Indiens oroliga hörn
1937
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
————— -……
INDIENS OROLIGA HÖRN
NORTH-WEST FRONTIER PROVINCE
Av docent GUNiVAR JARRING, Lund
DET har på sistone icke saknats alarmerande rykten från Indien. Valen i början av året ha, tack vare den obestridliga framgång de inneburit för kongresspartiet, givit anledning till diskussioner i oändlighet om Indiens framtid. Många ha ansett, att
engelsmännen nu spelat ut sin roll i Indien, andra återigen att de
först nu skola få tillfälle att visa den makt de i grund och botten
ha i landet. Den politiska agitationen i Indien, ledd av pandit
Nehru, fortsätter och ingen behöver tvivla på att många överraskningar och sensationer återstå.
Samtidigt har det utbrutit ett uppror i Nordvästra gränsprovinsen, ett uppror, som efterhand antagit sådana proportioner, att
engelsmännen tvingats att sända 33,000 man i fält, utrustade med
den mest moderna material. Detta uppror har mångenstädes satts
i samband med den allmänna oron i Indien och framdragits som
bevis för början till ett allmänt uppror, liksom de stora truppmassorna ansetts som ett bevis för engelsmännens svaghet. Ingenting
kan vara felaktigare. Sedan 1849 ha engelsmännen fört mer än
femtio krig av större eller mindre omfång uppe i de nordvästra
gränstrakterna, som icke haft samband med de politiska förhållandena i Indien som helhet betraktat. 1935 hade engelsmännen
under september och oktober 30,000 man i fält för att bekämpa ett
uppror bland mohmanderna i närheten av Peshawar och det historiskt ryktbara Khaiber-passet. Den gången talades det icke om
någon militär svaghet från engelsk sida.
Förhistorien till innevarande års uppror i North-West Frontier
Province – Nordvästra gränsprovinsen – är följande. En infö-
ding från trakten av Bannu i Waziristan enleverade en hinduflicka och gifte sig med henne efter att först ha vidtagit den försiktighetsåtgärden att låta henne övergå till muhammedanismen.
Befolkningen i gränsprovinsen består nämligen till största delen
348
Indiens oroliga hörn
av muhammedaner, som äro ytterst fanatiska. De hinduer, som
äro bosatta däruppe, betraktas därför såsom avgudadyrkare med
allt annat än blida ögon. Men för kvinnlig skönhet kan den
strängaste muhammedan falla, och så var just fallet här. Hinduflickans föräldrar gjorde allt för att få henne tillbaka, och de tvekade icke att använda sig av sin lagliga rätt till henne. Domstolen bekräftade deras rättvisa anspråk, och flickan enleverades nu
för andra gången och fördes tillbaka till sina föräldrar, som drogo
försorg om att hon doldes både för sin självtagne mans och hans
släkts blickar. Ty händelsen var nog för att sätta hela släktens
blod i svallning. Den äkta mannen var förolämpad och skulle
hämnas, och det betyder efter gränsprovinsens lag krig. Häruppe
råder blodshämndens lagar, och blodiga och långvariga krig ha
satts i gång av mindre orsaker än denna. Här tillkom dessutom
att fejden kom att föras mellan muhammedaner å ena sidan och
hinduer å andra. Motsättningarna mellan dessa båda religionsanhängare äro oerhört stora över allt i Indien. Pressen kommer
med jämna mellanrum med rapporter om sammanstötningar i
Lahore, i Multan eller i Amritsar, alla centra för religiös muhammedansk och hinduisk fanatism, som uppammats under århundradens ovänskap. I Nordvästprovinsen ha stammarna ännu hetare
blod, och upprorsrörelsen grep snabbt kring sig i hela provinsen.
Det var muhammedanerna i söder och norr, som ansågo sig
förorättade. Det var engelsmännen, som hjälpt hinduerna. Gamla
bevis på sådan hjälp grävdes upp ur minnet, och rykten om
engelsmännens skändligheter mot den muhammedanska befolkningen spred sig med eldens fart ute i byarna. Att deras proportioner ökades fantastiskt får väl skrivas på den orientaliska
fantasiens konto.
Från att ursprungligen ha varit en släktfejd av liten betydelse
växte snart upproret till ett »heligt krig». Ledare blev en 35-års
fanatisk muhammedan från Ipi, som ligger i Totji-dalen i den
sydliga delen av Nordvästprovinsen, i Waziristan. Han uppbar
titeln faqir, vilken får användas av en muhammedansk fanatiker,
och ingenting har att göra med de fakirer, som förljuva sitt liv
med att sitta på spikbräder eller liknande. Fakiren från Ipi hade
samlat lärjungar kring sig, alla lika fanatiska som han, och deras
huvudsakliga uppgift var att störa Pax brittanica. De hade lyclmts väl i detta avseende under de närmast föregående åren, och
fakiren hade fått fly från dal till dal och från stam till stam,
349
Gunnar Jarring
Typi~k inföding-by i griin~trakterna mot AfghaniHtan.
efterspanad av det engelska underrättelse- och polisväsendet.
Vart han drog fram, organiserade han missnöjet mot engelsmännen och anbefallde guerillakrig som lämpligaste medlet till deras
bekämpande. I november 1936 hade han nått så långt i sin propaganda, att engelsmännen hörjade anse situationen allvarlig. Det
följde snart det ena överfallet efter det andra dels på stammar,
som voro fredligt sinnade mot engelsmännen och dels på engelska
trupper. Fakirens av lpi irreguljära krigare voro nästan alltid
oåtkomliga. Terrängen var oländig, och ingen fiende vågade sig
upp i deras berg. Engelsmännen sände den ena styrkan efter den
andra upp i hergen för att bekämpa fakiren och slå ner upproret,
men allt var förgäves. Upprorsrörelsen spred sig ännu mera.
Hela W aziristan grep till vapen mot engelsmännen, och fakiren
från lpi triumferade. Trots att han var en sjuk man, som måste
bäras kring på hår, hade han förmått mera än kanske någon av
sina föregångare i upprorsbranschen. Engelska tanks och pansarvagnar arbetade sig upp i bergpassen i Waziristan, och flygmaskiner kretsade över byarna. Ett luftbombardemang skulle emellertid ha varit utan värde, då invånarna i god tid gömt sig i bergen.
Och Waziristans byar äro så enkelt byggda, att en demolering av
dem icke skulle hereda invånarna några större bekymmer. De
kunna hyggas upp igen på några dagar.
Kriget i Waziristan pågår fortfarande och har redan skördat
350
Indiens oroliga hörn
Engelskt artilleri på väg till strid~zonen, Peshawar 1935.
många offer på båda sidor. Terrängens bergighet omöjliggör
några större slag, och just häri ha vi att söka engelsmännens oförmåga att snabbt göra slut på kriget. Anmärkningsvärt är emellertid, att upprorsmännen äro väl beväpnade och försedda med
moderna gevär. Man frågar sig vem som står bakom detta. En
del av den engelska pressen har framställt beskyllningar mot
italienarna, som via Afghanistan skulle ha försett stammarna
med vapen. Detta skulle ha samband med Italiens senaste roll av
»Islams beskyddare». Från annat håll riktas beskyllningar mot
Sovjetryssland och från ett tredje håll mot indiska nationalistkretsar. Den skyldige kommer väl aldrig att med säkerhet kunna
utpekas.
