Individuella prestationer omöljliggörs av strukturer

En lång rad samhällsproblem och orättvisor skylls på strukturer i samhället. Men det finns stora problem med den världsbild som blir resultatet av att förklara allt i termer av ”strukturell rasism” eller ”maktordning”, menar Eli Göndör.

Strukturer är den nya slagpåsen. Allt skylls på strukturer. Den 24 mars hölls en i serien av kulturdebatter som modererats Lars-Anders Johansson ansvarig för kulturfrågor på Timbro.

Huruvida ”strukturell rasism”, ”maktordning” och ”rasifiering” förekommer i samhället och vad det får för konsekvenser för representativiteten diskuterades ivrigt av panellisterna. Men inte i något fall gick någon till botten med vad dessa begrepp betyder eller konsekvenserna av att se världen genom dessa teorier.

Istället tycks en allmän uppfattning bland många vara att strukturer är fristående entiteter som styr våra liv, ställer till det här och där och förhindrar olika grupper från att exempelvis uttrycka sig offentligt eller skaffa sig ett jobb.

Strukturalism i olika former kommer från sociologiska teorier präglade av marxismen. Strukturerna anses skapade i olika maktsfärer. Regelverk och traditioner alstrar beteenden och uppfattningar som uttrycks i strukturer. De når oss alltid uppifrån och skapas alltid av någon annan, ett annat kollektiv. Makten är redan förutbestämd och definierad. Längst upp i maktordningen finns vita, medelålders män. Därifrån är skalan sjunkande och godtycklig.

Kampen om vilket kollektiv som är längst ner i hierarkin pågår ständigt. Men med tillägg av en sexuell läggning, som ryms inom någon bokstavskombination, eller kön, ålder och hudfärg sammanställs kombinationer av grupper som klättrar upp eller glider ner på maktordningsskalan. Strukturerna är alltid skapade av de som är högst upp på den godtyckliga skalan och det finns alltid någon på kö för att placera sig och sin grupp under någon annan. Ju längre ner på skalan, ju mer begränsande strukturer fastställda av någon annan.

Strukturalism behöver därför kollektiv som ställs mot varandra och där orättvisa förmedlas neråt. Kvinnor mot män, svenskar mot invandrare och så naturligtvis hudfärger i olika nyanser mot varandra. Kollektiv sammanställs godtyckligt om det gynnar syftet. Så blir människor som kommer från alla världens hörn med olika erfarenheter ”invandrare”, oavsett hur de lever sina liv eller ser på omvärlden.

Individers unika karaktärer eller invecklade situationer är hot mot strukturalismens kollektivisering. Maktrelationen mellan en icke-vit kvinna som är läkare och bor på Lidingö och en medelålders man som är svensk 17 generationer bakåt, är arbetslös och bor på landsorten är en icke-fråga för strukturalister. De som inte passar in i teorin avvisas snabbt till undantag som bekräftar regeln och ett annat exempel pekas ut som illustration för kollketivens och de orättvisa strukturernas existens.

Inom forskningen blir vardagslivsperspektivet allt viktigare. Strukturalister riktar naturligtvis stark kritik mot vardagslivsforskningen. Där framträder hur identiteter, roller och relationer ständigt omförhandlas i återkommande möten mellan individer i vardagen. Inget är statiskt. Det är vi som tittar motvilligt på ”den andre” oavsett vår hudfärg eller vårt kön. Ansvaret är vårt inte strukturernas. Det är vi som skapar vårt samhälle och vår framtid. Nerifrån och upp. Inte tvärt om. Vi är svagare eller starkare. Ibland behöver vi mer hjälp ibland mindre. Våra behov och förmågor varierar, inte på grund av våra kön eller vår etnicitet, utan på grund av att vi är olika som människor.

För någon som hamnat i kläm är lösningen knappast att först definieras in i ett kollektiv i konflikt med ett annat, för att sedan hänvisas till strukturer.

Om strukturer och hinder kommer uppifrån för att maktrelationerna är statiska är det rimligtvis också därifrån lösningen kommer. Individuell prestation blir därmed betydelselös, och feministiska framgångar blir resultatet av välvilliga män och inte av driftiga kvinnor.

Eli Göndör är fil.dr. i religionshistoria och redaktör för antologin ”Religionen i demokratin” Timbro 2013.