Il Cavalieri: skandalerna, rättsfallen och populismen

Berlusconi har under sina år vid makten varit föremål för otaliga rättsliga åtgärder från allt från skattbrott till mutbrott och sexuellt utnyttjande av minderårig. Han har redan fängslats en gång, och är förbjuden att inneha politiska uppdrag i Italien. Flera rättsprocesser pågår fortfarande. Ändå valdes han i våras till EU-parlamentet. Sten Niklasson fortsätter idag sin berättelse som en av Europas mest kontroversiella politiker.

Läs del ett här.

I ett teveprogram, producerat som kampanjstöd under Berlusconis försök att bli återvald som Italiens premiärminister 2008, förekommer en scen, där en ung kvinna sjunger ”En stor dröm lever i oss alla”. Grupper av andra, ofta lättklädda, kvinnor i olika miljöer stämmer in i refrängen ”Gud vare lovad att Silvio finns”. Mot slutet vänder sig en siminstruktör till en grupp kvinnor i en pool med sången: ”Säg det med den styrka som bara de renhjärtade äger: ”Presidente, vi stödjer dig!”

När rättegången mot Berlusconi för maktmissbruk och köp av sexuella tjänster av den minderåriga Ruby inleddes den 6 april 2011, hade en mängd kvinnor samlats utanför domstolsbyggnaden i Milano. De tackade inte Gud för Silvio utan skanderade: ”Domare, ge er inte! Vi stödjer er!” Som av en händelse var samtliga åklagare och domare i rättssalen den dagen kvinnor.

Ruby själv hade vägrat att vara målsägande, eftersom hon enligt egen utsago ”inte lidit någon ekonomisk skada av sina besök på Arcore” (Berlusconi bekräftade att hon erhållit tusentals Euro efter sitt första besök och tiotusentals därefter, men hävdade att betalningarna var helt oskyldiga utslag av generositet). I stället för den ovilliga Ruby begärde ordföranden i kvinnoorganisationen Arcidonna, Valeria Ajovalasit, att få vara målsägande.

Utanför domstolsbyggnaden hade också anhängare till Berlusconi samlats, de flesta män, unga som gamla. Flera av dem var medlemmar i det nya parti Berlusconi bildat 2009, Il Populo Della Liberta, PDL, med grund i det upplösta Forza Italia. I ett tält hade de hängt upp ett långt ifrån smickrande jätteporträtt av åklagaren, den ilsket rödhåriga Ilda Boccassini, som påstods nära ett personligt hat mot Berlusconi. Obscena förolämpningar skreks mellan motståndare och anhängare långt efter det att domstolens ordförande ajournerat förhandlingarna.

Berlusconi själv uppenbarade sig inte vid rättegången. Några dagar innan den inleddes hade han rest till Lampedusa, en liten ö utanför Sicilien, där han talade till en folkskara och berättade att ett opinionsinstitut frågat en mängd kvinnor mellan trettio och fyrtio år om de skulle vilja älska med Berlusconi. ”33% svarade Ja!”- ”67% sade: IGEN?” Han meddelade också att han inom sextio timmar skulle befria ön från de många illegala båtflyktingarna samt att han själv hade köpt ett hus där. ”Jag är nu en av Er!”, utropade han under de församlades jubel. Inget av detta var sant. Det handlade bara om ytterligare ett par av Berlusconis många obekymrade lögner.

Det är denna typ av barnslig verklighetsförvanskning och självbelåtna skämt som märkligt nog är en del av förklaringen till Berlusconis framgång som politiker. Många ser honom som en ”vanlig karl”, vars framgångar är värda beundran, vars beteende beror på att han råkar ha kvinnotycke och, som många andra, är svag för synder. Han spelar skickligt på denna ”vanlighet” som av många italienare anses mänsklig och därmed förlåtlig. Den anses också skilja ut honom från mängden av andra politiker, vilkas egennyttiga manipulationer är svårare att genomskåda. I en intervju förklarade en av Berlusconis manliga anhängare i den högre ålderskategorin att också han, om han hade haft lika mycket pengar som Berlusconi, skulle tillbringa det mesta av sin tid med unga, vackra kvinnor. ”Kanske skulle dom ta kål på mig, men vilket härligt sätt att dö på!”

Ruby-affären fick emellertid mängder av italienska kvinnor att lufta sitt missnöje med kvinnans ställning i allmänhet och Berlusconi i synnerhet. Demonstrationer avlöste varandra. Hundratusentals kvinnor deltog, många av dem med skyltar med texten ”Se non hora, quando? (Om inte nu, när?)”. I flera tidningar publicerades statistik som visade att Italien låg på sjuttiofjärde plats bland världens länder i fråga om kvinnors rättigheter, mellan Gambia och Dominikanska republiken. 95% av alla italienska män uppgavs aldrig ha använt en tvättmaskin eller matat en baby. Ända fram till 1981 var en mans dråp av en respektlös eller otrogen hustru, eller av en dotter som haft sex före äktenskapet, ett brott med lägre straffvärde än andra mord. Andelen förvärvsarbetande kvinnor i Italien uppgavs vara lägre än i samtliga andra EU-länder med undantag av Malta. En kvinna i Italien påstods i genomsnitt utföra tjugoen timmars hushållsarbete i veckan, medan en man gör fyra. Vidare konstaterades att kvinnorna revolterar genom att vägra föda barn, vilket lett till att nativiteten i Italien tillhör de lägsta i Europa. Under de fyra kommande decennierna förväntas Italiens infödda befolkning minska med 20%.

Berlusconis lögner, fadäser och skandalösa livsstil har efterhand fått många av hans tidigare anhängare att reagera. Vad som framför allt upprört sinnena är att han fått italienarna att framstå som löjliga i omvärldens ögon. Särskilt hans vana att fylla viktiga poster i administrationen med personer, vilkas huvudsakliga kvalifikationer varit aktivt deltagande i hans privata Bunga Bunga-fester, har retat upp folk.

Det är lätt att betrakta Berlusconi som en pajas som lyckats ta sig fram med tvivelaktiga metoder i ett land, svårt sargat av organiserad brottslighet och korruption. Men det vore att underskatta hans politiska talanger.

Den våg av korruptionsskandaler som skakade Italien i början av 1990-talet ledde till att den koalitionsregering med fem partier som kallades Pentapartito upplöstes. I det politiska kaos som följde försvagades flera av höger- och mittenpartierna. Väljarnas förakt för den politiska rötan var gränslöst. Vänstern i form av de tidigare kommunisterna vädrade morgonluft.

Det var då som Berlusconi trädde fram och presenterade sig som obefläckad av det gamla etablissemangets skumma förehavanden. Han predikade frihet från statlig inblandning i medborgarnas liv och lovade att undanröja sådana regler och pålagor som tyngde landets många små familjeföretag. Som framgångsrik egenföretagare kunde Berlusconi framställa sig som icke-politiker. Eftersom en majoritet av väljarna fruktade att det anti-kommunistiska blockets kollaps skulle kunna leda till en vänsterradikal regering som stärkte statens roll, blev Berlusconi räddaren i form av det minst dåliga alternativet. Nyckeln till hans maktinnehav blev hans nybildade parti Forza Italia och de två grupperingar han med stor fingerfärdighet lyckades skapa med Lega Nord, respektive det post-fascistiska Alleanza Nationale, partier som präglades av djup ömsesidig misstro, som inte skulle kunna tänka sig att ingå i en koalition med varandra, men som Berlusconi kunde samverka med, vart och ett för sig, i olika delar av Italien.

