I skojighetens tjänst

Johan Hakelius
Döda vita män
Atlantis 2009

Man undrar hur den västerländska civilisationen hade sett ut om den inte en gång befolkats av de geniala rumlare, socialdödsföraktande intellektuella, kufiska dandys och de lika underhållande som politiskt farliga demagoger som Johan Hakelius, själv nyligen beskriven som ”briljant men lätt bisarr” i Lars Tobissons memoarer (Främling i folkhemmet, Atlantis 2009), introducerar och påminner om i Döda vita män. Tråkigare, är en inte helt vågad gissning.

Fattigare på värdefull journalistik och kultur, är en annan. Ja, mer än så: vid närmare eftertanke skulle det faktiskt vara svårt att stå ut i en värld som inte målats färgglad av romaner författade av Evelyn Waugh, där man inte kan berusa sig med en Brideshead Revisited eller en Stoppa pressarna, inte njuta av kolumnisten Auberon Waughs tappra försök att sabotera för den engelska pressens finskrittare, inte på en gång röras av och garva på sig åt Spectator-journalisten Jeffrey Bernards strapatser under vinjetten ”low life”, som tydligen slutade i självmord genom en ensidig och alldeles för hög konsumtion av bananer.

När Hakelius berättar om hur en nyligen skadad och amputerad Bernard skickas ned av redaktionen till Venedig endast för att vännerna på Spectator ska kunna sätta rubriken ”Jeff in Venice” (en lättsam anspelning på Thomas Manns roman) kände jag för övrigt ett trängande behov att förnya min avsomnade tidskriftsprenumeration.

Det finns på ett sätt något både befriande och inspirerande med dessa märkliga människor som i de flesta fall värjde sig mot kotterier och modeideologier, och som över allt annat tycks ha stått i skojighetens och retsamhetens tjänst. De hjälper oss komma ihåg att ha roligt är ett värde i sig och att även sedan länge förlorade strider förtjänar att utkämpas, men fungerar samtidigt som varnande exempel för dem som tjusas av den totala gränslösheten och det helt oinskränkta. Flera liv ändas med personliga katastrofer och tycks ha lämnat efter sig, ska vi säga excentriska, minnen hos familjemedlemmar och andra. Men så finns naturligtvis också de mer återhållsamma figurerna, gentlemannen Alec Guinness till exempel, de som Hakelius själv verkar sympatisera med.

Jag slukade nyligen Döda vita män som vore den en påse skumtomtar. (Det ska sägas att boken innehåller mer substans och framkallar heller inte illamående – tvärtom.) Inte bara är de välskrivna levnadsteckningarna i sig underhållande och medryckande. Boken erbjuder i förlängningen en lysande, kärleksfull skildring av den säregna engelska kulturen som med sina konstiga privatskolor, ännu levande adelsträd och upptagenhet med flerhundraåriga seder är en naturlig jordmån för bisarra men samtidigt ovanligt dugliga personligheter, vilken tilltalar en läsare med en släng av den åkomma som bokens författare påstår sig ha: anglomani.

Men man behöver nu inte vara intensivt förälskad i tattersallmönster och Barbourjackor för att uppskatta Döda vita män. Boken tillfredsställer också en mer allmän och faktiskt utbredd nyfikenhet på Storbritannien, som kanske förklarar varför vissa kulturskribenter som i allmänhet inte tycks gilla döda vita män har belönat Hakelius lilla katalog över just några sådana med fin kritik, men som underligt nog inte tycks vara registrerad på tidningarnas och tidskrifternas utrikesavdelningar.

Det finns i dag få länder som lider av en sådan underrapportering i Sverige som just Storbritannien. Framför allt saknas den kåserande journalistik om samhällskulturen som tidigare producerats av tongivande skribenter som till exempel Jan Olof Olsson, bättre känd som Jolo. Mot den bakgrunden är det ändå en sorts insats som Johan Hakelius har gjort sig skyldig till.

Johan Wennström är frilansskribent.