Inga fiender till vänster

Det är nästan som ett självspelande piano. Gamla kommunister begravs, ackompanjerade av mer eller mindre uppskattande ord om att de aldrig gav upp sina ideal – alltså lojaliteten med ett system som krävt oräkneliga miljoner oskyldiga människors liv genom den moderna historien. Det gällde även många dödsrunor över Sven Wollter och Jan Myrdal, skriver Mats Fält.

Så står det sällan när gamla nazister förs till den sista vilan. Tvärtom sker en glidning som leder till att allt fler högerrörelser, ibland även sådana som faktiskt inte står för kufiska ståndpunkter, karakteriseras som extrema – snart kommer orden att ta slut. För vänsterextremister finns det nästan alltid ursäkter för det skamliga stödet till diktaturregimer och massmördare.

En bok som påminner om hur det kan gå når omdömet sviker totalt, är Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (Bokförlaget Atlas, 2006). Det är på många sätt en skrämmande läsupplevelse. Eftersom vi har facit, ungefär två miljoner döda i det nya, vackra, kommunistiska Kampuchea, känns det nästan spöklikt att läsa om hur de radikala kambodjanska studenterna i Frankrike börjar arbeta för att förverkliga kommunismen i sitt hemland. Alla känner alla i Kambodja, har varit på varandras bröllop eller delat arbetsplats eller skolsal tidigare i livet. Vi vet att de kommer att bli medskyldiga till ett ofattbart massmord på sina egna landsmän. Vi vet också att många av dem kommer att försvinna när revolutionen, liksom de flesta revolutioner, börjar äta även sina egna barn i stor skala. Då kommer varken vänskapsband eller trohet till saken att fungera som försvar. Kampuchea blir ett kaos av död och våld – efter att hela världen jublat när de Röda Khmererna tågade in i Phnom Penh 1975.

Boken är en blandning av historiebok och dramadokumentär. Vi får bland annat följa en svensk delegation som besöker Kampuchea 1978. En av deltagarna var Jan Myrdal, som aldrig tog avstånd från de kommunistiska slaktarna. Delegationen påstår sig inte ha sett några övergrepp och framställer landet som ett föredöme. Trots att de saknar svar på många frågor och sett tecken på att den bild de fått kanske inte är hela sanningen. Inte minst saknas ofta gamla vänner utan rimliga förklaringar.

Boken är en ovanligt välskriven resa in i en värld av lögner, förräderi och katastrofer. Allt var inte bra före de Röda Khmererna och den nuvarande diktaturen har också många liv på sitt samvete. Men det har aldrig varit så vidrigt som under det styre den lilla delegationen då – och Jan Myrdal alltid – hyllade och försvarade.

Ett inslag som känns aktuellt idag är Kinas roll. Trots de egna erfarenheterna av massmord och svält under Mao ställer det stora landet i norr lojalt upp för Pol Pot och hans kamraters dödsdömda vansinnesprojekt. Här saknades verkligen de vuxna i rummet som ibland kan dra i nödbromsen.

Läs ”Pol Pots leende” och glöm aldrig att vi alla har ett ansvar. Ett ansvar för att inse vart våra handlingar i förlängningen kan leda oss. Alltför många har fått betala priset för ideologisk fanatism, förklädd till idealistiskt engagemang för människor i andra länder. Det finns inga ursäkter – inte ens till vänster.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun