Idrottens ansvar

Att arrangera OS i en hård diktatur som regelbundet dödar sina egna medborgare, stänger in medlemmar av obekväma etniska minoriteter i koncentrationsläger, kidnappar utländska medborgare, hotar freden Asien och försöker tvinga även andra länders media till tystnad om sina brott är ingen bra idé skriver Mats Fält, som konstaterar att idrott visst är politik.

Många saker verkar enkla och självklara vid ett första påseende. Funderar man vidare blir det ofta betydligt mer komplicerat. Det är därför man ibland bör låta bli att fundera vidare. Eller låta tiden hantera problemet, som Frankrikes president Mitterrand inte sällan rekommenderade.

Planerna på att arrangera vinter-OS i Kina 2022 är ett aktuellt exempel.

Att arrangera OS i en hård diktatur som regelbundet dödar sina egna medborgare, stänger in medlemmar av obekväma etniska minoriteter i koncentrationsläger, kidnappar utländska medborgare, hotar freden Asien och försöker tvinga även andra länders media till tystnad om sina brott är ingen bra idé. Den är ungefär lika dålig som att låta Sovjetunionen arrangera sommar OS 1980 – samtidigt som landet invaderade Afghanistan – eller placera OS i Berlin 1936 när terrorn mot judarna redan hade visat sig vara mycket mer än bara propaganda och ideologiska floskler.

Frågan är var ribban ska läggas och vilken roll idrotten ska ha i sammanhanget? Om inga diktaturer ska få arrangera internationella tävlingar innebär det att de flesta av världens länder inte längre kan ta emot dessa arrangemang. Det kan vara rimligt men medför också att dessa länder går miste om de positiva effekter som storskaligt utbyte med andra länder kan medföra. Sydkoreas demokratisering anses av många ha påskyndats av kopplingen till OS. Ibland har det varit väldigt få länder som varit intresserade av att ta emot arrangemanget. Så var det när Kina 2015 utsågs till värd för nästa vinter-OS – den enda motkandidaten Kazakhstan utmärker sig inte heller genom att bygga demokrati med ”pedantisk noggrannhet”.

Pågående krig och folkmord borde kunna vara en lägsta gräns för när internationella tävlingar inte är aktuella. Det är en viss skillnad på diktaturer som utövar terror både internationellt och inom sina gränser och de som förtrycker sina egna medborgare men låter andra länder vara i fred. Singapore är ingen demokrati men spelar trots detta en mycket mer positiv roll i världssamfundet än Nordkorea eller Iran.

Om vi kan vara överens om detta borde OS flyttas från Kina 2022. Vi kan inte arrangera olympiska spel i ett land där människor dör i läger, dessutom för att de spärrats in på rasistiska grunder.

De aktuella protesterna mot rasism i olika länder präglas sällan av logik och balans. Problem i USA fördöms ofta samtidigt som oerhört mycket värre brott i andra länder ignoreras. Basketligan NBA slår vakt om sina inkomster från Kina genom att vägra kommentera regimens brott – eller till och med ge aktivt stöd till diktaturen. Hollywood har i princip slutat göra film om Kina och Disney har nyligen tackat Kinas säkerhetstjänst för hjälpen med att spela in film i just den provins där koncentrationslägren ligger. Ett OS i Kina skulle göra hyckleriet ännu tydligare.

Samtidigt kan man fråga sig hur stort idrottens ansvar bör vara. Att inte aktivt ge stöd till diktatur och terror är en sak. Att arrangera tävlingar där till exempel den Internationella Olympiska Kommittén (IOK) verkligen anstränger sig för att de inte ska användas som propaganda av de arrangerande staterna kan vara mindre problematiskt. Inte bra eller okomplicerat men mindre illa. Det får inte vara så att starka diktaturer kan använda idrottsrörelsen som sitt redskap medan svagare stater måste ta hänsyn till tydliga krav.

Att flytta vinter-OS är ett rimligt krav. Samtidigt fortsätter handeln med Kina. Nästan alla världens länder håller med diktaturen i Peking om att Taiwan inte är ett eget land, trots att det är en blomstrande demokrati som hotas av invasion från Kina. Även USA har officiellt denna uppfattning. Protesterna mot övergreppen i Tibet har tystnat – knappast något land vågar ha kontakt med företrädarna för den tibetanska exilrörelsen. Demonstranterna på gatorna i USA och Europa – med stöd inte minst av många idrottsmän och kulturarbetare – protesterar mot polisvåld i USA men struntar i folkmord i Kina. Sverige är påtagligt tyst trots att en av våra medborgare har kidnappats och fängslats av kommunistdiktaturen. Inom EU sätter de minst engagerade staterna gränsen för hur aktivt unionen kan agera.

OS i Kina är ett problem men det är rimligen inte det största problemet. Så länge vi inte tar den kinesiska diktaturens brott på allvar kan vi inte kräva att IOK ska göra det ingen annan varken vill eller vågar – att stå upp mot de hänsynslösa mördarna i Peking. Det skulle kräva ett pris på kort sikt men det priset blir väldigt mycket högre om vi väntar och hoppas på att tiden ska lösa problemet.

Mitterrands teknik är ofta bra, men dess värre inte alltid.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun