I tid och otid

Vad är meningen med livet? Få skulle nog svara arbete – ändå är det arbetet som upptar större delen av vår vakna tid, och allt mer av vår tankemöda. Kanske Coronakrisen får oss att stanna upp och reflektera, skriver Sten Niklasson.

Coronakrisen blev en ögonöppnare för många av oss. Det som vi naturligtvis innerst inne anat skulle kunna hända, blev också till vår häpnad verklighet, snabbare och brutalare än väntat. Storögt kunde vi konstatera att vår beredskap var otillräcklig och vår krisstrategi tvivelaktig. Tidningarna fylldes med dödsannonser och sida upp och sida ner laddades med expertutsagor.

Om man trott att experterna skulle uppenbara sanningen om virusets egenskaper, blev man grymt besviken. Experterna var oense, och sanningen, hur den nu skall definieras, förblev höljd i dunkel. Det blev klart att experter är de personer med särskild kunskap eller förmåga inom ett specifikt område, vilkas åsikter vi väljer att tro på. De är inte orakel som avslöjar ”sanningen” i någon allmängiltig, metafysisk mening.

Hur man skall definiera vad som är sant och falskt är för övrigt ett urgammalt filosofiskt tvisteämne. Enligt en teori är ett påstående sant, om det överensstämmer med verkligheten. Tanken är att verklighetens faktiska förhållanden avgör vad som är sant och falskt. Då blir sanning ett absolut begrepp, vars innehåll beror på hur väl vi kan identifiera och verifiera fakta. Enligt ett annat synsätt är sanning detsamma som användbarhet eller funktionalitet, alltså ett relativt begrepp. En tredje variant är att i likhet med Karl Popper tala om sanning som resultatet av konsensus. Det som är sant avgörs med andra ord inom en grupp av oberoende aktörer. Problemet med denna teori är förstås att de som nått konsensus ändå kan ha fel. Trots att en majoritet lärda i flera hundra år ansåg sanningen vara att Jorden är platt, är den ju inte det.

Inom beteendevetenskaperna blir dessa begreppsmässiga problem särskilt uppenbara, inte minst när det gäller ekonomiska experters förutsägelser och prognoser, vars ”sanningshalt” ju inte kan bedömas förrän de jämförs med det verkliga utfallet.

Hösten 1929 kraschade flera av världens stora börser. På några timmar förintades förmögenheter. Många som förlorat allt tog sina liv. En av de många som drabbades personligen var ekonomen Maynard Keynes. Han betecknade den djupa recession som följde som en av de allvarligaste någonsin, men hävdade likväl att den bara var ett tillfälligt brott i en långsiktigt positiv trend. I sin essä Economic Possibilities for our Grandchildren (1931) manar han sina läsare att vidga perspektivet från den pågående perioden av temporär ”missanpassning” och rikta blicken mot en ljus framtid fylld av hopp och möjligheter.

Enligt Keynes hade 1800-talets industriella revolution, som bland mycket annat gav oss elektricitet, telekommunikation, stål och gummi, liksom metoder för massproduktion av varor, säkerställt fortsatt ekonomisk tillväxt. Världsekonomin, hävdade han, skulle därför växa mångfalt under 1900-talet. Ny teknik skulle minska behovet av mänskligt arbete. För första gången sedan människan tog sina första stapplande steg på jorden, skulle hon därför stå inför utmaningen att fylla sin nyvunna fritid med mening. Men erfarenheterna av de sysslolösa rika människor som alltid funnits var, ansåg Keynes, ”deprimerande”, eftersom dessa individer ”katastrofalt misslyckats” med att hitta tillfredsställande aktiviteter att fylla sin tid med. Man kunde inte utesluta att också det nya överflödssamhället skulle kunna drabbas av ett utbrett nervöst sammanbrott i jakten på meningsfulla fritidsaktiviteter. Bara de som tillägnade sig ”konsten att njuta av själva livet”, skulle kunna glädja sig åt all den lediga tid det nya samhället skulle medföra. Keynes skulle ha kunnat citera sin landsman, humoristen Jerome K. Jerome, som hävdade att ”det är omöjligt att helt njuta av sysslolösheten, om man inte har mycket att göra.”

Med facit i hand kan vi konstatera att Keynes hade rätt i ett avseende. Världsekonomin har blivit mycket större. I stora delar av världen har BNP per capita i reala termer flerdubblats sedan Economic Possibilities publicerades. Men i ett annat hänseende hade Keynes fel. Vår ökade rikedom har inte fått oss att arbeta mindre. Vissa arbeten har visserligen försvunnit, men många andra tillkommit. Tempot i arbetslivet har ökat, och stressjukdomar breder ut sig. Många hörs tala om sina svårigheter att få ”livspusslet” att gå ihop. Överhopningen av arbetsuppgifter och hemmaplikter dränerar människor på energi och leder till oro över att inte hinna med. Inte så få tvångstänker på hemmaangelägenheter under arbetstid och på arbetsutmaningar under sin lediga tid. Känslan av att tappa kontrollen över livet plågar alltflera.

Men att vara upptagen tycks paradoxalt nog för många också vara liktydigt med hög social status. Ju mera bråttom man ser ut att ha, ju mer man ses använda sin mobiltelefon, ju tjockare pärmar man drar med sig hem, desto mera betydelsefull tror man sig framstå i omvärldens ögon. Normen för ett lyckat modernt liv innebär att vara ständigt aktiv, effektiv och produktiv och samtidigt klara av att ha en rik social tillvaro. Ständiga jämförelser sker med andras liv och kan resultera i frustration över allt andra gör och man själv inte gör. Fenomenet kallas ibland Fomo, det vill säga Fear of missing out, känslan av att gå miste om väsentligheter i livet, när man ser hur andra lever.

Den av Coronapandemin framtvingade karantänen ledde till att världen gjorde en halvhalt. Farten avstannade, luften blev renare och livet mindre splittrat. Eftersom restriktionerna i vad gäller hygien, resor och samvaro gäller alla, ersattes konkurrenstryck och prestationsångest hos många av en samhörighetskänsla. Men inte generellt. Flera psykologer föranleddes att i media belysa de mentala problem som isoleringen från arbetsplatsen och dess sociala gemenskap kunde medföra, liksom de relationsproblem som den ökade hemmasamvaron kunde leda till, särskilt i redan dysfunktionella familjer. Dessa expertbidrag kan ses som ett tidens tecken på att arbete spelar en viktigare roll i människors liv än vad Keynes trodde.

Modern beteendeforskning har naturligtvis diskuterat varför Keynes förutsägelse om ökad fritid slog fel. En förklaring anses vara att den store ekonomen vantolkade människors natur. Han förutsatte att folk arbetar för att tjäna ihop tillräckligt för att skaffa det de behöver. Ju mer de tjänar, desto mindre tid behöver de ägna åt att arbeta för att kunna tillgodose sina behov. Eftersom de förutsätts uppskatta sin fritid mer än arbete, skulle de alltså till slut kunna gå hem efter lunch. Men det har visat sig att de flesta hittar nya saker att konsumera i stället för att gå hem tidigare. Keynes anade inte attraktionskraften i storbildsteve, mikrovågsugnar, smarta telefoner och modevaror. Inte heller uppmärksammade han det faktum att genomsnittskonsumenten snabbt tröttnar på prylar och traditionella upplevelser, och längtar efter något nytt och annorlunda. Omättlighet är enligt nutida beteendeekonomisk forskning en grundegenskap hos människan.

Andra forskare understryker att Keynes premiss, att folk generellt sett föredrar ledighet framför arbete, inte stämmer. Arbete, menar de, ger faktiskt vårt liv mening, och ett framgångsrikt yrkesliv är nyckeln till självförverkligande i ett modernt samhälle.

Ekonomer tvingas ofta använda abstraktioner som ”den genomsnittlige konsumenten” eller ”den vanlige inkomsttagaren”, vilket ibland resulterar i hisnande generaliseringar och trubbiga slutsatser. Tillgänglig statistik visar påtagliga skillnader mellan länder och kategorier av anställda när det gäller relationen mellan arbete, lön och ledighet. Visserligen framgår t.ex. att européer på 1970-talet arbetade lika många timmar per vecka som amerikaner. Men under senare decennier visade sig européerna mera villiga att avstå från arbetsinkomster för att i stället erhålla mer fritid. Idag arbetar amerikaner i genomsnitt runt 140 timmar mer per år än engelsmän och 300 timmar mer än fransmän. Också semesterperiodens längd uppvisar stora skillnader. Medan en svensk anställd till exempel har rätt till 25 dagars betald semester per år, och deras kollegor i Frankrike ytterligare fem dagar, saknar USA lagstadgad semester. Ofta erbjuder dock amerikanska arbetsgivare 15 dagars betald ledighet.

På individnivå är förstås folks attityder till arbete, lönenivåer och ledighet också starkt skiljaktiga. En undersköterska eller lagerarbetare kan förutsättas se annorlunda på saken än en egenföretagare eller fondförvaltare. Under de senaste två decennierna har lönegapet i reala termer mellan de mest välbetalda och resten av oss ökat dramatiskt. Men mer pengar i lönekuvertet betyder inte automatiskt mer ledig tid. Tvärtom visar det sig att det är de högst betalda som känner sig mest tidspressade. En orsak är vad som kommit att kallas ”övertidsbonus”, det vill säga den högre ersättning som en anställd kan erhålla för varje timmes arbete utöver de stadgade. Denna ersättning har mer än fördubblats under de senaste tre decennierna och utgör ett starkt incitament för många att arbeta mer. Detta kan i sin tur upplevas som ett tvång att konsumera mer per varje enhet av den alltmer krympande lediga tiden.

Den paradisiska tillvaro som Keynes skildrade i Economic Possibilities har alltså inte materialiserats, i varje fall inte i de utvecklade industriländerna. Låt oss därför betrakta Coronakrisen som ett tillfälle att i lugn och ro fundera på om våra hittillsvarande prioriteringar av arbete och konsumtion ger oss ett lyckligare liv eller ej.

Vi kan hämta inspiration i den viktorianske bitvargen Herbert Spencers maning: ”Livet är inte till för arbete – arbete är till för livet!”

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör