I förfasningens rike ersätts ansvar av aktivism

Så ännu en gång en tragedi och ett uttryck för en grov kriminalitet som hotar vårt samhälle. En chock och tragedi för anhöriga, vänner och kolleger. En attack på vårt rättssamhälle som i sin brutalitet avslöjar hur grov och utmanande brottsligheten blivit. 

Och så än en gång de tomma orden som blir meningslösa eftersom de inte följs av handling. Vi kommer inte acceptera, vi kommer inte ge oss och vi kommer inte låta det upprepas. Som om uttalandenas styrka har en egen kraft och kan ersätta politisk handling. År av försummelser har lett oss hit, pressträffar efter pressträffar med ord utan handling har fördjupat problemen och relativiseringen av mängden dödsskjutningar med att det begicks annat dödligt våld förr, som om ett stigande antal dödsfall genom skjutningar kan balanseras och accepteras av att dödligt våld i hemmet har minskat.

Det är anstötligt eftersom liksom när det gäller våld mot kvinnor, terroristorganisationers verksamhet eller gängkriminella har det funnits förslag till åtgärder som avvisats. Den regering som nu sitter har i sju års tid sett en historisk ökning av dödligt våld, skjutningar oc sprängningar utan att försöka stoppa det annat än genom att hävda att statistiken inte ser så dålig ut. De som ivrar för att den ska återuppstå tror sig försvara den liberala demokratin genom att låta den grova kriminaliteten undergräva den. 

I Förfasningens rike styr de allra mest lättchockerade. Det går inte någon dag utan att någon chockerats, stötts eller kränkts av något som någon tycker man ska bli chockerad, stött eller kränkt av. Det är till och med så att förfasningens uttryck får ersätta politisk handling, eller framstår som lika viktig. Ju mer man förfasar sig eller ju mer man uttrycker sin bestörtning, desto mer har man markerat, som om det ursäktar frånvaro av politisk handling. 

Terroristdåd, mord på unga och barn liksom kvinnomord och dödsskjutningar bekämpas genom kraftfulla avståndstagande, fördömanden och ännu tydligare avståndstaganden. Men bakom den varma luften och löften om att det inte ska få hända igen händer det igen eftersom man inte gjort det som kan göras för att förhindra det. Förfasningen ersätter politiken. 

Säger någon något dumt eller provocerande, beroende på hur man ser det, om en tänkt Britt-Marie så blir det en stor fråga för alla som känner att alla Britt-Maries blir kränkta, och som på något sätt har längtat efter att få uttrycka sin chock, känslighet eller kränkthet. Så också om någon krönikör skrivet något enfaldigt om vita klänningar och en kvinnas utseende. 

Den enskilda dumheten eller förlöpningen blir till en landstorm och en huvudsak som sägs symbolisera tidens tecken – kanske till och med en särskilt arrangerad debatt – och mycket mer, istället för att se en dumhet som en dumhet som faller på den som är upphovet. 

Har någon skrivit något som inte är ortodoxt om klimatfrågan blir det till en kaskad av texter om hur klimatskeptiker söker förstöra klimatet istället för att notera att det finns en bred folklig och politisk insikt om att växthuseffekten är verklig, allvarlig och en stor utmaning. 

Någons rasism blir till att hela vårt samhälle är rasistiskt liksom om någon reagerar mot att han eller hon inte får komma till tals ännu mer därför att så många fler ser ut som de flesta gör i vårt samhälle. Människors ovana vid den värld av olika kulturer och företeelser som kommit till Sverige tas till intäkt för att hela vårt samhälle präglas av en inpyrd rasism trots att det kanske är tvärtom, det faktum att en hel värld har kommit till Sverige beror på att rasism är ett mycket mindre fenomen i vårt land än i många andra. 

Små eller stora förolämpningar eller provokationer på twitter blir till stora politiska utmaningar. Obehaget inför den främlingsfientlighet som finns inom Sd blir så stor att den tar över samhällsdebatten och logiken bakom regeringsbildningar, så till den mildra grad att politiken som ska föras i vårt land spelar mindre roll. 

Frågan om det finns män och kvinnor, om det är rätt att kalla män för män och kvinnor för kvinnor, om manlig identitet och kvinnlig identitet kommer från ingenstans eller från det faktum att det finns män och kvinnor och dem som upplever en annan könsidentitet än det egna könet förändrar vårt språk och dominerar stora delar av kulturdebatten. Det leder till att godtyckliga genusteoriers överhöghet framstår som viktigare än framtida geniers teorier och kvalificerad vetenskap

Plumphet och oförskämdhet jämställs med grova övergrepp som om det inte finns någon skillnad utan bara en tävlan i största möjliga avståndstagande. 

Tankar om att kriminalitet och hedersförtryck har vuxit fram i våra utanförskapsområden chockerade så många som ville se varje sådant påpekande som förakt för invandrare, som intolerans och rasism, som om rätten till trygghet skulle vara mindre för invandrare, kriminaliteten mindre viktig om den begås av en i utlandsfödd och hedersförtryck mindre allvarligt om det är inom invandrarfamiljer som den existerar. 

Grova brott som leder till chockerade avståndstaganden om att vi aldrig kommer att acceptera dem utan att sedan något görs. Bara min text här kan leda till förfasning, kränkthet och chock. 

Ständigt chocken som i själva verket är en vanereaktion, förfasningen och kränktheten. Inte fokus på de grundläggande problemen i sak. 

Ett alternativ skulle kunna vara att se till de grundläggande problemen. Segregationen, bostadsbristen, den principlösa och okontrollerade migrationspolitiken, kriminaliteten som drabbar så många, stadsdelar i sin helhet och vårt samhälle. Runt om i världen geopolitiska utmaningar som Kinas och Rysslands som hotar vår grundläggande frihet och öppenhet, islamistisk extremism som skapar parallellsamhällen och terrorism. Istället för attacker på dem som påpekar hoten och stryper diskussion om hur vi ska möta dem. 

Hedersförtryck bör bekämpas. Dödsskjutningar hör inte hemma i ett civiliserat samhälle och kan inte förklaras eller trivialiseras med att människor dog av andra skäl för tjugo år sedan. Gängkriminalitet bör bekämpas. Utvisningsbeslutade personer som är kriminella bör utvisas. Inte tillåtas begå fler brott och skada fler människor. Grova brottslingar bör dömas till grova straff. Arbetslöshet bör bekämpas genom reformer som ger fler investeringar och mer företagande. Antisemitism måste bekämpas genom att man angriper de grupper som uttrycker den och inte genom att ursäkta den med att man kommer från en annan miljö eller att den beror på att man hatar Israel. Sverige måste vara en del av den fria världens försvar och Europas säkerhetspolitiska gemenskap mellan demokratier. 

Liberalismen måste vara en befriande kraft för individen, inte en auktoritär lösning för att beskydda en regering som låter den kollektiva identiteten ta över människors egen. Som låter den enskildes trygghet på gator och torg eller på vägen hem bli underordnad vikten av att låtsas som att problemen inte finns. Liberalismen måste syfta till att reformera och ge den enskilde både rätt och frihet att bestämma över sitt liv, inte konservera en låtgå-politik som inte har fört oss framåt i några av dem områden som hotar den enskildes frihet och rätt. 

En energipolitik som motverkar elektrifiering och gör klimatpolitiken innehållslös. En utrikespolitik som inte förmår ta strid för demokratin mot extremismens hot, en säkerhetspolitik som inte söker gemensam säkerhet med andra demokratier och en försvarspolitik som är 20 år försenad. 

Förfasningen och efterklokhetens passiva utrop om att det inte ska få hända igen hjälper inte vid nästa terrordåd, nästa vansinnesdåd, nästa omgång mördade och nästa gängkrig. Det hjälper inte flickan som vill gå trygg till skolan och mötas av respekt för sin vilja som individ. Inte föräldrarna som känner ständig rädsla för barnen eller är rädda för vart de är på väg. 

Länge har alla dessa problem reducerats för att inte utmana de chockerade, lättstötta och förfasade. Journalister som har avfärdat oron för brottsligheten som masspsykos eller likt statsråd har räknat på att ökningen av avrättningar i själva verket, enligt deras uppfattning, balanseras av att annat dödligt våld i hemmen har minskat. Det faktum att antalet dödsskjutningar som ökat från 2013 har ökat förklaras med att alla, det vill säga ingen,  har ett ansvar och att det dessutom inte går att göra något åt det eftersom de som vill göra något åt det bara vill göra partitaktiska poänger och att en enskild åtgärd inte löser alla problem. Som om någon trodde det eller det vore ett argument att göra de många åtgärder som i andra länder gett en annan utveckling. 

Arbetslösheten och segregationen betraktas som självklara fenomen som inte beror på någon, i den mån de inte beror på kapitalismen som många förfasar sig över. Skolans bristande resultat som beror på dåligt fungerande skolor skylls på de väl fungerande skolor som många elever väljer att gå på eftersom det är stötande att de eleverna får bättre utbildning eller att de skolorna går med överskott vilket inte de kommunala skolorna som kostar mycket mer gör. 

Den konstanta förfasningen leder bort från verklighetens utmaningar och leder till att de mest chockerade sätter agendan istället för att verklighetens utmaningar och förnuftet styr. När debattens dumheter eller övertramp får ta över debatten om verkligheten blir det till slut dumheten som styr. 

Under sju års tid har vi nu haft en regering som avvecklar elkraft, låtit dåliga skolor förlbi dåliga och fördömt de som elever väljer, fördömt åtgärder mot kriminalitet som rasism, som menar att regeringsskifte hotar demokratin, som stått passiv i kriser, som låtit arbetslösheten växa till en av de högsta i Europa, som inte kunnat hantera ens sin egen migrationspolitik, i en tid där sprängningar, avrättningar och gängkriminalitet fördöms med ständigt chockerade uttalanden men likväl får fortgå. En misslyckad kriminalpolitik, en skola som tappar i resultat och förlorade möjligheter. 

Allt för att förfasningen och moraliseringen blivit viktigare än vår egen moral och konkreta politiska vägval. Det är dags att vi lämnar förfasningens rike till ett land där regeringen styr riket därför att den har ansvaret,  att vi reformerar, förbättrar och utvecklar samtidigt som riksdagen stiftar de lagar som krävs för att vi ska bli ett bättre land. Mindre chockerade, mindre kränkta och på vår vakt mot dem som vill kapa våra identiteter för sina identitetspolitiska korståg med kränkthet som vapen och förfasning som idé. 

Mer stolta över vår individuella identitet varifrån vi än kommer och vilka vi än är, oavsett kön eller önskade identitet. Toleranta inför andras åsikter men inte gentemot dem som vill underminera andras rätt och trygghet. Bejaka och försvara varje individs rätt, inte blunda för när andra förnekar dem den. Mer målmedvetna, mer säkra och mer trygga. Ett öppet samhälle där en dumhet betraktas som en dumhet och inte dagens agenda. Där verkligheten står i fokus istället för det politiska spelet kring ett inskränkt nationalistiskt parti och där man i demokratins namn inser att även det partiets väljare har rätt att forma politikens majoriteter.

En skjuten polisman i tjänst är en enstaka händelse som bör hanteras som det men det handlar också om ett mönster där det svenska rättssamhället har förlorat slag efter slag. Det är en av många påminnelse om att politiken måste leda till handling om det som är viktigt, inte ersättas med förfasningar och konstladaktivism där man övertrumfar varandra att fly bort ifrån vardagen och sakpolitikens innehåll. Den skjutne polismannen, hans familj och vänner förtjänar liksom kollegerna fortsatt på tjänst i en riskfylld vardag att nu hedras med våra handlingar och inte bara med ord. Förfasningens tid måste vara över. 

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och fd Europaparlamentariker