de fortfarande följer idéprogrammet ”Ansvar för hela Sverige” fra?n 2011 och reviderat 2013. I det nämns ordet liberalkonservativ inte en enda gång. Ordet ”ansvar” nämns 54 gånger, ”välfärd” 34 gånger och ”allmänintresse” fem gånger. Att ha ordning på statens ekonomi var det överordnade målet över allt annat. Texten var sannolikt ett försök att ganska konkret fånga en tidsanda och ge dåvarande alliansregering obegränsade frihetsgrader att utforma sin politik – vilket gjorde texten tämligen omodern redan ett år senare. Så kan inte ett idéprogram utformas, vilket bland annat PJ Anders Linder då så klokt påpekade. I praktiken utgjorde DN debatt en slags rörligt idéprogram under dessa år. Det är naturligtvis lätt att ironisera över detta så här i efterhand. Många viktiga framgångar uppnåddes, skatterna sänktes och regeringsmakten hölls i två mandatperioder. Men kartan är annorlunda idag och kompassen måste återfinnas.

Ska moderaterna vara en tydlig borgerlig opposition med sikte att ta över regeringsmakten behöver man arbeta med idéerna och här ett nytt idéprogram en bra bas. Det behövs förmodligen inte uppfinnas så mycket nytt utan det viktiga är att återta värderingar: frihet, att samhället är större än staten, befästa äganderätten samt skydda medborgare och gränser. Inspiration kan hämtas från den föredömliga serien ”Zetterbergsamtalen” i Svenska Dagbladet. Svensk Tidskrift är också alltid en arena öppen för borgerlig idédebatt, och tar gärna emot tips, råd och varningar till framtidens borgerlighet.

Det vore välkommet att denna gång sikta på en livslängd på ett par mandatperioder istället för ett år. Det behövs ett brett idéprogramsarbete för att förankra och därefter låsa fast politikens riktning framöver. Processen är minst lika viktig som målet. Marknaden för ett parti att lita på borde vara god i dessa dagar. Ett parti där medlemmar fattar beslut på stämmor och där sådana beslut gäller. Ett bra idéprogram kan bli ett publikt kontrakt med väljarna. I en rörig politisk tid vore det helt enkelt skönt med ett parti som bara rör sig åt rätt håll.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift