Hur uppkom det kalla kriget

JAN-OLOF SUNDELL:
Hur uppkom det
kalla kriget?
Under de senaste åren har det blivit en
livlig internationell debatt om orsakerna
till det kalla kriget. Den s k revisionistiska skolan har lagt ansvaret härför
på USA i stället för som man tidigare
allmänt ansåg på Sovjetunionen. I denna
artikel diskuterar fil kand Jan-Olof
Sunde/l några av revisionisternas teser
och tar särskilt upp utvecklingen i Polen
1944-45. ”l och för sig var det sannolikt ofrånkomligt att det förr eller
senare skulle komma en omvärdering av
det kalla kriget. Det enda beklagliga är
att diskussionen i Sverige kommit att
domineras av sådana undermåliga
skribenter som David Horowitz.”
Under nära två decennier efter det
andra världskrigets slut ansågs det allmänt väster om järnridån att ansvaret
för det kalla krigets uppkomst mellan
Sovjetunionen och USA låg på rysk sida. En av de främsta förespråkarna för
svensk anslutning till Nato, Herbert
Tingsten, talade exempelvis om de tio
stater som Sovjetunionen förvandlat till
satelliter. Enligt detta synsätt hade ryssarna utnyttjat krigslyckan och låtit insätta vänskapligt sinnade regeringar i
dessa stater, regeringar som snart kom
att bli renodlat kommunistiska. Samtidigt minskade USA sina väpnade styrkor mellan 1945 och 1948 från tolv miljoner man till cirka en miljon (armen
uppgick sistnämnda år till blott 1/2 miljon man). Under samma period innehade dock USA kärnvapenmonopoL Det
var endast detta som ansågs avskräcka
Stalin från att låta Röda Armen rycka
fram till den franska atlantkusten.
Efter kuppen i Tjeckoslovakien i februari 1958 och blockaden mot västmakternas närvaro i Berlin tvingades
Västeuropas stater sluta sig samman militärt mot det ryska hotet vilket ledde
till bildandet av Atlantpakten i april
1949. Några år senare tillkom Warzawapakten som östsidans motsvarighet.
Enligt denna traditionella syn ville
Stalin göra åtminstone Europa för att
inte säga hela världen kommunistiskt.
Allmänt uppfattades Sovjetunionen som
aggressivt och ansvaret för konflikten
mellan Öst och Väst lades uteslutande
på Stalins Ryssland.
246
Anda till för ett par år sedan var
detta den allmänt accepterade och ve~
dertagna synen på ansvaret för det kalla
krigets uppkomst. Under 1960~talet har
emellertid en rad forskare och skriben~
ter, den s k revisionistiska skolan, gjort
en omvärdering av händelserna omkring
1945.
Den första revisionisten var professor
D F Fleming som i två väldiga volymer
”The Cold War and Its Origins” spåra·
de ursprunget till det kalla kriget ända
tillbaka till 1917. Flemings arbete är i
mycket sätt intressant, det ger många
nya och intressanta aspekter, men för~
fattarens subjektivitet är påtaglig. Någ~
ra andra revisionistiska arbeten är William Appleman Williams ”The Tra~
gedy of American Diplomacy” och Gar
Alperowitz ”Atomic Diplomacy: Hiroshima and Potsdam”. Den mest kände
revisionisten i Sverige är dock- olyckligtvis – forskningschefen vid Bertrand
Russels Centre for Social Research David Horowitz. Hans arbete ”The Free
World Collossus” utkom på svenska
1965 under titeln ”Från Jalta till Vietnam” – en ny reviderad engelsk upplaga ”From Yalta to Vietnam” utgavs
1967. Horowitz’ bok är kvalitativt den
sämsta av revisionisternas, i mycket en
osjälvständig kompilation av Flemings
arbete, tendentiöst skriven och präglad
av en mycket egendomlig källbehand~
ling.
Revisionisternas syn på det kalla kriget är i sin mest extrema form att det
är USA som bär skulden för konflikten
med Ryssland. Från amerikansk sida
övergav man medvetet det krigstida
samarbetet med Sovjet för att söka motverka ryskt inflytande i Östeuropa och
i stället etablera demokratiskt kapitalis~
tiska stater vid Sovjets gränser. Denna
amerikanska politik, initierad av Harry
Truman i direkt strid mot den linje hans
företrädare Franklin Roosevelt hade
stått för, gav enligt revisionisterna
Moskva inget annat val än att försvara
Slg.
I och för sig var det sannolikt ofrånkomligt att det förr eller senare skulle
komma en omvärdering av det kalla
kriget. Det enda beklagliga är att diskussionen i Sverige kommit att domineras av sådana undermåliga skribenter
som David Horowitz. Här kan man
verkligen tala om målinriktad forskning. Syftet har varit att utmåla USA
som den store busen i världen ansvarig
för (nästan) allt ont. Hur ensidigt man
betraktar USA framgår av några meningar ur Bertrand Russelis inledning
till den av Horowitz redigerade samlingsvolymen ”Containment and Revo~
lution”: ”There is an essential unity in
the cold war, economic and foreign policies of the United States. This is created by the eonstant search for raw materials and markets, the imposition of
poverty upon a large proportion of the
world’s population and the use of US
military power in dozens of countries to
proteet the interests of American capitalism and destroy those who dare to
resist. Aggression is more than a facet of
imperialism: the determination to conquer, dominate and exploit is the very
essence of imperialism.”
Det finns dock i den internationella
litteraturen en hel del skribenter som
har en annan och mer välgrundad uppfattning om ansvaret för det kalla krigets uppkomst än Horowitz och hans
gelikar. Till de bästa arbena hör den
amerikanske professorn Louis J Halles
”The Cold War as History” och Le
Mondes utrikeschef Andre Fontaines
”Histoire de la Guerre Froide”, två delar, av vilka den första översatts till
engelska ”History of the Cold War”.
Polen
Allmänt anses det att en av de viktigaste
utlösande orsakerna till det kalla krigets uppkomst var oenighet hur Polens
politiska liv skulle gestalta sig sedan
landet befriats från tyskarna. England
och Frankrike gick ju ursprungligen till
krig åtminstone formellt för att garantera Polens suveränitet och oberoende i
september 1939. Tillsammans med Hitler var Stalin med om att dela Polen
för femte gången. En del ledande polacker lyckades ta sig ur landet och en exilregering etablerades först i Paris och
därefter från sommaren 1940 i London.
Efter Hitlers angrepp mot Ryssland
sommaren 1941 kom Polen och Sovjet
att hamna på samma sida i kriget. Förhållandet mellan de poliska Londonregeringen och sovjetregeringen blev dock
allt annat än harmoniskt. Efter tyskarnas upptäckt av cirka 10 000 polska of- 247
ficerslik i Katynskogarna som polackerna på goda grunder ansåg ryssarna ansvariga för bröt Stalin med den polska
Londonregeringen våren 1943. I början
av 1944 inrättades i stället en prorysk
och kommunistdominerad ”regering” i
Lublin.
Polen kom att befrias av ryska trupper. Dessa avväpnade successivt den s k
polska hemarmen, som var lojal gentemot den polska exilregeringen. När
Röda armen som kulmen på en väldig
offensiv närmade sig Warszawa i juli
1944 reste sig de underjordiska styrkorna i den polska huvudstaden mot de
tyska ockupanterna (f ö hade de uppmanats till resning av åtskilliga radiosändningar från rysk sida). Den ryska
offensiven stoppades dock utanför Warszawa, åtminstone delvis och till att
börja med på grund av hårdnande tyskt
motstånd i kombination med att de ryska förbindelselinjerna blivit starkt uttänjda. Stalin hade sannolikt samtidigt
inte någonting emot att tyskarna tog
kål på den polska hemarmen. Därigenom blev han av med en obekväm
maktfaktor i efterkrigets Polen.