I tevesända propagandaprogram i sina egna kanaler trumpetade Berlusconi ut sina budskap till väljarna. I valkampanjen 2001 sändes till exempel ett program kallat Porta a Porta, i vilket Berlusconi lovade sina väljare ett Contratto con gli Italiani, i vilket han åtog sig att förenkla det snåriga italienska inkomstskattesystemet genom att införa endast två skattesatser, nämligen 33% för inkomster över EUR 100 000, respektive 23% för inkomster därunder. Alla inkomster under EUR 11 000 om året skulle bli skattefria.

Vidare utfäste han sig att halvera arbetslösheten, höja minimipensionen till EUR 516 per månad, minska brottsligheten i de större städerna samt inleda ett omfattande program för offentliga investeringar. Det som var avsett att göra störst intryck på väljarna var hans åtagande att inte ställa upp för omval, om inte minst fyra av dessa löften infriades under mandatperioden. Berlusconi själv hävdade senare att hans regering uppfyllt samtliga löften, medan oberoende bedömare kallade resultatet ett fiasko.

En politisk nyckelfråga för Berlusconi var förslaget att ändra den italienska grundlagen, inte minst med syftet att stärka premiärministerns makt. Efter många turer godkände visserligen senaten förslaget med knappast möjliga majoritet. Men eftersom den föreskrivna kvalificerade majoriteten inte uppnåtts i parlamentet, krävdes också en folkomröstning. Den genomfördes i juli 2006 och resulterade i att drygt 60% av de röstande förkastade förslaget.

Berlusconi ställde upp i 2006 års val men förlorade och hävdade föga förvånande att valresultatet var ogiltigt. Sedan Romani Prodis regering efter kort tid fallit, och nyval utlysts, lyckades Berlusconi skapa den nya koalition som kallades Il populo della liberta (PDL), och som vann en knapp valseger. Vid ett politiskt möte 2009 valdes han till ordförande och premiärminister. Han hade då stått i centrum för Italiens politiska liv i femton år.

På det utrikespolitiska planet blev Berlusconi en av de starkaste tillskyndarna av Turkiets medlemskap i EU. Han agerade till och med bröllopsvittne när den turkiske premiärministern Erdogans son gifte sig. Han stödde också kraftfullt USAs politik i Afghanistan och ställde 3 200 italienska soldater till förfogande i Irakkriget.
2008 undertecknade Berlusconi och Libyens dåvarande ledare Khaddafi ett avtal, enligt vilket Italien åtog sig att betala USD 5 miljarder i kompensation för sin tidigare ockupation av Libyen. Som motprestation åtog sig Libyen att göra betydande investeringar i italienska industriprojekt samt att stävja illegal utvandring av nordafrikaner via sitt territorium.

Under det kalla kriget var förbindelserna mellan det starka italienska kommunistpartiet och Sovjetunionen täta. Under Berlusconis perioder som premiärminister befästes denna tradition. När Sovjetunionen upplösts och Ryssland återuppstått, knöts också nära vänskapsband mellan honom och ryska ledare. 2002 föreslog han att nästa steg i Rysslands närmande till väst borde vara medlemskap i EU. I november 2007 ingicks en överenskommelse mellan ryska Gazprom och det statsägda italienska energiföretaget ENI om att bygga gasledningen South Stream. Strax därefter upptäckte en parlamentarisk granskningskommission att ett italienskt företag vid namn CEIGH skulle få en lukrativ roll i det jättelika byggprojektet. En av Berlusconis närmaste vänner, Bruno Mentasi-Granelli, ägde en tredjedel av detta företags aktiestock. Resultatet blev att parlamentet satte stopp för CEIGHs engagemang och anklagade Berlusconi för att ha ett privat intresse i ENI/Gazprom-projektet.

Plågad av skuldkrisen i Italien, minskat förtroende i de egna leden samt jagad av åklagare för ett antal allvarliga brott, tillkännagav Berlusconi sin avgång i oktober 2011. Utanför Quirinalpalatset, där presidenten mottog premiärministerns avskedsansökan, dansade mängder av människor i glädje över att äntligen ha blivit av med Berlusconi. I massan hördes folk sjunga huvudtemat i Hallelujakören ur Händels Messias.

