Hur starkt är Nato i norr?

Norge är Nato i norr – men hur mycket förmår egentligen det norska försvaret, undrar Daniel Braw inför höstens stora övning Trident Juncture.

Frågan har debatterats de senaste åren. Nyligen skrev journalisten Oddvar Nygård på tidningen Nordlys att det norska försvaret är så fullt av hål, och regeringens vilja att täta till dessa hål så svag, att landets allierade USA självmant har tagit på sig ett mycket större ansvar för Norges försvar. ”Där Norge inte gör ett tillfredsställande jobb rycker amerikanerna in.”

Vad det rent konkret handlar om är en förestående fördubbling av antalet amerikanska soldater som är stationerade i Norge, från dagens drygt 300 till 640. Den norska hemvärnsbasen Værnes i närheten av Trondheim är tänkt att bli den amerikanska marinkårens huvudbas för så kallad rotationsbaserad övningsverksamhet i Europa. Men Nygård hänvisar också till att amerikanska flygplan för övervakning stationeras i Norge och att USA finansierar infrastruktur för amerikanskt stridsflyg i Norge.

Till denna ”amerikanisering” av det norska försvaret hör sedan tidigare de så kallade förhandslager med amerikansk materiel som finns i Norge, ur amerikanskt perspektiv för att vara lätt gripbar för insatser och verksamhet i Europa och Afrika men ur norskt perspektiv för att stärka landets försvarsförmåga. Natos kollektiva självförsvar blir trots allt mer trovärdigt om inte en fiende kan räkna med att det tar lång tid innan allierade finns på plats med exempelvis stridsvagnar.

I höst kommer också just ett sådant så kallat artikel 5-scenario att spelas upp i den stora övningen Trident Juncture, som omfattar 40 000 soldater varav 10 000 amerikanska.

Hittills står ingen Trumpeffekt att märka på det amerikanska stödet för Norges självständighet – men även i Norge finns en kritik mot att landet gör för lite för att bidra till sin egen säkerhet. Förra året kom försvarsutredaren Aril Brandvik fram till att hemvärnet saknade reell förmåga att möta en tekniskt avancerad angripare och att arméns enda enhet som med kort varsel kan bli klar för strid bara räcker för ett område på 20 gånger 30 kilometer.

Det finns också farhågor om att Norges inköp av det amerikanska stridsflygplanet F-35 – den största investeringen i Norges historia – kommer att innebära att andra inköp och annan verksamhet får stå tillbaka. Eftersatta inköp under lång tid har samtidigt medfört att behoven är stora – av nya helikoptrar, till exempel, och av nya stridsvagnar. I sin rapport för år 2017 som presenterades i april konstaterade överbefälhavaren Haakon Brunn-Hanssen att norska soldater gör en gedigen insats i Irak och Afghanistan, men att det är sämre beställt med försvaret av Norge.

Den norska regeringen menar sig förvisso satsa mer på försvaret – budgeten för 2018 är tre miljarder norska kronor större än föregående års. Försvarsanslagets andel av BNP är också väsentligt högre än i Sverige: 1,6 procent år 2017 jämfört med 1,0. Men faktum kvarstår att Norges säkerhet inte bara rent principiellt bygger på medlemskapet i Nato, utan högst konkret grundas på de förberedelser som har gjorts för att förstärkningar – amerikanska förstärkningar – snabbt ska kunna vara på plats.

Daniel Braw är fristående utrikesdebattör hos SNB och ledarskribent i Barometern-OT