Liksom de tidigare krigen i Nordvästra gränsprovinsen har
detta senaste åstadkommit en hel del oro i England. Härtill är
pressen skuld i stor utsträckning. De engelska tidningarna göra
engelsmännen i Indien förtvivlade, i synnerhet dem som äro där i
officiell tjänst. De indiska tidningarna (även de indisk-engelska)
ha ytterst korta och knapphändiga uppgifter om kriget i nordväst – de engelska överflöda av dramatiska och alarmerande
skildringar uppe från W aziristan. Så småningom komma dessa
skildringar tillbaka till Indien och användas av de anti-engelska
kretsarna till att demonstrera det verkliga läget på nordvästfronten, det läge, som enligt deras uppfattning aldrig kommer fram i
de officiella rapporterna från Peshawar, Rawalpindi eller Delhi.
351
Gunnar Jarring
Många engelska politiker ha under tidernas lopp stritt för tanken att uppge Nordvästprovinsen. Enligt deras åsikt skulle det ur
alla synpunkter vara bättre att låta Indus vara Indiens gräns i
nordväst. Det skulle framför allt kosta mindre pengar. Hela
Nordvästra gränsprovinsen består av kala berg, som äro brända
av solen. Det finns inga mineralfyndigheter, som löna sig att bearbeta, inga skogar man kan draga nytta av, och befolkningen är
fattig och förmår endast med möda livnära sig av det lantbruk,
som kan drivas på särskilda av naturen bättre gynnade platser,
eller också leva de som nomader i bergen. Det kostar miljontals
kronor att hålla kontrollen över denna värdelösa provins, för att
inte tala om vad det kostar i människoliv under de ständiga
krigen.
Ingen engelsman, som varit eller är i politisk eller militär
tjänst i Indien:, skulle väl vara hågad att ge upp gränsprovinsen.
Därtill är dess värde alltför stort. Indus kan synas vara en utmärkt gränslinje på kartan, men Indus som gräns skulle vara
mycket svår att försvara. I Nordvästra gränsprovinsen ligga bergen som en mur i väster. Endast genom en rad pass, främst bland
dem Khaiber, kan man komma ner till Indien. Den som är i besittning av dessa berg och dessa pass är också i besittning av
hela Nordväst-Indien. Därför har Nordvästra gränsprovinsen ett
strategiskt värde av rang, och från den synpunkten får man också
se engelsmännens ihärdiga arbete på att hålla sig fast här uppe.
Om engelsmännen skulle lämna Nordvästra gränsprovinsen åt
sitt öde, skulle det icke endast bli ett no man’s land, där stammarna kunde husera efter behag, det skulle även lämnas öppet
för de krafter, som kunna ha intresse av Indiens affärer. Gångna
tider ha många lärdomar att ge i det fallet.
Om vi gå tillbaka i tiden och se vad nordvästgränsen har betytt
för Indien, förstår man lattare, varför engelsmännen offra så
mycket folk och pengar på dessa öde berg. Sedan allra äldsta tid
var Indien sagolandet, som överflödade av rikedomar, och som
därför lockade till sig främmande folk. I norr och nordost stångde
Rimalajas väldiga berg tillfartsvägarna, i öster, söder och väster
var det hav, som visserligen underlättade samfärdseln men försvårade krigsföretag. I nordväst lågo de relativt låga gränsbergen mot Afghanistan, och genom dem gingo vägarna, som förbundo Indien med Centralasien och därmed både med Kina i öster
och med Medelhavsländerna i väster genom »sidenvägarna». Ge- 352
nom de nordvästra gränsbergen
gingo handelsvägarna, och genom dem kommo också infallen
från de främmande folk, som
av en eller annan anledning
ryckte fram mot Indien. 327 f.
Kr. tågade Alexander den store
ner mot Indien med en arme
av vältränade krigare. Han tog
vägen genom Khaiber-passet.
På 400- och 500-talen e. Kr. hemsökte de s. k. vita hunnerna Indien och förhärjade landet fruktansvärt. De kommo in från
nordväst. Erövrare som Tschingis khan och Timurlenk följde
efter dem på samma vägar, och
Indiens rika städer härjades
upprepade gånger av fanatiska
muhammedanska afghanska
furstar. I början på 1500-talet
tågade den turkiske fursten Babur ner från Kabul genom
Indiens oroliga hörn
Afridi-krigare från Nordvästra gränsprovinsen. (Foto förf.)
Nordvästprovinsens bergpass. Han erövrade med lätthet de viktigaste centra i Nordindien och blev grundläggare av det stormoguliska väldet, som betytt så oerhört mycket för Indien och som lämnat spår efter sig på gott och ont. När engelsmännen satt sig fast
i Indien, fanns faran från nordväst fortfarande kvar i form av dels
de stammar i bergen, som bo där ännu i våra dagar och bereda
engelsmännen bekymmer, och dels i form av afghanerna på andra
sidan bergen. Dessa voro visserligen icke då förenade i den fasta
statsform Afghanistan av i dag är, utan voro uppdelade i ett antal olika stammar. 1\Ien de hade gemensamma karaktärsdrag –
tapperhet och stridslust och förkärlek för att göra plundringståg
nere på Indiens rika slätter. Det gällde för engelsmännen att
skydda sig mot dem, och det kunde icke ske på annat sätt än att
komma i besittning av gränsbergen och underkuva stammarna.
Faran för afghanskt infall i Indien efterträddes snart av ett
större problem. Englands vidsträckta kolonialvälde erbjöd allt
efter som det växte allt flera sårbara punkter, då moderlandet be- 353
Gunnar Jarring
fann sig i konflikt i Europa. Detta visade sig tydligt under
Napoleonkrigen. Då förelåg faktiskt en plan från Napoleons och
tsar Pauls sida om en rysk invasion av Indien via Afghanistan.
Från denna tid och framåt hade engelsmännen i Indien förutom
afghanerna även ryssarna att skydda sig mot. Ryssarna syftade
helt enkelt åt en erövring av Indien. Afghanistan skulle förvandlas till en rysk intressesfär, och så kunna användas som genomgångsland vid ett ryskt anfall på Indien.
De ryska framgångarna i Centralasien på 1860- och 1870-talen
och de alltmera ökade intrigerna i Afghanistan förtätade hotet
mot Indien. De afghanska fientligheterna voro en god förevändning för engelsmännen att 1879 förvandla Afghanistan till ett
engelskt protektorat. De ryska intrigerna fortsatte visserligen
med oförändrad styrka, och Afghanistans historia under denna
tid är lika mycket de båda stormakternas historia. Under tiden
befästes passen i Nordvästra gränsprovinsen av engelsmännen,
och genom de ständiga krigen med afghanerna, som kulminerade
med det andra afghankriget 1880-82, skaffade de sig strategiska
erfarenheter av rang, som kommo dem väl till pass längre fram.
1907 kom det till stånd en överenskommelse mellan England och
Ryssland, där de båda länderna lovade att ej längre lägga sig i
Afghanistans angelägenheter. Det är inget tvivel om att intrigväsendet fortsatte även därefter.
Under världskriget hade engelsmännen en svår belägenhet i
Nordvästprovinsen. Vänskapen med Afghanistan var officiellt av
bästa slag, men afghanernas och därmed även en stor del av de
indiska muhammedanska gränsstammarnas sympatier voro på
Turkiets sida. Den turkiske sultanen var fortfarande khalif och
trons försvarare. Tyskland i sin tur var på Turkiets sida, och
båda voro engelsmännens fiender. Världskriget gick emellertid
utan att besvärligheter märktes i gränsprovinsen. Först 1919 ansåg den dåvarande emiren av Afghanistan Amanullah – den sedermera så ryktbare kung Amanullah – tiden vara inne för att
börja ett heligt krig mot de krigströtta engelsmännen. Amanullah
var uppmuntrad härtill av sovjetryska kretsar, som numera icke
drevos av imperialistiska skäl till att befatta sig med de indiska
affärerna utan av rent inre politiska – det gällde att göra kommunismens läror bekanta för de indiska massorna.
Amanullahs krigståg mot Brittiska Indien misslyckades. Han
fick snart pröva på vilken järngördel engelsmännen spänt kring
354
Indiens oroliga hörn
Indien i nordväst. Alla försök att intaga forten i Khaiber-passet
misslyckades, men i freden i Rawalpindi 1919 fick han dock
Afghanistans självständighet mera poängterad. Det ryska inflytandet ökades i Afghanistan, bl. a. fingo ryssarna konsulat på
flera ställen i landet, vilket ur engelsk synpunkt knappast var
någon vinst.
Den tsaristiska imperialistiska politiken var slut, och efter
världskriget och revolutionen i Ryssland inträdde en tid av lugn
uppe i nordväst. Krigen mellan stammarna fortsatte som vanligt,
men man behövde för en tid icke bekymra sig så mycket om de
storryska planerna. De kommo emellertid snart igen i form av
Moskva-intriger i Indien, icke minst i Nordvästra gränsprovinsen,
där man visste att upprorslågan alltid brann. Det dugde icke att
här predika kommunism. stammarna voro alltför fanatiska anhängare av islam för att detta skulle ha någon framgång, och de
ryska antireligiösa förbundens kamp mot muhammedanerna i
Centralasien var väl känd av dem. Men krig mot engelsmännen
tyckte man icke illa om. Engelsmännens försvar i Peshawar och
andra viktiga centra i Nordvästprovinsen måste därför inriktas
på ett försvar mot kommunist-propagandan. Bergen i Nordvästprovinsen voro lätta att klara för hinduer, som gått i propagandaskolor i Taschkent eller i Leningrad och behövde komma tillbaka
till Indien osedda. Det var också lätt att smyga sig in i de otaliga
karavaner, som dagligen gingo sin jämna gång mellan Kabul och
Peshawar genom Khaiber-passet, och som i sin tur anslöto sig till
karavaner, som kommo från Bukhara och Samarkand i Ryska
Turkestarr i hotande närhet av Taschkent. I våra dagar är
Peshawar, huvudstaden i Nordvästra gränsprovinsen, också centrum för det brittiska försvaret av Nordväst-Indien. Här tjänstgöra nu bl. a. experter från den gamla tsarryska armen i engelsk
tjänst mot sitt gamla fosterland, som styres efter ett system, som
de ej gilla.
Det viktigaste befolkningselementet i Nordvästra gränsprovinsen utgöres av pathaner, ett folk, som även bebor stora delar av
Afghanistan. Provinsen är dessutom, som redan nämnts, bebodd
av en rad olika stammar av indisk och iransk härstamning.
Bland dessa bör framför allt nämnas waziri, bosatta i Waziristan,
där upproret nu pågår, vidare afridi, mohmand, hazara och en
rad mindre stammar. Genomgående för alla är deras krigiska
355
Gunnar Jarring
sinnelag och deras frihetskänsla. Varje stam har ett område för
sig, och inom detta rike härskar stamhövdingen enväldigt, helst
utan engelsk inblandning. En del av de stammar, som bo uppe
vid afghanska gränsen, ha aldrig förmåtts att erkänna vare sig
brittisk eller afghansk överhöghet. Någon utstakad politisk gräns
existerar icke för dessa gränsfolk. Om de befinna sig i strid med
engelsmännen, gå de kanske in på afghanskt område, där de
kunna känna sig säkra för de engelska vapnen. En annan gång
befinna de sig i strid med afghanerna och gå då över på indiskt
område. Erfarenheten har lärt dem, att de i så fall äro säkra.
Engelsmän och afghaner riskera icke en politisk konflikt för deras skull. Den skulle kunna ha oanade konsekvenser.
För engelsmännen ha alltså gränsprovinsens folk varit till
stora bekymmer. Men provinsen måste vara i engelsmännens
händer. Det har historien lärt dem. Men hur skall man förfara
med folk och stammar, som icke göra annat än ställa till krig och
oroligheter~ Engelsmännen vilja ha fred med dem, men de gå
aldrig med på fred. Trots detta hålla engelsmännen på med ett
pacificeringsarbete här uppe, som kan ha sitt intresse att taga
del av.
Vicekonungen över Indien, Lord Lytton, yttrade en gång i ett
tal – det var 1877 – följande: »Jag tror att Nordvästra gränstrakterna äro utan motsvarighet i världen. I varje fall känner
jag ingen trakt på jorden, där en stor civiliserad makt efter 25
års fredlig ockupation, kunnat få så lite inflytande över dess halvvilda befolkning och inte kunnat komma dem in på livet och
skaffa sig mera kännedom om dem än att landet är terra incognita
endast en dags ritt från närmaste garnison, och att där inte finns
säkerhet för en engelsmans liv en mil utauför dess gräns.» Detta
Lord Lyttons yttrande gäller ännu i dag, även om det något bör
modifieras. Engelsmännens »fredliga» ockupation har fortsatts,
men ännu i denna dag kan det icke garanteras för en engelsmans
liv i gränsbyarna upp till Afghanistan och många gånger icke
ens i Peshawars city, där det finns tusen möjligheter för att en
vit man skall kunna försvinna. Det har från engelsk sida framkastats förslag om att stammarna skulle avväpnas. Det vore naturligtvis det mest radikala, men åtgärden är säkerligen ytterst
svår att genomföra. För stammarnas män är geväret deras oskiljaktige följeslagare, och ett försök till avväpning skulle säkerligen
medföra en strid till sista man. En annan metod – och det är
356
Indiens oroliga hörn
Typer från stamterritoriet betrakta bilreparation. (Foto förf.)
säkerligen den bättre – går ut på att höja stammarnas sociala
standard, att skaffa dem ordnat, väl avlönat arbete och kombinera
detta med fredspropaganda. Hela Nordvästra gränsprovinsens
möjligheter till försörjning äro ytterst små, och endast den som
själv varit där uppe någon tid kan väl helt inse under vilka hårda
villkor stammarnas folk leva här uppe. Då är det även lättförståeligt, att befolkningen har hemfallit till plundring av fredliga
och välmående hinduer i de närliggande trakterna av Pendjab
eller av välförsedda handelskaravaner, som äro på väg upp till
Afghanistan. Engelsmännen ha försökt att skaffa arbete till stammarna t. ex. genom landsvägs- eller järnvägsbyggen. Det går en
hel rad av korta bibanor upp till afghanska gränsen genom
Nordvästra gränsprovinsen, som alla tjäna strategiska ändamål.
På dessa järnvägsbyggen ha gränsfolken arbetat och tjänat
pengar, och så länge de haft den inkomsten har det i allmänhet
varit lugnt. När Amanullah störtats från sin tron 1929 och efterträtts av rövarhövdingen Batja-i-Saqao, var faran för att stammarna i Nordvästra gränsprovinsen skulle resa sig mycket stor.
Det anses att orsaken till att de höllo sig lugna den gången är
att söka i att en stor del av deras stridbara män och ynglingar
voro sysselsatta med arbete på järnvägen, som går från Peshawar
upp till Landi Kotal, tätt invid afghanska gränsen. De hade en
357
26- 3733G. Svensk Tiäskr’ift 1937.
Gunnar Jarring
hygglig dagsinkomst och läto vapnen vila. En stor del av de senaste årens vägbyggen ha verkat avspännande, och man har med
skäl kunnat tala om en pacificering av stammarna. Men vägar
kunna icke byggas i oändlighet, och till slut står man inför
samma problem. Det sista kriget, det nu pågående, har återigen
ökat kravet på en direkt avväpning av stammarna som den mest
effektiva lösningen.
Under de senaste årens krigsrörelser i Nordvästra gränsprovin·
sen ha engelsmännen använt den modernaste krigsmateriaL Principen har varit att upproren skola slås ned med minsta möjliga
blodsutgjutelse, och bombardemang från luften ha tillgripits endast i undantagsfall. Metoderna ha dock väckt anstöt bland framför allt pacifistiska kretsar i England, som anse att man farit för
hårt fram. Men engelsmännen ha varit tvungna att tillgripa
hårda metoder för att göra ett snabbt slut på krigen. Klimatet är
mördande för trupperna, till och med för de indiska. Det värsta
problemet under krigen här uppe har varit vattenförsörjningen.
Gränsprovinsens berg äro torra och regnlösa, och vid en temperatur av + 45° Celsius i skuggan är vattenförsörjningen för en arm6
på 30,000 man ett problem av största vikt.
Det finns ett område i Nordvästra gränsprovinsen, som med skäl
kan kallas för no man’s land. Det är området, som ligger mellan
den s. k. Durand-linjen (kallad så efter Sir Mortimer Durand,
1894), den politiska gränsen till Afghanistan, och gränsen till det
område inom provinsen, som officiellt administreras av den engelsk-indiska regeringen. Detta område kallas stamterritoriet, och
här härskar ingen annan än stammarna själva. Ingen kan på-
räkna engelskt skydd här. Naturligtvis har stamterritoriet blivit
ett kärt tillhåll för de många oroselement, vars högsta önskan är
att bliva kvitt engelsmännen. Händelserna i Waziristan har satt
en diskussion i gång inom ansvariga kretsar i Indien, vad som
skall göras i Nordvästra gränsprovinsen. Alla tyckas vara rö-
rande eniga om att något måste göras. Inom engelska militära
kretsar i Indien tycks man vilja gå in för att den brittisk-indiska
kontrollen skall utsträckas ända upp till Durand-linjen. Man är
beredd att ta konsekvenserna: årslånga krig med stammarna. Det
kan inte bli frågan om en fredlig ockupation. Ett annat förslag,
som mera gillas av indiska politiska kretsar, är att helt enkelt
lämna området mellan Durand-linjen och de lagligt administrerade områdena åt sitt öde och låta stammarna kriga med var- 358
Indiens oroliga hörn
andra bäst de kunna och vilja. Båda förslagen ha sina nackdelar.
Om man går in för kontroll av stamterritoriet utlova de muhammedanska kretsarna i Indien strid mot engelsmännen, vilket
skulle komma mycket olägligt just nu, då muhammedanerna i stor
utsträckning visat sig vara försonligare stämda mot engelsmännen än hinduerna. Lämnar man området åt sig självt, kommer
även de vägarbeten, som pågår däruppe, att upphöra, och stammarna mista sin inkomst. Om vidare stamterritoriet överhuvudtaget ej längre kan kontrolleras, komma säkerligen mot Indien i
sin helhet fientliga makter att därifrån dirigera sitt arbete, och
detta kan ha svåra följder, oavsett om det är engelsmän eller hinduer, som regera i landet. Slutet på det hela blir antagligen, att
den nuvarande politiken kommer att följas, d. v. s. en »fredlig»
ockupation.
I samband med händelserna i Waziristan kan det kanske ha sitt
intresse att beröra en ny rörelse, som kallar sig för Pakistanrörelsen. Den är grundad av en indisk muhammedan, som heter
C. Rahmat Ali. Denne är även dess nuvarande ledare. Pakistanrörelsen går ut på att det skall skapas en fri muhammedansk stat
uppe i Nordvästindien, bestående av de provinser, där majoriteten
av befolkningen är muhammedansk. Jumna skulle bli den nya
statens östgräns. Namnet Pakistan betyder »De renas land»,
d. v. s. »de renlärigas» land, och sättes i stark motsats till Hindustan, »hinduernas land». Det är inget tvivel om, att det är faran
för att muhammedanerna i Indien skulle komma att styras av
»orena» hinduer, som kommit rörelsen att bryta fram. Motsatserna mellan de båda religionernas anhängare är även i rent
yttre förhållanden starkt framträdande – man äter icke tillsammans, dricker icke samma vatten, gifter sig icke med varandra
o. s. v. Det är lätt att förstå, att de båda religionernas anhängare
aldrig skulle kunna förenas i ett politiskt enat Indien. Det muhammedanska förslaget om en provins Pakistan är kanske därför
ganska välbetänkt. Enligt det upprop Rahmat Ali utsänt äro dess
anhängare varken anti-brittiska eller anti-hinduiska. De ha icke
något emot ett sarnarhete med det brittiska imperiet och äro ej heller emot ett »samförstånd» med Hindustan. Men de vägra intill sista
blodsdroppen att inordna sig i en indisk stat, som styres av hin- :luer. Om denna stat Pakistan verkligen en gång skulle komma
till stånd, är det inget tvivel om att dess ledande män skulle få
359
Gunnar Jarring
samma svårigheter med gränsstammarna, som engelsmännen ha
nu, och detta trots att de alla äro muhammedaner.
Det finns ett engelskt-indiskt talesätt, som säger: »Vi kan bära
oss åt som dårar i Bengalen och som narrar i de Förenade provinserna men i Nordvästra gränsprovinsen är det blodigt allvar.»
Detta har fortfarande sin tillämpning på Indien, i synnerhet i sin
sista del. Betecknande är att inga missionärer med framgång ha
arbetat uppe i gränstrakterna. Deras verksamhet har fått inskränkas till sjukhusarbete huvudsakligen, och på det området
har det aldrig rått arbetslöshet i Nordvästra gränsprovinsen. De
otaliga gränsfejdernas och blodshämndstvisternas offer ha börjat
söka sig till sjukhusen mera allmänt nu för tiden, trots att de veta
att de måste behandlas av de hatade engelsmännen. Men sjukhusarbetet har säkert bidragit till pacificeringen av provinsen, ty en
pathan är tacksam, om han blir räddad till livet. Radion har
också betytt mycket för att åstadkomma lugnare förhållanden i
Nordvästra gränsprovinsen. Peshawars radio sänder varje dag
föredrag på de olika stammarnas språk, som åhöras med stort
intresse ute i byarna.
Som vi tidigare sett, har Indien i historisk tid upprepade gånger
härjats av folk, som kommit in från nordväst. Det engelska skyddet skänker nu en viss garanti för att detta icke just nu skall
upprepas. Men om engelsmännen av t. ex. en konflikt i Europa
skulle tvingas att draga trupper från passen i Nordvästra gränsprovinsen, skulle Indien på nytt ligga öppet för invasion. Afghanerna äro ett framåtgående folk, som säkerligen icke skulle ha
något emot att än en gång få storma ner genom Khaiber-passet
och erövra Peshawar och andra nordindiska städer, och pathanerna och de andra folken skulle ej ha något emot att göra gemensam sak med dem. Faran finns alltså kvar även i våra dagar.
Det folk som behärskar Indien måste till varje pris vara i besittning av Nordvästra gränsprovinsen, om dess välde skall kunna
bestå – ända till dess att hela världen är pacificerad.
360
INDIENS OROLIGA HÖRN
NORTH-WEST FRONTIER PROVINCE
Av docent GUNiVAR JARRING, Lund
DET har på sistone icke saknats alarmerande rykten från Indien. Valen i början av året ha, tack vare den obestridliga framgång de inneburit för kongresspartiet, givit anledning till diskussioner i oändlighet om Indiens framtid. Många ha ansett, att
engelsmännen nu spelat ut sin roll i Indien, andra återigen att de
först nu skola få tillfälle att visa den makt de i grund och botten
ha i landet. Den politiska agitationen i Indien, ledd av pandit
Nehru, fortsätter och ingen behöver tvivla på att många överraskningar och sensationer återstå.
Samtidigt har det utbrutit ett uppror i Nordvästra gränsprovinsen, ett uppror, som efterhand antagit sådana proportioner, att
engelsmännen tvingats att sända 33,000 man i fält, utrustade med
den mest moderna material. Detta uppror har mångenstädes satts
i samband med den allmänna oron i Indien och framdragits som
bevis för början till ett allmänt uppror, liksom de stora truppmassorna ansetts som ett bevis för engelsmännens svaghet. Ingenting
kan vara felaktigare. Sedan 1849 ha engelsmännen fört mer än
femtio krig av större eller mindre omfång uppe i de nordvästra
gränstrakterna, som icke haft samband med de politiska förhållandena i Indien som helhet betraktat. 1935 hade engelsmännen
under september och oktober 30,000 man i fält för att bekämpa ett
uppror bland mohmanderna i närheten av Peshawar och det historiskt ryktbara Khaiber-passet. Den gången talades det icke om
någon militär svaghet från engelsk sida.
Förhistorien till innevarande års uppror i North-West Frontier
Province – Nordvästra gränsprovinsen – är följande. En infö-
ding från trakten av Bannu i Waziristan enleverade en hinduflicka och gifte sig med henne efter att först ha vidtagit den försiktighetsåtgärden att låta henne övergå till muhammedanismen.
Befolkningen i gränsprovinsen består nämligen till största delen
348
Indiens oroliga hörn
av muhammedaner, som äro ytterst fanatiska. De hinduer, som
äro bosatta däruppe, betraktas därför såsom avgudadyrkare med
allt annat än blida ögon. Men för kvinnlig skönhet kan den
strängaste muhammedan falla, och så var just fallet här. Hinduflickans föräldrar gjorde allt för att få henne tillbaka, och de tvekade icke att använda sig av sin lagliga rätt till henne. Domstolen bekräftade deras rättvisa anspråk, och flickan enleverades nu
för andra gången och fördes tillbaka till sina föräldrar, som drogo
försorg om att hon doldes både för sin självtagne mans och hans
släkts blickar. Ty händelsen var nog för att sätta hela släktens
blod i svallning. Den äkta mannen var förolämpad och skulle
hämnas, och det betyder efter gränsprovinsens lag krig. Häruppe
råder blodshämndens lagar, och blodiga och långvariga krig ha
satts i gång av mindre orsaker än denna. Här tillkom dessutom
att fejden kom att föras mellan muhammedaner å ena sidan och
hinduer å andra. Motsättningarna mellan dessa båda religionsanhängare äro oerhört stora över allt i Indien. Pressen kommer
med jämna mellanrum med rapporter om sammanstötningar i
Lahore, i Multan eller i Amritsar, alla centra för religiös muhammedansk och hinduisk fanatism, som uppammats under århundradens ovänskap. I Nordvästprovinsen ha stammarna ännu hetare
blod, och upprorsrörelsen grep snabbt kring sig i hela provinsen.
Det var muhammedanerna i söder och norr, som ansågo sig
förorättade. Det var engelsmännen, som hjälpt hinduerna. Gamla
bevis på sådan hjälp grävdes upp ur minnet, och rykten om
engelsmännens skändligheter mot den muhammedanska befolkningen spred sig med eldens fart ute i byarna. Att deras proportioner ökades fantastiskt får väl skrivas på den orientaliska
fantasiens konto.
Från att ursprungligen ha varit en släktfejd av liten betydelse
växte snart upproret till ett »heligt krig». Ledare blev en 35-års
fanatisk muhammedan från Ipi, som ligger i Totji-dalen i den
sydliga delen av Nordvästprovinsen, i Waziristan. Han uppbar
titeln faqir, vilken får användas av en muhammedansk fanatiker,
och ingenting har att göra med de fakirer, som förljuva sitt liv
med att sitta på spikbräder eller liknande. Fakiren från Ipi hade
samlat lärjungar kring sig, alla lika fanatiska som han, och deras
huvudsakliga uppgift var att störa Pax brittanica. De hade lyclmts väl i detta avseende under de närmast föregående åren, och
fakiren hade fått fly från dal till dal och från stam till stam,
349
Gunnar Jarring
Typi~k inföding-by i griin~trakterna mot AfghaniHtan.
efterspanad av det engelska underrättelse- och polisväsendet.
Vart han drog fram, organiserade han missnöjet mot engelsmännen och anbefallde guerillakrig som lämpligaste medlet till deras
bekämpande. I november 1936 hade han nått så långt i sin propaganda, att engelsmännen hörjade anse situationen allvarlig. Det
följde snart det ena överfallet efter det andra dels på stammar,
som voro fredligt sinnade mot engelsmännen och dels på engelska
trupper. Fakirens av lpi irreguljära krigare voro nästan alltid
oåtkomliga. Terrängen var oländig, och ingen fiende vågade sig
upp i deras berg. Engelsmännen sände den ena styrkan efter den
andra upp i hergen för att bekämpa fakiren och slå ner upproret,
men allt var förgäves. Upprorsrörelsen spred sig ännu mera.
Hela W aziristan grep till vapen mot engelsmännen, och fakiren
från lpi triumferade. Trots att han var en sjuk man, som måste
bäras kring på hår, hade han förmått mera än kanske någon av
sina föregångare i upprorsbranschen. Engelska tanks och pansarvagnar arbetade sig upp i bergpassen i Waziristan, och flygmaskiner kretsade över byarna. Ett luftbombardemang skulle emellertid ha varit utan värde, då invånarna i god tid gömt sig i bergen.
Och Waziristans byar äro så enkelt byggda, att en demolering av
dem icke skulle hereda invånarna några större bekymmer. De
kunna hyggas upp igen på några dagar.
Kriget i Waziristan pågår fortfarande och har redan skördat
350
Indiens oroliga hörn
Engelskt artilleri på väg till strid~zonen, Peshawar 1935.
många offer på båda sidor. Terrängens bergighet omöjliggör
några större slag, och just häri ha vi att söka engelsmännens oförmåga att snabbt göra slut på kriget. Anmärkningsvärt är emellertid, att upprorsmännen äro väl beväpnade och försedda med
moderna gevär. Man frågar sig vem som står bakom detta. En
del av den engelska pressen har framställt beskyllningar mot
italienarna, som via Afghanistan skulle ha försett stammarna
med vapen. Detta skulle ha samband med Italiens senaste roll av
»Islams beskyddare». Från annat håll riktas beskyllningar mot
Sovjetryssland och från ett tredje håll mot indiska nationalistkretsar. Den skyldige kommer väl aldrig att med säkerhet kunna
utpekas.
Liksom de tidigare krigen i Nordvästra gränsprovinsen har
detta senaste åstadkommit en hel del oro i England. Härtill är
pressen skuld i stor utsträckning. De engelska tidningarna göra
engelsmännen i Indien förtvivlade, i synnerhet dem som äro där i
officiell tjänst. De indiska tidningarna (även de indisk-engelska)
ha ytterst korta och knapphändiga uppgifter om kriget i nordväst – de engelska överflöda av dramatiska och alarmerande
skildringar uppe från W aziristan. Så småningom komma dessa
skildringar tillbaka till Indien och användas av de anti-engelska
kretsarna till att demonstrera det verkliga läget på nordvästfronten, det läge, som enligt deras uppfattning aldrig kommer fram i
de officiella rapporterna från Peshawar, Rawalpindi eller Delhi.
351
Gunnar Jarring
Många engelska politiker ha under tidernas lopp stritt för tanken att uppge Nordvästprovinsen. Enligt deras åsikt skulle det ur
alla synpunkter vara bättre att låta Indus vara Indiens gräns i
nordväst. Det skulle framför allt kosta mindre pengar. Hela
Nordvästra gränsprovinsen består av kala berg, som äro brända
av solen. Det finns inga mineralfyndigheter, som löna sig att bearbeta, inga skogar man kan draga nytta av, och befolkningen är
fattig och förmår endast med möda livnära sig av det lantbruk,
som kan drivas på särskilda av naturen bättre gynnade platser,
eller också leva de som nomader i bergen. Det kostar miljontals
kronor att hålla kontrollen över denna värdelösa provins, för att
inte tala om vad det kostar i människoliv under de ständiga
krigen.
Ingen engelsman, som varit eller är i politisk eller militär
tjänst i Indien:, skulle väl vara hågad att ge upp gränsprovinsen.
Därtill är dess värde alltför stort. Indus kan synas vara en utmärkt gränslinje på kartan, men Indus som gräns skulle vara
mycket svår att försvara. I Nordvästra gränsprovinsen ligga bergen som en mur i väster. Endast genom en rad pass, främst bland
dem Khaiber, kan man komma ner till Indien. Den som är i besittning av dessa berg och dessa pass är också i besittning av
hela Nordväst-Indien. Därför har Nordvästra gränsprovinsen ett
strategiskt värde av rang, och från den synpunkten får man också
se engelsmännens ihärdiga arbete på att hålla sig fast här uppe.
Om engelsmännen skulle lämna Nordvästra gränsprovinsen åt
sitt öde, skulle det icke endast bli ett no man’s land, där stammarna kunde husera efter behag, det skulle även lämnas öppet
för de krafter, som kunna ha intresse av Indiens affärer. Gångna
tider ha många lärdomar att ge i det fallet.
Om vi gå tillbaka i tiden och se vad nordvästgränsen har betytt
för Indien, förstår man lattare, varför engelsmännen offra så
mycket folk och pengar på dessa öde berg. Sedan allra äldsta tid
var Indien sagolandet, som överflödade av rikedomar, och som
därför lockade till sig främmande folk. I norr och nordost stångde
Rimalajas väldiga berg tillfartsvägarna, i öster, söder och väster
var det hav, som visserligen underlättade samfärdseln men försvårade krigsföretag. I nordväst lågo de relativt låga gränsbergen mot Afghanistan, och genom dem gingo vägarna, som förbundo Indien med Centralasien och därmed både med Kina i öster
och med Medelhavsländerna i väster genom »sidenvägarna». Ge- 352
nom de nordvästra gränsbergen
gingo handelsvägarna, och genom dem kommo också infallen
från de främmande folk, som
av en eller annan anledning
ryckte fram mot Indien. 327 f.
Kr. tågade Alexander den store
ner mot Indien med en arme
av vältränade krigare. Han tog
vägen genom Khaiber-passet.
På 400- och 500-talen e. Kr. hemsökte de s. k. vita hunnerna Indien och förhärjade landet fruktansvärt. De kommo in från
nordväst. Erövrare som Tschingis khan och Timurlenk följde
efter dem på samma vägar, och
Indiens rika städer härjades
upprepade gånger av fanatiska
muhammedanska afghanska
furstar. I början på 1500-talet
tågade den turkiske fursten Babur ner från Kabul genom
Indiens oroliga hörn
Afridi-krigare från Nordvästra gränsprovinsen. (Foto förf.)
Nordvästprovinsens bergpass. Han erövrade med lätthet de viktigaste centra i Nordindien och blev grundläggare av det stormoguliska väldet, som betytt så oerhört mycket för Indien och som lämnat spår efter sig på gott och ont. När engelsmännen satt sig fast
i Indien, fanns faran från nordväst fortfarande kvar i form av dels
de stammar i bergen, som bo där ännu i våra dagar och bereda
engelsmännen bekymmer, och dels i form av afghanerna på andra
sidan bergen. Dessa voro visserligen icke då förenade i den fasta
statsform Afghanistan av i dag är, utan voro uppdelade i ett antal olika stammar. 1\Ien de hade gemensamma karaktärsdrag –
tapperhet och stridslust och förkärlek för att göra plundringståg
nere på Indiens rika slätter. Det gällde för engelsmännen att
skydda sig mot dem, och det kunde icke ske på annat sätt än att
komma i besittning av gränsbergen och underkuva stammarna.
Faran för afghanskt infall i Indien efterträddes snart av ett
större problem. Englands vidsträckta kolonialvälde erbjöd allt
efter som det växte allt flera sårbara punkter, då moderlandet be- 353
Gunnar Jarring
fann sig i konflikt i Europa. Detta visade sig tydligt under
Napoleonkrigen. Då förelåg faktiskt en plan från Napoleons och
tsar Pauls sida om en rysk invasion av Indien via Afghanistan.
Från denna tid och framåt hade engelsmännen i Indien förutom
afghanerna även ryssarna att skydda sig mot. Ryssarna syftade
helt enkelt åt en erövring av Indien. Afghanistan skulle förvandlas till en rysk intressesfär, och så kunna användas som genomgångsland vid ett ryskt anfall på Indien.
De ryska framgångarna i Centralasien på 1860- och 1870-talen
och de alltmera ökade intrigerna i Afghanistan förtätade hotet
mot Indien. De afghanska fientligheterna voro en god förevändning för engelsmännen att 1879 förvandla Afghanistan till ett
engelskt protektorat. De ryska intrigerna fortsatte visserligen
med oförändrad styrka, och Afghanistans historia under denna
tid är lika mycket de båda stormakternas historia. Under tiden
befästes passen i Nordvästra gränsprovinsen av engelsmännen,
och genom de ständiga krigen med afghanerna, som kulminerade
med det andra afghankriget 1880-82, skaffade de sig strategiska
erfarenheter av rang, som kommo dem väl till pass längre fram.
1907 kom det till stånd en överenskommelse mellan England och
Ryssland, där de båda länderna lovade att ej längre lägga sig i
Afghanistans angelägenheter. Det är inget tvivel om att intrigväsendet fortsatte även därefter.
Under världskriget hade engelsmännen en svår belägenhet i
Nordvästprovinsen. Vänskapen med Afghanistan var officiellt av
bästa slag, men afghanernas och därmed även en stor del av de
indiska muhammedanska gränsstammarnas sympatier voro på
Turkiets sida. Den turkiske sultanen var fortfarande khalif och
trons försvarare. Tyskland i sin tur var på Turkiets sida, och
båda voro engelsmännens fiender. Världskriget gick emellertid
utan att besvärligheter märktes i gränsprovinsen. Först 1919 ansåg den dåvarande emiren av Afghanistan Amanullah – den sedermera så ryktbare kung Amanullah – tiden vara inne för att
börja ett heligt krig mot de krigströtta engelsmännen. Amanullah
var uppmuntrad härtill av sovjetryska kretsar, som numera icke
drevos av imperialistiska skäl till att befatta sig med de indiska
affärerna utan av rent inre politiska – det gällde att göra kommunismens läror bekanta för de indiska massorna.
Amanullahs krigståg mot Brittiska Indien misslyckades. Han
fick snart pröva på vilken järngördel engelsmännen spänt kring
354
Indiens oroliga hörn
Indien i nordväst. Alla försök att intaga forten i Khaiber-passet
misslyckades, men i freden i Rawalpindi 1919 fick han dock
Afghanistans självständighet mera poängterad. Det ryska inflytandet ökades i Afghanistan, bl. a. fingo ryssarna konsulat på
flera ställen i landet, vilket ur engelsk synpunkt knappast var
någon vinst.
Den tsaristiska imperialistiska politiken var slut, och efter
världskriget och revolutionen i Ryssland inträdde en tid av lugn
uppe i nordväst. Krigen mellan stammarna fortsatte som vanligt,
men man behövde för en tid icke bekymra sig så mycket om de
storryska planerna. De kommo emellertid snart igen i form av
Moskva-intriger i Indien, icke minst i Nordvästra gränsprovinsen,
där man visste att upprorslågan alltid brann. Det dugde icke att
här predika kommunism. stammarna voro alltför fanatiska anhängare av islam för att detta skulle ha någon framgång, och de
ryska antireligiösa förbundens kamp mot muhammedanerna i
Centralasien var väl känd av dem. Men krig mot engelsmännen
tyckte man icke illa om. Engelsmännens försvar i Peshawar och
andra viktiga centra i Nordvästprovinsen måste därför inriktas
på ett försvar mot kommunist-propagandan. Bergen i Nordvästprovinsen voro lätta att klara för hinduer, som gått i propagandaskolor i Taschkent eller i Leningrad och behövde komma tillbaka
till Indien osedda. Det var också lätt att smyga sig in i de otaliga
karavaner, som dagligen gingo sin jämna gång mellan Kabul och
Peshawar genom Khaiber-passet, och som i sin tur anslöto sig till
karavaner, som kommo från Bukhara och Samarkand i Ryska
Turkestarr i hotande närhet av Taschkent. I våra dagar är
Peshawar, huvudstaden i Nordvästra gränsprovinsen, också centrum för det brittiska försvaret av Nordväst-Indien. Här tjänstgöra nu bl. a. experter från den gamla tsarryska armen i engelsk
tjänst mot sitt gamla fosterland, som styres efter ett system, som
de ej gilla.
Det viktigaste befolkningselementet i Nordvästra gränsprovinsen utgöres av pathaner, ett folk, som även bebor stora delar av
Afghanistan. Provinsen är dessutom, som redan nämnts, bebodd
av en rad olika stammar av indisk och iransk härstamning.
Bland dessa bör framför allt nämnas waziri, bosatta i Waziristan,
där upproret nu pågår, vidare afridi, mohmand, hazara och en
rad mindre stammar. Genomgående för alla är deras krigiska
355
Gunnar Jarring
sinnelag och deras frihetskänsla. Varje stam har ett område för
sig, och inom detta rike härskar stamhövdingen enväldigt, helst
utan engelsk inblandning. En del av de stammar, som bo uppe
vid afghanska gränsen, ha aldrig förmåtts att erkänna vare sig
brittisk eller afghansk överhöghet. Någon utstakad politisk gräns
existerar icke för dessa gränsfolk. Om de befinna sig i strid med
engelsmännen, gå de kanske in på afghanskt område, där de
kunna känna sig säkra för de engelska vapnen. En annan gång
befinna de sig i strid med afghanerna och gå då över på indiskt
område. Erfarenheten har lärt dem, att de i så fall äro säkra.
Engelsmän och afghaner riskera icke en politisk konflikt för deras skull. Den skulle kunna ha oanade konsekvenser.
För engelsmännen ha alltså gränsprovinsens folk varit till
stora bekymmer. Men provinsen måste vara i engelsmännens
händer. Det har historien lärt dem. Men hur skall man förfara
med folk och stammar, som icke göra annat än ställa till krig och
oroligheter~ Engelsmännen vilja ha fred med dem, men de gå
aldrig med på fred. Trots detta hålla engelsmännen på med ett
pacificeringsarbete här uppe, som kan ha sitt intresse att taga
del av.
Vicekonungen över Indien, Lord Lytton, yttrade en gång i ett
tal – det var 1877 – följande: »Jag tror att Nordvästra gränstrakterna äro utan motsvarighet i världen. I varje fall känner
jag ingen trakt på jorden, där en stor civiliserad makt efter 25
års fredlig ockupation, kunnat få så lite inflytande över dess halvvilda befolkning och inte kunnat komma dem in på livet och
skaffa sig mera kännedom om dem än att landet är terra incognita
endast en dags ritt från närmaste garnison, och att där inte finns
säkerhet för en engelsmans liv en mil utauför dess gräns.» Detta
Lord Lyttons yttrande gäller ännu i dag, även om det något bör
modifieras. Engelsmännens »fredliga» ockupation har fortsatts,
men ännu i denna dag kan det icke garanteras för en engelsmans
liv i gränsbyarna upp till Afghanistan och många gånger icke
ens i Peshawars city, där det finns tusen möjligheter för att en
vit man skall kunna försvinna. Det har från engelsk sida framkastats förslag om att stammarna skulle avväpnas. Det vore naturligtvis det mest radikala, men åtgärden är säkerligen ytterst
svår att genomföra. För stammarnas män är geväret deras oskiljaktige följeslagare, och ett försök till avväpning skulle säkerligen
medföra en strid till sista man. En annan metod – och det är
356
Indiens oroliga hörn
Typer från stamterritoriet betrakta bilreparation. (Foto förf.)
säkerligen den bättre – går ut på att höja stammarnas sociala
standard, att skaffa dem ordnat, väl avlönat arbete och kombinera
detta med fredspropaganda. Hela Nordvästra gränsprovinsens
möjligheter till försörjning äro ytterst små, och endast den som
själv varit där uppe någon tid kan väl helt inse under vilka hårda
villkor stammarnas folk leva här uppe. Då är det även lättförståeligt, att befolkningen har hemfallit till plundring av fredliga
och välmående hinduer i de närliggande trakterna av Pendjab
eller av välförsedda handelskaravaner, som äro på väg upp till
Afghanistan. Engelsmännen ha försökt att skaffa arbete till stammarna t. ex. genom landsvägs- eller järnvägsbyggen. Det går en
hel rad av korta bibanor upp till afghanska gränsen genom
Nordvästra gränsprovinsen, som alla tjäna strategiska ändamål.
På dessa järnvägsbyggen ha gränsfolken arbetat och tjänat
pengar, och så länge de haft den inkomsten har det i allmänhet
varit lugnt. När Amanullah störtats från sin tron 1929 och efterträtts av rövarhövdingen Batja-i-Saqao, var faran för att stammarna i Nordvästra gränsprovinsen skulle resa sig mycket stor.
Det anses att orsaken till att de höllo sig lugna den gången är
att söka i att en stor del av deras stridbara män och ynglingar
voro sysselsatta med arbete på järnvägen, som går från Peshawar
upp till Landi Kotal, tätt invid afghanska gränsen. De hade en
357
26- 3733G. Svensk Tiäskr’ift 1937.
Gunnar Jarring
hygglig dagsinkomst och läto vapnen vila. En stor del av de senaste årens vägbyggen ha verkat avspännande, och man har med
skäl kunnat tala om en pacificering av stammarna. Men vägar
kunna icke byggas i oändlighet, och till slut står man inför
samma problem. Det sista kriget, det nu pågående, har återigen
ökat kravet på en direkt avväpning av stammarna som den mest
effektiva lösningen.
Under de senaste årens krigsrörelser i Nordvästra gränsprovin·
sen ha engelsmännen använt den modernaste krigsmateriaL Principen har varit att upproren skola slås ned med minsta möjliga
blodsutgjutelse, och bombardemang från luften ha tillgripits endast i undantagsfall. Metoderna ha dock väckt anstöt bland framför allt pacifistiska kretsar i England, som anse att man farit för
hårt fram. Men engelsmännen ha varit tvungna att tillgripa
hårda metoder för att göra ett snabbt slut på krigen. Klimatet är
mördande för trupperna, till och med för de indiska. Det värsta
problemet under krigen här uppe har varit vattenförsörjningen.
Gränsprovinsens berg äro torra och regnlösa, och vid en temperatur av + 45° Celsius i skuggan är vattenförsörjningen för en arm6
på 30,000 man ett problem av största vikt.
Det finns ett område i Nordvästra gränsprovinsen, som med skäl
kan kallas för no man’s land. Det är området, som ligger mellan
den s. k. Durand-linjen (kallad så efter Sir Mortimer Durand,
1894), den politiska gränsen till Afghanistan, och gränsen till det
område inom provinsen, som officiellt administreras av den engelsk-indiska regeringen. Detta område kallas stamterritoriet, och
här härskar ingen annan än stammarna själva. Ingen kan på-
räkna engelskt skydd här. Naturligtvis har stamterritoriet blivit
ett kärt tillhåll för de många oroselement, vars högsta önskan är
att bliva kvitt engelsmännen. Händelserna i Waziristan har satt
en diskussion i gång inom ansvariga kretsar i Indien, vad som
skall göras i Nordvästra gränsprovinsen. Alla tyckas vara rö-
rande eniga om att något måste göras. Inom engelska militära
kretsar i Indien tycks man vilja gå in för att den brittisk-indiska
kontrollen skall utsträckas ända upp till Durand-linjen. Man är
beredd att ta konsekvenserna: årslånga krig med stammarna. Det
kan inte bli frågan om en fredlig ockupation. Ett annat förslag,
som mera gillas av indiska politiska kretsar, är att helt enkelt
lämna området mellan Durand-linjen och de lagligt administrerade områdena åt sitt öde och låta stammarna kriga med var- 358
Indiens oroliga hörn
andra bäst de kunna och vilja. Båda förslagen ha sina nackdelar.
Om man går in för kontroll av stamterritoriet utlova de muhammedanska kretsarna i Indien strid mot engelsmännen, vilket
skulle komma mycket olägligt just nu, då muhammedanerna i stor
utsträckning visat sig vara försonligare stämda mot engelsmännen än hinduerna. Lämnar man området åt sig självt, kommer
även de vägarbeten, som pågår däruppe, att upphöra, och stammarna mista sin inkomst. Om vidare stamterritoriet överhuvudtaget ej längre kan kontrolleras, komma säkerligen mot Indien i
sin helhet fientliga makter att därifrån dirigera sitt arbete, och
detta kan ha svåra följder, oavsett om det är engelsmän eller hinduer, som regera i landet. Slutet på det hela blir antagligen, att
den nuvarande politiken kommer att följas, d. v. s. en »fredlig»
ockupation.
I samband med händelserna i Waziristan kan det kanske ha sitt
intresse att beröra en ny rörelse, som kallar sig för Pakistanrörelsen. Den är grundad av en indisk muhammedan, som heter
C. Rahmat Ali. Denne är även dess nuvarande ledare. Pakistanrörelsen går ut på att det skall skapas en fri muhammedansk stat
uppe i Nordvästindien, bestående av de provinser, där majoriteten
av befolkningen är muhammedansk. Jumna skulle bli den nya
statens östgräns. Namnet Pakistan betyder »De renas land»,
d. v. s. »de renlärigas» land, och sättes i stark motsats till Hindustan, »hinduernas land». Det är inget tvivel om, att det är faran
för att muhammedanerna i Indien skulle komma att styras av
»orena» hinduer, som kommit rörelsen att bryta fram. Motsatserna mellan de båda religionernas anhängare är även i rent
yttre förhållanden starkt framträdande – man äter icke tillsammans, dricker icke samma vatten, gifter sig icke med varandra
o. s. v. Det är lätt att förstå, att de båda religionernas anhängare
aldrig skulle kunna förenas i ett politiskt enat Indien. Det muhammedanska förslaget om en provins Pakistan är kanske därför
ganska välbetänkt. Enligt det upprop Rahmat Ali utsänt äro dess
anhängare varken anti-brittiska eller anti-hinduiska. De ha icke
något emot ett sarnarhete med det brittiska imperiet och äro ej heller emot ett »samförstånd» med Hindustan. Men de vägra intill sista
blodsdroppen att inordna sig i en indisk stat, som styres av hin- :luer. Om denna stat Pakistan verkligen en gång skulle komma
till stånd, är det inget tvivel om att dess ledande män skulle få
359
Gunnar Jarring
samma svårigheter med gränsstammarna, som engelsmännen ha
nu, och detta trots att de alla äro muhammedaner.
Det finns ett engelskt-indiskt talesätt, som säger: »Vi kan bära
oss åt som dårar i Bengalen och som narrar i de Förenade provinserna men i Nordvästra gränsprovinsen är det blodigt allvar.»
Detta har fortfarande sin tillämpning på Indien, i synnerhet i sin
sista del. Betecknande är att inga missionärer med framgång ha
arbetat uppe i gränstrakterna. Deras verksamhet har fått inskränkas till sjukhusarbete huvudsakligen, och på det området
har det aldrig rått arbetslöshet i Nordvästra gränsprovinsen. De
otaliga gränsfejdernas och blodshämndstvisternas offer ha börjat
söka sig till sjukhusen mera allmänt nu för tiden, trots att de veta
att de måste behandlas av de hatade engelsmännen. Men sjukhusarbetet har säkert bidragit till pacificeringen av provinsen, ty en
pathan är tacksam, om han blir räddad till livet. Radion har
också betytt mycket för att åstadkomma lugnare förhållanden i
Nordvästra gränsprovinsen. Peshawars radio sänder varje dag
föredrag på de olika stammarnas språk, som åhöras med stort
intresse ute i byarna.
Som vi tidigare sett, har Indien i historisk tid upprepade gånger
härjats av folk, som kommit in från nordväst. Det engelska skyddet skänker nu en viss garanti för att detta icke just nu skall
upprepas. Men om engelsmännen av t. ex. en konflikt i Europa
skulle tvingas att draga trupper från passen i Nordvästra gränsprovinsen, skulle Indien på nytt ligga öppet för invasion. Afghanerna äro ett framåtgående folk, som säkerligen icke skulle ha
något emot att än en gång få storma ner genom Khaiber-passet
och erövra Peshawar och andra nordindiska städer, och pathanerna och de andra folken skulle ej ha något emot att göra gemensam sak med dem. Faran finns alltså kvar även i våra dagar.
Det folk som behärskar Indien måste till varje pris vara i besittning av Nordvästra gränsprovinsen, om dess välde skall kunna
bestå – ända till dess att hela världen är pacificerad.
360