Imperiestaden New Delhi

I New Delhi är de brittiska monumenten inkorporerade i dagens indiska samhälle som stolta reliker i den bullriga trafiken. Det skriver Ebba Engström, nyligen hemkommen från en resa till Indien.

Delhi består av två städer Old Delhi och New Delhi – den koloniala staden. Under brittiskt styre flyttades den indiska regeringen 1911 från Calcutta till Delhi. Arkitekten Edwin Lutyens (1869-1944) fick i uppdrag att konstruera den nya staden New Delhi, med byggnader och monument tänkta att manifestera det brittiska imperiet. Resultatet blev en boulevardstad med låga byggnader och med många parker och rondeller. Lutyens ritade i klassisk stil till vilken han inkorporerade lokala stilelement.

Tillsammans med arkitekten Herbert Baker (1862-1946) uppförde Lutyens triumfbågen India Gate – i dag Indiens nationalmonument – och den okände soldatens grav. Men monumentet byggt i röd sandsten och granit, restes ursprungligen till minne av de indiska soldater som stupat i första världskriget och i de indoafghanska krigen – deras namn är inhuggna i monumentet. Då triumfbågen restes stod en staty av kung Georg V under bågens valv men då Indien blev självständigt flyttades den tillsammans med andra statyer i staden till Coronation Park.

Ett presidentpalats skulle resas och Lutyens fick 1916 uppdraget. Tillsammans med Baker uppförde han så småningom ett stort och påkostat palats, byggt i klassisk stil men med färgsättning och detaljer inspirerade av den lokala kulturen. Palatset kallades för Vicekonungens palats fram till 1950. I dag går det under namnet Rashtrapati Bhavan, det vill säga presidentpalatset på sanskrit. Dessvärre fick vi inte tillfälle att se presidentpalatset mer än att vi körde förbi den inhägnade trädgården men dess storlek kunde anas.

Stadens kärna utgörs av Connaught Place – i dag New Delhis finansiella och kommersiella centrum. Ambitionen var att utforma en central plats i staden med utrymme för affärsverksamhet. Uppdraget gick till arkitekten Robert Tor Russell (1888-1972) då både Lutyens och Baker var fullt upptagna med monumentaliseringen av staden. Russel lät i palladiansk stil och med Royal Crescent i Bath som förebild uppföra tvåvåningshus i en nästan fullständig cirkel från vilken radiella gator utgick. I dess mitt anlades en park. Platsen namngavs efter prins Arthur – förste hertig av Connaught, Georg VI:s morbror och drottning Victorias tredje son.

Britternas kärlek för parker talar Lodi Gardens för. Den stora trädgården anlades av Lady Willingdon 1936 med stora gräsplaner och stigar. Utspridda i parken står gravmonument från 1400-talet från Sayyid- och Lodi-dynastin. I dag är trädgården en grön oas för New Delhis invånare. I parken finns en populär trädgårdsrestaurang med en blandning av indiskt och engelskt på menyn.

Resan avslutades med en efterlängtad middag på Imperial Hotel och många var vi som bespetsat oss på en gin och tonic-drink i denna anrika miljö. Indian tonic water dracks av engelsmännen i kampen mot malaria. Dessvärre fick jag själv nöja mig med en tonic utan gin på grund av indiska andar som spökade i min kropp. Imperial Hotel uppfördes av S.B.S. Ranjit Singh och ägs än i dag inom släkten. Arkitekt var Lutyens som med en stilblandning av viktorianskt och gammal kolonial art deco presenterade sitt verk då portarna öppnades 1930. Imperial Hotel tjänade som en mötesplats för britterna och åren innan Indiens självständighet blev Imperial Hotel en oas då utrymmet i staden började inskränkas.

De brittiska monumenten är i allra högsta grad levande än i dag – de fyller olika funktioner om än med nya innebörder och symboliska motiv. Samtidigt som de berättar britternas historia i Indien.

Ebba Engström är fil.mag i konstvetenskap och redaktör för Hellenika. Ebba gick Svenska Nyhetsbyråns skribentskola 2011 och deltog i utbildningens studieresa till Indien.