Efter närmare två månaders hårda
strider inne i den stora staden, som nästan fullständigt ödelades, måste hemarmen kapitulera till tyskarna. Från engelsk och amerikansk sida ville man under den tid striderna pågick understödja
polackerna genom att släppa ner förråd
från luften. För att genomföra detta var
man dock beroende av att ryssarna gav
tillstånd till att allierade plan fick lan- 248
da på ryska baser efter fullgjort uppdrag. Ryssarna vägrade dock att ge tillstånd till detta. Stalin ansåg att det ryska överkommandot ”… must dissociate
itself from the Warsaw adventure, as it
cannot take either direct or indirect responsibility for the Warsaw action.”
(Churchill: ”The Second World War”
VI s. 134.)
Bara kort tid senare träffades Churchill och Stalin i Moskva och kom då
överens om en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer efter klassiskt mönster. Detta avtal gav engelsmännen fria
händer i Grekland, under det att Stalin
fick motsvarande i Rumänien och i
praktiken {ehuru inte enligt avtalet)
även i Bulgarien, Ungern och Jugoslavien. Fontaine har med en träffande
formulering kallat detta cyniskt realpolitiska förfaringssätt för ”the art of disposing of others”. Polen omfattades inte av avtalet, men det blev på vå-
ren 1945 uppenbart att Stalin väntade sig fria händer också där i utbyte
mot sin passivt välvilliga hållning till
den engelska politiken i Grekland.
Avtalen i Jalta
Motsättningen mellan England och USA
å den ena sidan och Sovjetunionen å
den andra gällde hur Polens inre angelägenheter skulle ordnas. De Tre Stora
hade visserligen vid sitt möte i Jalta i
februari 1945 kommit överens om en
formel för hur den polska regeringen
skulle utses men därmed var frågan inte
ur världen. Framför allt Churchill men
även Roosevelt blev allt mer oroliga och
missmodiga över utvecklingen i Polen.
Samtidigt gick ryssarna mycket hårt
fram i Rumänien och framtvingade bildandet av en prokommunistisk regering
där.
Stalin blev i slutet av mars 1945 mycket misstänksam mot västmakterna då
den tyske SS-generalen Wolff sökte få
till stånd förhandlingar om kapitulation
för de tyska trupperna i Norditalien.
Ryssland hade inte inbjudits att delta i
dessa överläggningar vilket väckte både
ryskt misshag och misstänksamhet.
Den 12 april 1945 avled Roosevelt.
Hans efterträdare Harry Truman slog
bara några dagar senare in på en hårdare linje gentemot ryssarna, vilken dock
redan höll på att utbildas under Roosevelts livstid. Revisionisternas påståenden om att Roosevelts samförståndspolitik bröts av hans efterträdare Truman
utgör en otillåtlig förenkling av verkligheten. I själva verket var Roosevelt
under sin sista månad djupt desillusionerad och förbittrad på ryssarna. Detta
framgår bl a av den korrespondens som
växlades mellan Churchill och Roosevelt och som finns återgiven i Churchills
krigsminnen. Arthur Schlesinger jr anför ett annat belägg i ett uttalande av
Anna Rosenberg Hoffman, som den 24
mars 1945 åt lunch med Roosevelt. Efter denna fick presidenten ett telegram
från den amerikanska Moskvaambassadören Averell Harriman. Han läste telegrammet och blev mycket arg. Han slog
med knytnävarna på armarna till sin
rullstol och sade: ”Averell is right; we
can’t do business with Stalin. He has
broken every one of the promises he
made at Yalta.” (Schlesinger: ”Origins
of the seeond world war”, Foreign Affairs October 1967 s 24.)
Truman skärper tonen
Vid mitten av april blev det bekant att
ungefär ett dussin polska ledande politiker och militärer anknutna till den polska hemarmen lockats till ett möte med
ryska myndigheter, varefter de arresterats och förts bort. (De blev senare ställda inför rätta och flertalet dömdes till
fängelsestraff på upp till tio år.) Efter
en diskussion med sina främsta rådgivare beslöt Truman att visa en bestämd
hållning mot ryssarna i den polska frå-
gan. Polen utgjorde som Truman sade
under ett samtal med den ryske utrikesministern Molotov symbolen för den
framtida utvecklingen av de internationella relationerna. Genom att uppvisa
en fast hållning ville man från amerikansk sida – i medvetande om sin eko·
nomiska överlägsenhet och med hemlandet lämnat oskadat från krigshandlingar
– tvinga ryssarna till samarbete i fråga
om Östeuropa och då främst Polen.
Samtalet mellan Truman och Molotov blev utomordentligt fränt. Den amerikanske presidenten anklagade den ryska regeringen för att inte handla i enlighet med vad som överenskommits vid
Yalta. Molotov svarade att han aldrig
blivit tilltalad på ett liknande sätt under hela sitt liv. Truman replikerade:
249
”Carry out your agreements and you
won’t get talked to like that.” (Truman:
Memoirs I s 82). Även om det kalla kriget ännu inte existerade så fanns här redan dess språk konstaterar Fontaine
med en träffande formulering.
Horowitz startar sin redogörelse för
det kalla krigets uppkomst först med
detta samtal. Han säger inte ett ord om
Katyn och Warszawaupproret. I stället
utgår han från att det fanns en fungerande allians mellan de tre stora, vilken
USA nu ville bryta med. Horowitz inte
ens antyder att denna allians även när
den var som mest harmonisk fungerade
på skruvar, åtminstone om man kom ner
på en nivå under regeringscheferna. Bå-
de Fleming och Fontaine påpekar f ö att
det knappast hört till de historiska vanligheterna att allianser överlevt segerrika krig.
Flera av de revisionistiska skribenterna anser att Jaltaavtalen var högeligen
mångtydiga, ex Alperowitz och Horowitz. De hävdar därför att det fanns
möjlighet att förstå dem på flera sätt.
Och om ryssarna höll avtalen så som de
förstod dem (Horowitz 1967 s 33} och
västmaktema anklagade Sovjet för att
handla i vetskap om att deras handlingssätt inte stämde med innebörden i avtalen, innebar detta att en av den stora alliansens partners ville påtvinga den
andra sin vilja. USA skulle därför opå-
kallat vara den aggressiva parten och
vara den som bar ansvaret för de första
stegen mot det kalla kriget.
250
En förutsättning för att Horowitz
resonemang stämmer är uppenbarligen
att Jahaavtalen om Polen verkligen var
så mångtydiga som det görs gällande.
För att bedöma detta kan det vara på
sin plats att återge dem ordagrant i relevanta delar beträffande Polen.
”A new situation has been created in
Poland as a result of her complete liberation by the Red Army. This calls for
the establishment of a Polish Provisional Government which can be more
broadly based than was possible before
the recent liberation of Western Poland.
The Provisional Government which is
now functioning in Poland should there
fore be reorganised on a broader basis,
with the inclusion of demoeratic leaders
from Poland itself and from Poles
abroad. . .. This Polish Provisional
Government of NationalUnity shall be
pledged to the holding of free and unfettered elections as soon as possible on
the basis of universal suffrage and secret
ballot. In these elections all demoeratic
and anti-Nazi parties shall have the
right to take part and to put forward
candidates.” (Churchill a.a.s. 338.)
Som framgår av citatet var avtalen
ganska entydiga beträffande utvecklingen i Polen. De föreskrev att fria och
hemliga val grundade på allmän rösträtt
skulle anordnas, vilket Stalin på direkt
fråga i Ialta förklarade kunde ske inom
en månad efter konferensen. Några så-
dana val hade inte hållits i april 1945
och har inte hållits ännu. Beskyllningen
för löftesbrott var därför inte så ogrundad som Horowitz söker göra gällande.
Schlesinger pekar också på en händelse som tyder på att ryssarna på ett tidigt
stadium ej var inställda på att tillåta
några fria val i Polen. (Vilket ju f ö som
George Kennan påpekar i sina memoarer skulle ha varit lika orimligt för ryssarna att acceptera 1945 som det varit
under tsarernas tid att ge Polen friheter
som inte Ryssland ännu ägde.) I en artikel i Cahiers du Communisme i april
1945, men sannolikt skriven ungefär
samtidigt med diskussionerna i Jalta,
angrep den franske kommunistledaren
Jacques Duclos, tidigare ansvarig inom
Komintern för de västeuropeiska kommunistpartierna och 1969 de franska
kommunisternas presidentkandidat, den
amerikanske kommunistledaren Earl
Browders revisionistiska politik. En av
de saker Browder kritiserades för var
att han förordat självbestämmande för
Europa väster om Sovjetunionen på en
borgerligt-demokratisk grundval.
Genom meningsutbytet mellan Molotov och Truman råkade den polska frå-
gan in i ett dödläge. Detta hävdes dock
i slutet av maj då Truman skickade en
speciell emissarie till Stalin. Trumans
sändebud var Roosevelts specielle förtrogne Harry Hopkins. Hopkins lyckades finna en formel under förhandlingarna med Stalin vilket möjliggjorde att
några exilpolitiker från London med
bondeledaren Mikolajczyk i spetsen
skulle ingå i den fungerande regeringen
i Warszawa. Arton månader senare hade kommunisterna full kontroll över
Polen och Mikolajzcyk var tillbaka i
exil.
I samband med krigsslutet avbröt
amerikanerna abrupt alla leveranser till
Ryssland (men också till Storbritannien)
enligt Lend-Leaselagen från 1941. Det
bör betonas att bestämmelserna i lagen
innebar att den skulle upphöra att gälla
efter fientligheternas upphörande. Då
ryssarna inte varskotts i förväg härom
kom de att uppfatta detta som ett misslyckat försök att öva politisk press mot
dem.
I själva verket var det kalla kriget
redan under uppsegling. Det sammanhängde mindre med ett bestämt beslut
än med att de olika sidornas politik
ohjälpligt skar sig. Västmakterna ville
införa demokratiskt styrelsesätt i Östeuropa och samtidigt bevara en anknytning av dessa områden till det övriga
Europa, vilket låg i Englands och USA:s
intresse. Ryssarna, som hade fysisk kontroll över dessa länder önskade ha regimer, som var vänskapligt inställda till
Sovjetunionen.
Halle anser visserligen att Stalin inte
nödvändigtvis satte likhetstecken mellan
vänskaplig inställning till Sovjet och
kommunistiskt styre, (under sina samtal med Hopkins förklarade Stalin att
kommunismen inte var någon exportvara), men snart visade det sig att regimer med prorysk hållning ej gick att
förena med västmakternas önskemål om
251
regeringar stödda av folkmajoriteter.
De brutala metoder som ryssarna använde sig av gjorde befolkningen än mer
avvisande mot Sovjet. De fria valen i
Ungern i november 1945 ledde till ett
svidande bakslag för kommunisterna.
Detta ledde i sin tur att endast kommunistiska regimer kunde bli helt pålitliga
för Moskva. Detta framkallade i sin tur
motåtgärder från USA:s sida.
Konferensen i Potsdam blev den sista
mellan de tre stora. Det kalla kriget tog
sin början. Under 1946 koncentrerades
konflikten till frigörelsen av norra Iran
från ryskt inflytande. På våren 1947
lanserades först Trumandoktrinen och
därefter Marshallplanen för att stödja
de västeuropeiska staterna, vilkas ekonomi var allvarligt störd till följd av
kriget. Fortfarande sökte man dock nå
en modus vivendi med Sovjet; ryssarna
inbjöds till Paris för att diskutera Europas ekonomiska återuppbyggnad. (Inom
den amerikanska utrikesledningen rådde
det dock osäkerhet om senaten skulle ratificera Marshallplanen om Ryssland
deltog.)
Den 2 juli 1947 avbröt dock Molotov
förhandlingarna i Paris och reste hem.
Brytningen mellan Öst och Väst var nu
ohjälplig. Den tjeckiska regeringen, som
visat intresse att delta, tvingades dra sig
ur förhandlingarna. I februari 1948 kom
den kommunistiska kuppen i Prag, i
juni Berlinblockaden och följande år bildades Atlantpakten.