Berlusconi var under sina år vid makten föremål för otaliga rättsliga åtgärder till följd av misstankar om skatteflykt, mutbrott, missbruk av ämbete, förtal, sexuellt utnyttjande av minderårig samt otillåten finansiering av politiskt parti. I 32 fall väcktes åtal. Genom att han till det yttersta utnyttjat det italienska rättssystemets alla möjligheter, har bara ett fåtal fall hittills lett till fällande dom i sista instans.

2012 dömdes Berlusconi till fyra års fängelse och EUR 10 miljoner i böter för skattebedrägeri. Fängelsestraffet kortades senare till ett år, bland annat på grund av ”överbeläggning” i de italienska fängelserna. Vidare förbjöds han att under sex år inneha något offentligt ämbete. Berlusconi överklagade, men appellationsdomstolen fastställde underinstansens dom. Berlusconis armé av advokater vände sig då till Författningsdomstolen med en begäran om ogiltigförklaring av rättegången. Grunden för detta yrkande var att man i tidigare domslut inte godtagit Berlusconis regeringssammanträden som giltigt skäl för hans vägran att inställa sig i rätten.

Författningsdomstolen lämnade emellertid advokaternas yrkande utan bifall med det torra konstaterandet att flera regeringssammanträden avsiktligt förlagts till sedan länge fastställda rättegångsdagar i syfte att förse den åtalade premiärministern med en ursäkt att utebli och därmed fördröja domslutet. I anslutning till denna rättegång beslutade senaten att Berlusconi med omedelbar verkan skulle förlora sin plats i kammaren och under sex år utestängas från parlamentet. Dock kan tilläggas att han 2019 märkligt nog valdes till ledamot av Europaparlamentet.

En annan rättegång rörande köp av sexuella tjänster av den minderåriga Ruby samt framför allt missbruk av maktställning, avslutades i första instans den 25 juni 2013 efter 50 rättegångsdagar under hela 27 månader. Åklagaren Ilda Boccassini hade yrkat på sex års fängelse, men rätten utdömde ovanligt nog ett år mer än vad hon yrkat. Mot ett tjugotal av de vittnen som hörts i målet på begäran av Berlusconis advokater riktades misstankar om mened. Bland dem finns parlamentariker, poliser och en rad av de kvinnor som deltagit i Bunga Bunga-festerna. En marockansk modell vid namn Imane Fadil, som var ett av huvudvittnena, hittades död i mars 2019. Omständigheterna kring dödsfallet var egendomliga och talar för att hon kan ha mördats, enligt uppgift med någon form av radioaktivt material.

Berlusconis problem är emellertid större än så. Han är också misstänkt för att 2008 ha köpt en senator för ett belopp motsvarande SEK 26 miljoner i syfte att i en förtroendeomröstning få Romani Prodis regering fälld. Denna muträttegång inleddes i slutet av juni 2013 i Milano.

Vidare förväntas Högsta Domstolen meddela dom i ett mål angående skadeståndsanspråk från finansmannen Carlo de Benedetti, som hävdar att Berlusconi genom mutor lyckades förvärva en kontrollpost aktier i det stora förlaget Mondadori. Målet gäller belopp i miljardklassen. Även om Berlusconi skulle lyckas undandra sig skadeståndsskyldighet, kvarstår det faktum att han genom förvärvet har blivit Italiens störste mediemogul och de facto har ett bestämmande inflytande över stora delar av landets kulturliv, något som väckt de konkurrensvårdande myndigheternas intresse.

Det kan förefalla osannolikt att Berlusconi ytterligare en gång skulle klara sig ur det italienska rättssystemets klor och återta en roll i landets politiska centrum. Men Italien är landet, där det absurda kan bli rimligt och det osannolika möjligt.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör