Hur viktig är en konstitution?

Maktdelning och goda institutioner är viktiga för ett lands välståndsutveckling. Men räcker det att slå fast detta i en grundlag? Fredrik Segerfeldt skriver om Magna Carta och om den amerikanska konstitutionen.

De senaste decennierna har allt mer forskning gjort gällande att det som främst påverkar länders möjlighet att utvecklas är deras institutioner. Den kanske främste pionjären på området, ekonomiprisvinnaren Douglass North, menar att institutioner är dels förutsättningar skapade av människor och som styr människors beteende, politiskt, ekonomiskt och socialt, dels upprätthållandet av dessa förutsättningar. Det handlar om både formella villkor, lagar och äganderätter och informella sådana, som normer, tabun, sedvanor och beteendemönster.

North betonar också vikten av att skilja mellan institutioner och organisationer, där de senare är de aktörer som verkar i den institutionella miljön, som politiska enheter (exempelvis partier och parlament), ekonomiska enheter (exempelvis företag och fackföreningar), sociala enheter (exempelvis kyrkor och föreningar) samt utbildningsenheter (exempelvis skolor och universitet).

En av de mest centrala institutionerna är enligt North konstitutioner. I ett Sverige som präglats starkt av politikens möjlighet och makt har idén om grundlagar som förhindrar politiker från att göra vad de vill spelat en undanskymd roll. Ett exempel är den senaste Grundlagsutredningen där borgerliga företrädare fick slåss med näbbar och klor för att få bort det så kallade uppenbarhetsrekvisitet. Tidigare kunde domstolar endast underkänna lagar om de uppenbart stod i strid med grundlag. Numera behöver lagarna endast stå i strid med grundlag för att underkännas.

Ett annat uttryck var när dåvarande statsminister Göran Persson inför valet 2006 lät undslippa ”[a]lla de här förkortningarna du räknar upp med kopplingar till rättsväsendet har blivit ett inslag också i en politisk kampanj.” Han syftade då på Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK), samt riksdagens konstitutionsutskott (KU). Stödet för individuella rättigheter gentemot staten har aldrig stått högt på agendan i Sverige.

Men faktum är att begränsningar av den offentliga makten är centralt för ett lands framgång. Det är i alla fall budskapet i ett antal tunga böcker om världshistoriens utveckling. Statsvetaren Francis Fukuyama betonar i The origin of political order lagstyrets roll, att makthavarna måste vara bundna av en högre lag så att de inte ska kunna göra vad de vill med undersåtarnas person och egendom. I Why nationals fail pratar ekonomerna Daron Acemoglu och James A. Robinson i stället om inkluderande respektive extraherande institutioner, där de senare tillåter makthavare att sno åt sig undersåtarnas resurser, vilket hämmar utvecklingen.

Men frågan är hur viktigt det här med konstitutioner egentligen är. Kanske främst amerikanerna själva men även delvis omvärlden brukar till viss del förklara USA:s framgångssaga med att de amerikanska grundlagsfäderna så klokt delade upp den offentliga makten i tre delar som tävlar om makten och garanterade individen starkt skydd gentemot den offentliga makten. Och här har naturligtvis den amerikanska konstitutionen – ett dokument som har i det närmaste helig status på andra sidan Atlanten – spelat av avgörande roll.

Därför har ett antal latinamerikanska länder om inte kopierat så åtminstone låtit den amerikanska konstitutionen influera deras egna grundlagar, i förhoppning om att gapet i välstånd och ordning mellan dem och USA ska slutas. Det har dock inte hjälpt. För om människor inte beter sig så som konstitutionen föreskriver får den liten effekt på ländernas utveckling. Det spelar ingen roll om äganderätten garanteras i lagen om domstolar är korrupta, om eliter samarbetar för att hålla konkurrenter borta och folkmassorna på mattan. Vilket för oss tillbaka till Norths distinktion mellan formella och informella institutioner. De senare verkar trumfa de förra.

Ett land som inte har någon skriver konstitution är som bekant Storbritannien. Men där har lagstyret och kontroll av den offentliga makten en lång tradition, där sedvänjan har spelat en viktig roll. Sedvanor som makthavare har varit tvungna att i olika grad respektera under sekler.

Det intressanta – och måhända förvirrande – i detta sammanhang är att denna så framgångsrika informella brittiska institution har sin historiska grund i en mycket formell sådan, nämligen det klassiska Magna Carta, latin för Det stora fördraget, som undertecknades för 800 år sedan, när baronerna tvingade Johan utan land att ge upp en del av sin makt. Åtminstone enligt en historieskrivning var det startskottet på en utveckling som ledde såväl till den brittiska parlamentarismen som den industriella revolutionen. Och i den amerikanska debatten anses Magna Carta även ha spelat en viktig roll för USA:s konstitution.

En av de stora utmaningarna för samhällsforskningen framöver är att bättre förstå hur de olika delarna i det institutionella paketet förhåller sig till varandra, vad som påverkar vad och vilka delar som är viktigast för att få rätt. Det finns fortfarande många länder som inte påbörjat sin resa mot massvälstånd.

Å andra sidan håller den globala kapitalismens enorma krafter på att lyfta upp merparten av jordens befolkning ur misären, så när allt kommer kring spelar det kanske ingen roll.

Fredrik Segerfeldt är liberal författare och debattör.