Immaterialrätten – ett statligt sanktionerat monopol

De negativa aspekterna av immaterialrätten har under senare år blivit allt mer uppenbara. Likt många andra regleringar har den en tendens att fungera som ett inträdeshinder för nyetablering på marknaden genom att den är utformad för redan befintliga företag. Johan Nyström, Fabian Wallen och Magnus Wiberg argumenterar för varför immaterialrätten bör ifrågasättas.

En fråga som lyste med sin frånvaro i valrörelsen 2010 var den om immaterialrätten, det vill säga de regleringar som är tänkta att skydda olika former av intellektuellt arbete. Den uteblivna debatten är förvånande med tanke på att den svenska arbetsmarknaden i växande grad präglas av intellektuellt snarare än manuellt arbete.

En naturlig utgångspunkt för en diskussion om immaterialrätten är dess relation till äganderätten, inte minst med tanke på att den ofta går under benämningen intellektuell äganderätt. Det finns två huvudargument för äganderätten.

De naturrättsliga argumenten härstammar från tanken att en människa har en naturlig rätt till produkten av sitt arbete. En färdigmonterad bil eller en egenkomponerad melodi är båda produkter av en individs arbete, varför man kan argumentera för att upphovsmannen bör belönas med en äganderätt.

Immaterialrätten skiljer sig dock från äganderätten på ett antal viktiga områden. För det första, medan äganderätten främst reglerar avtal mellan privata aktörer, bygger immaterialrätten i huvudsak på avtal mellan staten och privata aktörer. För det andra skiljer sig immaterialrätten från äganderätten genom att dess privilegier är tidsbegränsade. För det tredje, äganderättens bakgrund sträcker sig tusentals år bakåt i tiden men immaterialrättens historiska bakgrund finner vi först i 1600-talets merkantilistiska Europa, där fogdar och kungar sökte stärka det inhemska näringslivet med hjälp av licenser och monopolrättigheter. När patentliknande skydd först började användas i Sverige, i slutet av 1600-talet, gick de till och med under benämningen ”privilegium exclusivum”.

Immaterialrätten skiljer sig inte enbart från äganderätten rent definitionsmässigt – den kan i många fall rentav begränsa äganderätten. Den som till exempel har patenterat ett läkemedel hindrar på laglig väg andra användare från att återskapa eller vidareutveckla läkemedlet, oavsett om dessa användare redan äger de fysiska ingredienserna eller ej.

De utilitaristiska argumenten för äganderätten, å andra sidan, utgår från att vi lever i ett samhälle med begränsade resurser. Med syfte att förhindra konflikter om dessa resurser regleras knappheten med äganderätten. I samhällen med obegränsade resurser behövs i princip inte någon äganderätt, vilket den skotska filosofen David Hume konstaterade redan på 1700-talet.

Här skiljer sig immaterialrätten diametralt från äganderätten. Istället för att råda bot på knapphetsproblemet har immaterialrätten som syfte att skapa än mer knapphet genom att generera ett tidsbegränsat monopol för innehavaren. På så sätt, är det tänkt, skapas ett ekonomiskt intresse av att tillhandahålla en produkt på en marknad. Men om nu immaterialrätten verkligen ökar utbudet av produkter, varför är den juridiska ensamrätten i så fall tidsbegränsad? Borde inte produktutbudet, innovationstakten och den samhällsekonomiska vinsten maximeras med ett monopol utan begränsning i tid?

Nationalekonomisk forskning har under senare år visat att även i en ekonomi utan en restriktiv immaterialrätt kommer upphovsmannen att erhålla ett kortsiktigt monopol och därmed göra vinst. Det beror på att det existerar kostnader för produktimitation som i vissa fall kan vara avsevärda (till exempel inom bilindustrin), vilket begränsar kopiering och nyetablering av företag på marknaden. Den juridiska ensamrätten, som följer av immaterialrätten, förhindrar däremot spridning av den kunskap som finns lagrad i produkten genom att färre företag och konsumenter får tillgång till teknologiska framsteg. Detta minskar konkurrensen, ökar monopoliseringen, leder till högre priser och färre produkter för konsumenterna.

Den empiriska forskningen ger stöd för denna slutsats. Gallini (2002) finner i en forskningsöversikt inte en enda studie som bekräftar att den mer restriktiva patentlagstiftningen som introducerades under 1980-talet i USA ökade innovationstakten. Josh Lerner (2009) visar i en undersökning av 60 länder över 150 år att en mer omfattande patentlagstiftning i själva verket minskade mängden innovationer i det land som genomförde reformen. Detta samband är särskilt påtagligt i utvecklingsländer.

Nationalekonomisk forskning indikerar således att immaterialrätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer – det verkar till och med finnas belägg för att den minskar produktutvecklingen.

De negativa aspekterna av immaterialrätten har under senare år blivit allt mer uppenbara i takt med att teknikutvecklingen har medfört att en växande mängd information kan göras globalt tillgänglig till låg eller ingen kostnad. Ny teknologi förenklar distributionen av digitalt innehåll och erbjuder nya distributionskanaler och marknadsmöjligheter för företag. IBM, Google och Apple använder numera öppen källkod på Internet som en del av sin produktutvecklingsstrategi. Därmed godkänner de i praktiken privatkopiering, men den risken anses uppvägas av den ekonomiska nytta som slutanvändarnas bidrag skapar. Detta har också gett upphov till en ny och lönsam industri, vars affärsidé bygger på att utveckla, sprida och anpassa öppen källkod för företag som en del av deras konkurrensstrategi.

En restriktiv immaterialrätt riskerar att förhindra spridningen och användningen av ny information, vilket därmed begränsar den fria och öppna informationskonsumtion som möjliggjorts genom ny teknologi. Ett exempel på detta finner vi inom musikindustrin, där flera musikgenrers utveckling har byggt på möjligheten att sampla ljud och musik. Nuvarande immaterialrätt innebär att de flesta artister måste använda musik som är 70 år eller äldre, såvida inte artistens musikbolag kan köpa upp rättigheterna till nyare musik. Därmed är immaterialrätten som är tänkt att öka kreativiteten i musikindustrin snarare kontraproduktiv och hämmar utvecklingen. Detta medför att strukturomvandlingen i branschen minskar till förmån för stora och etablerade skivbolag och artister. Likt många andra regleringar har immaterialrätten därför en tendens att fungera som ett inträdeshinder för nyetablering på marknaden genom att den är utformad för redan befintliga företag.

Den internationella handelns liberalisering de senaste decennierna har också gjort de negativa aspekterna av immaterialrätten mer uppenbara. Liberaliseringen har skett inom ramen för GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) och WTO (World Trade Organization) som bland annat inkluderar ett regelverk avseende immaterialrätt, det så kallade TRIPS-avtalet (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights). Avtalet syftar till att ge bättre skydd för de varumärken, patent och upphovsrätter som företagen använder som konkurrensmedel i sitt utbyte med omvärlden. Tanken är att detta ska stimulera till internationell handel och därmed göra den tekniska utvecklingen globalt tillgänglig.

Handelshinder består emellertid inte bara av tullar och importkvoter som visserligen reducerats och successivt avskaffats genom WTO-avtalen – en stor del av de protektionistiska regleringarna består av icke-tariffära handelshinder. Ny forskning inom området och handelsrepresentanter från flera utvecklingsländer gör gällande att den immaterialrättsliga lagstiftningen är ett av de största icke-tariffära handelshindren. Nationalekonomen Phillip McCalman (2001) uppskattar att TRIPS-avtalets immaterialrättsliga regleringar ger upphov till omfattande samhällsekonomiska förluster, framför allt i utvecklingsländer, vilket minskar de välfärdsvinster som en liberaliserad handel är tänkt att medföra. Immaterialrätten innebär därmed inte bara begränsningar i frihandeln, den är dessutom förenad med en samhällsekonomisk kostnad som riskerar att undergräva argumenten för mer liberala handelsavtal.

Tillgången på läkemedel i utvecklingsländer är ett konkret exempel på de problem som patentreglerna i TRIPS skapar. Den indiska läkemedelsindustrin har utvecklat billigare generiska kopior av livsnödvändiga läkemedel som kunnat exporteras till länder i Afrika och Sydamerika. Under de senaste åren har emellertid myndigheter på flygplatser i flera EU-länder, som Tyskland, Frankrike och Nederländerna, vid upprepade tillfällen beslagtagit läkemedel producerade i Indien för export till den brasilianska marknaden. De europeiska myndigheternas agerande har rättfärdigats av att de indiska producenterna bryter mot europeiska patentregler vid den korta mellanlandningen i EU-land.

Trots handelsregler som medger tillstånd att under en tidsperiod tillverka och distribuera generiska läkemedel, har således TRIPS-avtalet försvårat eller omöjliggjort tillgången på billigare läkemedel i utvecklingsländer. Mot den bakgrunden motverkar TRIPS sitt uttalade syfte – att bidra till ekonomisk utveckling för de fattigaste länderna.

Det finns med andra ord ett antal argument för att ifrågasätta immaterialrätten: den begränsar äganderätten, hämmar produktutvecklingen, bromsar frihandeln, samt minskar konkurrensen till följd av statligt sanktionerade monopol.

Eller som tidskriften The Economist uttryckte det 1851:
”Every patent is a prohibition against improvements in a particular direction, except by the patentee, for a certain number of years; and, however beneficial that may be to him who receives the privilege, the community cannot be benefited by it.”

Märkligt nog hörs få kritiska röster om den lagstiftning som avser olika former av intellektuellt arbete, även bland liberaler och borgerliga debattörer som vanligtvis är kritiska till statliga regleringar, privilegier och monopol. Kunskap och information blir allt viktigare för samhällsekonomin. Därför är det hög tid att föra upp frågan om immaterialrätten på den politiska dagordningen.

Johan Nyström, Fabian Wallen och Magnus Wiberg, nationalekonomer.

Referenser
Gallini, N.T. (2002) ”The Economics of Patents: Lessons from Recent U.S. Patent Reform”, Journal of Economic Perspectives, vol. 16, s. 131–154.
Lerner, J. (2009) ”The Empirical Impact of Intellectual Property Rights on Innovation: Puzzles and Clues”, American Economic Review: Papers & Proceedings, vol. 99, s. 343–348.
McCalman, P. (2001) ”Reaping What You Sow: an Empirical Analysis of International Patent Harmonization”, Journal of International Economics, vol. 55, s. 161–186.