Hur rött kan Tyskland bli?

Tyskland är i stort behov av reformer. Men Angela Merkel verkar nöjd med att fortsätta regera med de tyska socialdemokraterna. Den bilden förmedlas åtminstone i tysk press, menar Anders Ydstedt som har studerat det kommande valet till förbundsdagen och kommit att tänka på Hayeks Vägen till träldom.

Hur röd kan republiken bli? Dessa ord illustrerade med en röd soluppgång pryder förra veckans nummer av Tysklands och Europas största nyhetsmagasin Der Spiegel (nr 37/2009).

När svenska media skriver om valet till förbundsdagen den 27 september handlar det ofta om Angela Merkels popularitet. Den kommer att leda CDU till en promenadseger och dagens stora svart-röda koalition mellan CDU/CSU och SPD kommer att ersättas av en svart-gul regering där Merkel regerar med fridemokraterna FDP. Tyvärr är verkligheten mer komplicerad än så.

Tyska media beskriver en valkampanj där CDU-ledaren både avstår från att driva några viktiga sakfrågor och från att kritisera andra partier. Frankfurter Allgemeine Zeitung refererar intern CDU-kritik mot Merkels bristande intresse för valkampanjen: ”Merkel tar sovvagnen mot makten”, ”innehållslös”, ”färglös” o s v. Ministerpresidenten i Baden Würtemberg Günther Oettinger CDU har t o m offentligt uppmanat Merkel att ta på sig uniformen som CDU-ordförande (FAZ 090913).

Det är viktigt hur det går för Tyskland, för Sverige och för Europa. Våra länder har delvis samma affärsmodell med en stor exportberoende industri. Visserligen är det länge sedan Tyskland beskrevs som Europas ekonomiska draglok men landet är i kraft av sin storlek viktig för Europas ekonomi. Det tyska ekonomiska undret är sedan länge historia och BNP-tillväxten var näst lägst i hela EU under perioden 1998 till 2008 enligt Eurostat. Problemen tillskrivs kostnader för att få fart på ekonomin i östra Tyskland efter återföreningen. Kostnaderna har förvisso varit enorma. Men detta är inte hela sanningen. Istället för att öppna upp för mer marknad vilket ju var grunden för det tyska ekonomiska undret efter kriget har tyska politiker valt att skjuta till enorma belopp i en slags kontinuerlig tjugoårig konjunkturpolitik för östra Tyskland. När andra länder satsat på avregleringar och friare marknad har Tyskland till stor del stått still. Under Helmuth Kohls 16 år vid makten gjordes inga ekonomiska reformer. Under Schröder startades en välbehövlig reformagenda för arbetsmarknaden som dock avstannat helt under Angela Merkels styre. En viss flexibilitet i kollektivavtalen som möjliggör lokala undantag är en ventil på arbetsmarknaden men i övrigt är behovet av reformer av skattesystem och arbetsmarknad enormt. Till detta kommer att Tyskland fortfarande har ett obalanserat pensionssystem som bygger på att de som arbetar ska betala för pensionerna. Ett system som vi i Sverige redan för tio år sedan insåg var ohållbart och förändrade.

Angela Merkel gick till val 2005 på en stark reformagenda. Ekonomen Paul Kirchhof engagerades som rådgivare med bl a en stor skattereform med platta skatter på agendan. Men valet blev ett rejält bakslag för Merkel och idag har hon arbetat bort alla spår av den tidigare reformagendan. I denna valrörelse 2009 diskuteras mest att återinföra förmögenhetsskatten, höja reavinstskatten och t o m den av uppfinnaren avfärdade Tobinskatten har varit på förslag. Skattemyndigheterna har nu befogenheter att totalt övervaka hela befolkningens sparande och konsumtionsmönster, på ett sätt som är mycket mer genomgripande än vad DDR-diktaturen förmådde under 1980-talet. I jakt på kapital har Tyskland skärpt gränskontrollen mot Luxemburg och Österrike på ett sätt som får EUs riktinjer om fri rörlighet för människor och kapital att framstå som ett dåligt skämt.

Mycket talar för att Merkel vant sig vid och trivs ganska bra med att regera tillsammans med SPD. Tidskriften Der Spiegel beskrev nyligen de ansträngda relationerna mellan CDU och FDP (Der Spiegel 090824). I praktiken har det varit ganska bekvämt för Merkel att regera med SPD och i finanskrisen har Merkel kunnat genomföra snabba och kraftfulla åtgärder tillsammans med finansminister Peer Steinbrück, SPD. Att åtgärderna sedan handlat om att förstatliga banker på ett så effektivt sätt som inte ens DDR-regimen klarade verkar inte bekymra CDU/CSU. Med SPD i regeringen slipper Merkel dessutom kritik från fackföreningarna. Steinbrück har också uttalat sig mycket positivt om ett fortsatt samarbete med Merkel. Den politiska frontlinjen går idag mellan CDU/CSU och FDP. Med FDP skulle CDU omedelbart hamna i konflikt om t ex den tyska motsvarigheterna till LAS.

Detta förklarar varför Merkel valt att ligga lågt med både egna utspel och kritik mot SPD. Ett valresultat där CDU/CSU blir störst men inte så stort att de kan bilda regering med FDP, skulle borga för fortsatt stor koalition med SPD. Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver att lyssnar man noga på Angela Merkel så inser man att hon inte alls saknar profil. På en helsida i rött, nästan som en röd fana, skriver tidningen att ”Angela Merkel arbetar för en socialdemokratisering av Tyskland, under hennes ledning” (FAZ 090913).

Den stora frågan som öppnar sig är vart Tyskland är på väg politiskt efter valet. I en artikel i Wall Street Journal frågar sig författaren Henryk Broder åt vilket håll muren föll för 20 år sedan. Enligt Broder påminner den politiska situationen i Förbundsrepubliken mer och mer om DDR. Precis som det i DDR bara fanns ett parti, det socialistiska enhetspartiet SED, finns det idag en social-demokratisk union i förbundsdagen bestående av fem block: SPD, CDU, CSU, de gröna och Die Linke. Bara ett parti, FDP, har inte en socialdemokratisk agenda och utgör därför den enda oppositionen. CDU/CSU, SPD, Grüne och Linke driver en ”sozial agenda” medan FDP driver en marknadsliberal – implicit ”asozial” agenda (Wall Street Journal 090907).

Tveksamhet mot marknadsekonomi från CDU/CSU är inte heller något nytt. Det var nära att även Västtyskland valde planekonomi efter kriget. I en temaserie i våras med anledning av Förbundsrepublikens 60-årsjubileum beskrev Der Spiegel hur delstatspolitikerna i Bayern, Hessen och Würtemberg-Baden (zonen kallades så) försökte införa planekonomi men den amerikanske militärguvernören Lucius D Clay stoppade detta (Der Spiegel 090209).

Det finns anledning att påminna om inledningsorden ”Till socialister i alla partier” i Friedrich Hayeks bok ”Vägen till träldom”. Hayek beskriver hur Tyskland under 1930-talet kunde utvecklas till en diktatur och planekonomi när de värsta delarna av konservativa och socialistiska idéer möttes i den nationella socialismen och alla spår av liberala och internationella tankar trängdes undan. Låt oss hoppas att historien tar en annan vändning denna gång och att inte Margaret Thatchers värsta farhågor om de långsiktiga konsekvenserna av den tyska återföreningen besannas.

Anders Ydstedt är entreprenör, författare och Svensk Tidskrifts webredaktör.

Strax efter att denna text skrevs nåddes författaren av nyheten att CSU gjort ett utspel där man distanserar sig från CDU och eftersträvar ett samarbete med FDP. Kanske är detta ett frö till en positiv förändring av det politiska landskapet.