Inga trista nutidsindivider

Johan Hakelius
Ladies
Atlantis 2010

För trettiotalet år sedan hörde det till hösttraditionerna att Torsten Ehrenmark utkom med en kåserisamling. En lämplig julklappsbok till favoritonklar och andra släktingar. Torsten Ehrenmark som utrikeskorrespondent placerad i London skrev företrädesvis om det exotiska England men med sidoblickar på Frankrike och USA. Det var roligt.

Något av allt detta tycks nu Johan Hakelius förvalta. Nyutgivna Ladies följer på förra årets succé Döda vita män. Även om två på varandra följande volymer kanske inte fullt ut kan jämföras med Ehrenmarks mer omfattande svit av återkommande böcker så finns här något av samma värme. En väsentlig skillnad är dock att det är oerhört gediget, både vad gäller kunskaper och rent stilistiskt. Det är ett sant nöje att läsa Johan Hakelius. Som krönikör på Aftonbladet tillhör han ju redan i dag det absoluta toppskiktet i landet. Ständigt värd att ta del av!

Ladies precis som Döda vita män handlar om den brittiska adelns och de finare kretsarnas alla egenheter och kuriositeter. Här finns också förgreningar till andra kontinenter, inte minst den nya världen i form av USA som under ett antal decennier försåg brittiska familjer med anor men utan pengar med rika amerikanska arvtagerskor som utgjorde något av en spegelbild då de hade pengar men inga anor. En av de mer kända var Consuelo Vanderbilt som blev hertiginna av Marlborough och därmed ingift i familjen Spencer-Churchill.

Bitvis är det dråpligt. Bitvis tragiskt. Johan Hakelius behärskar sina områden med stor skicklighet och lyckas knyta samman dåtid med nutid. Han har en fantastisk förmåga att nämna namn och peka på släktsamband. Samtidigt finns en behaglig distans. Det är ingen panegyrisk kungahögerföreträdare som tecknar porträtt av personer med hertig- eller vicekungskronor på sina hjässor. Hakelius är intresserad och genuint road av människorna. Och det är detta som gör honom läsvärd och relevant.

Ärligt talat blir det närmast bysantinskt labyrintiskt att följa alla släktled och hur familjer gift sig med varandra. Två välskrivna böcker till trots begriper jag fortfarande inte mycket om brittiska titlar eller rangordning. Jag bryr mig heller inte i nämnvärd grad. Däremot är de människoöden som presenteras kolossalt intressanta oavsett om det handlar om en matlagande Jennifer Paterson eller Margaret, hertiginna av Argyll.

Hakelius blir därmed en god konservativ ciceron. Han pekar på traditioner, historia och det invanda. Åtskilligt förtjänar att skrattas åt. Det kan rent av framstå som en smula löjligt. Men när flabbet tystnat och småleendet släckts kan ett par mycket vettiga frågor tydligt höras mellan raderna: Har det verkligen blivit så mycket bättre bara för att allt moderniserats? Och har inte en del av vardagslivets charm gått förlorat med de familjer som försvunnit med alla sina anor och traditioner?

Människans ofullkomlighet och förmåga att göra både rätt och fel, det goda likväl som det onda, retar superrationalisterna som tror på den rakt igenom förnuftiga människan. De underbara livsberättelser som presenteras av Johan Hakelius är många gånger dess tydliga motsatser. I Ladies framhålls den brittiska dam som är prillig. Just därför så mycket mer genuin!

Den ofullständiga, inkonsekventa och motstridiga människan förhåller sig till den trista nutidsindividen som ett glas nypressad apelsinjuice till en brustablett med c-vitamin. Med tanke på alkoholvanorna hos de personer Johan Hakelius tecknar är det nog inte fel med en skvätt vodka rent av.

Ladies är en utmärkt bok att ge bort i julklapp. Med fördel kan ännu ett exemplar köpas för eget bruk. Och sedan är det bara att ge sig hän åt alla dessa märkliga familjer och personer med deras egenheter, defekter och tillkortakommanden. Det som beskrivs är verkliga människor och inte trista varelser. Därför är Johan Hakelius inte bara en skicklig författare och stilist utan också på ett stillsamt sätt en propagandist.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och sitter i Svensk Tidskrifts redaktion.