Hur nya är moderaterna?

Gör om mansgrispolitiken på arbetsmarknaden

Stela regler på arbetsmarknaden är inget problem säger regeringen. Det stämmer, men bara om man avser arbetsmarknaden för män mellan 24 och 54 år. De har objektivt minst problem på arbetsmarknaden. Här liksom i alla andra länder. Samtidigt är det de etablerade som är subjektivt mest oroliga för att mista sitt arbete. Låt inte deras lobby stänga vägen för andra, svagare grupper till nya jobb, skriver Per Tryding, internationell ekonom och doktor i lärande.

Foto: JE Ebbesson

Det är ute med ideologi, sägs det. Och visst ligger det något i det. De som håller fast vid en världsbild trots fakta har sällan framgång i politiken. Men frågan blir då vad fakta är. Det är inte alltid enkelt att se och allt som oftast går frågan vidare till forskningen. Och enligt regeringen ger forskningen inget stöd för att stel arbetsmarknad är något problem för sysselsättningen.

Den som går igenom litteraturen på området har svårt att förstå den slutsatsen.¹ Studierna tyder på tre saker. För det första är det svårt att mäta detta eftersom definitionerna inte alltid är tydliga. Vad, exakt, är ”job security”? Ofta tolkas det som olika höga kostnader i olika länder för att säga upp personal. Länder är alltså inte entydigt ”antingen-eller”, utan har högre eller lägre kostnader. Detta öppnar för tolkning. OECD har för sin del tagit fram ett index som väger in många olika aspekter. Enligt detta är Sverige ett av länderna med lägst flexibilitet. Av 28 OECD länder i listan har 20 länder mer flexibilitet än Sverige. I Europa är vi på plats 15 av 20.² För det andra har flera studier visat att det faktiskt spelar roll för sysselsättningen hur höga dessa kostnader är. Men för det tredje verkar denna roll dock vara ganska liten för arbetsmarknaden som helhet.

Denna sista nyans är intressant. Som helhet är alltså effekten liten. Men för vissa grupper finns all anledning att tro att den är större. Och dessa grupper är tyvärr the ususal suspects, nämligen så kallat svaga grupper på arbetsmarknaden; yngre, lågutbildade och generellt även kvinnor. Detta har också påpekats i debatten om insiders och outsiders.

Tittar man på OECD:s statistik blir det dock klart att det är hos dessa svagare grupper potentialen och skillnaden mellan länder finns. Det finns ingen statistiskt signifikant skillnad mellan länder avseende sysselsättningsgraden hos män 15-64 år (och än mindre skillnad blir det om man tar bort ungdomsgruppen av män mellan 15-24 och de äldsta över 54). Denna grupp ligger förbluffande stabilt med liten varians mellan länderna i OECD. Sysselsättningsgraden ser nästan ut som en naturkonstant. Men både för ungdomar och kvinnor finns signifikanta skillnader mellan länder. Om man bildar två grupper av länder med en grupp som har höga kostnader för uppsägning (stel arbetsmarknad) och en grupp som har låga kostnader (flexibel arbetsmarknad) finner man en statistiskt säkerställd skillnad mellan dem avseende kvinnors såväl som yngres sysselsättningsgrad.³ Detta betyder att skillnaden inte beror på slumpen utan något annat. Skillnaden måste alltså förklaras. Stela regler som minskar omsättningen på arbetsmarknaden är självklart en trolig förklaring. Det kan i vare fall inte avvisas, vilket forskningen heller inte gör. Åtminstone finns det en systematisk bakomliggande skillnad i sysselsättning mellan länder med höga respektive låga kostnader. Det ligger nära till hands att tro att denna skillnad i sysselsättning har med regeringarnas politik att göra, åtminstone till en del.

Nu hör till saken att det finns ett annat forskningsfält än nationalekonomin som intresserar sig för detta ämne. Arbetslivsforskning studerar upplevd ”job security” som faktor för effektivitet med mera i organisationer. Dessa visar signifikanta negativa samband mellan upplevd jobb-osäkerhet och en mängd variabler som jobb-tillfredställelse och förtroende.

Man kan spekulera i om det är denna upplevda osäkerhet om jobbet som driver fram arbetsmarknader som oavsett ländernas system i övrigt har en sak gemensamt; den ser till att etablerade män har jobb. Det är i och för sig inget fel i att män har jobb. Men samtidigt kan man konstatera att denna grupps starka ställning inte låter sig bevekas av olika system för uppsägning (dvs hög eller låg kostnad för uppsägning). Deras sysselsättningsgrad är stark oavsett hur det går för yngre och kvinnor. En reform mot ökad flexibilitet innebär alltså objektivt knappast någon större risk för denna grupp att få ökad arbetslöshet. Men man kan såklart räkna med att den subjektiva oron manifesteras i stark lobby.

I Sverige är sysselsättningen för kvinnor relativt hög och i nivå med Norge, Danmark, Schweiz och USA. Men den är lägre bland kvinnor än bland män. Och som alla vet är kvinnor lägre avlönade och de finner utkomst i huvudsak i ett fåtal stora sektorer. Här finns också kvalitativa aspekter. Ute i arbetslivets organisationer finns få kvinnor i chefsroller. Även om det är gruppen yngre och lågutbildade som är det stora fokuset i Sverige är även kvinnor därför värda att ha med i detta sammanhang. Det finns en jämställdhetsaspekt här.

Regeringens jobbpolitik har flera utmärkta inslag. En är att man moderniserat kunskapsbegreppet och synen på lärande och med rätta uppvärderar annan kunskap än den rent teorietiska i utbildningssystemet. Att den Perssonska socialdemokratin så nedvärderade annat än teori i skolan var ett av de mest obegripliga inslagen i deras politik. Det kommer ge effekt på lång sikt. En annan insats är att man ser till att stimulera folk att ta de jobb som finns. Att det senare fungerar finns det gott om stöd för i forskningen som regeringen gärna påpekar.

Men att se över den låga omsättningen på arbetsmarknaden och tröskeleffekterna för snart sagt alla andra än etablerade män är något som måste till om sysselsättningen (mätt som ”riktiga” jobb) ska öka strukturellt.

Det är rätt tid nu. I takt med att ekonomin vänder så småningom kan genomslaget bli stort. Alltså bör det ske en reform här på den del som ankommer på regeringen. Det vore klädsamt om man slutade låtsas att det är SAF och LO i förening som tecknar lagarna i Sverige. Det handlar i första hand om Las.

Men den stora poängen är att det här rör sig om mer än sysselsättningspolitik. Det handlar om socialpolitik för de yngre och det handlar om jämställdhet. Det är alltså här de stora sociala rättvisfrågorna finns, de som spelar roll på riktigt för ur människors liv blir. Dagens arbetsmarknad är i praktiken skräddarsydd för män över 25. Det är en slags mansgrispolitik eller gubba-reglering. Frågan är om nya moderaterna att så nya att denna männens makthegemoni på arbetsmarknaden får utmanas.

Låt oss åtminstone hoppas att även det nya kan förnyas.


¹ Det tycks saknas s.k. meta-analyser, men för en aktuell svensk genomgång se Institutet för Näringslivsforskning. Vill man få en bild av underlaget för regeringens politik, tycks den vara en karbonkopia på Nickel(1997). Där används dock en ganska osofistikerad konstruerad bestämning av flexibilitet. Trots att Nickel inte finner så själv visar hans data påverkan av denna parameter för deltagande i arbetsmarknaden. Dock krävs ganska hög grad av stelhet för att ha effekt (negativ) på sysselsättningen.

³ Statistiken kan laddas ner från OECD och bearbetas med statistikfunktioner i vanlig Excel. OECD har även en definition på stelhet där länder rankas utifrån arton parametrar. Tar man sju valfria länder med hög kostnad (t ex Belgien, Italien, Frankrike, Tyskland, Sverige, Finland, Österrike) och sju med låg (Danmark, UK, USA, Canada, Nya Zeeland, Irland, Australien) och gör ett Chi-2-test är skillnaden signifikant för yngre (15-24) med χ²(7,6)=13,2, p<.05 och kvinnor χ²(7,6)=13,7, p<.05.
Per Tryding, Ph.D., är internationell ekonom och doktor i lärande.