Inge Berglund; Försvarets flygplansbekymmer

INGE BERGLUND:
Försvarets flygplanbekymmer
Flygvapnet brottas med svåra problemför att
kunnafyllaförsvarets behov av krigsflygplan
under 80- och 90-talen. Pengarna vill inte
räcka tillför att täcka ens vad som är ett hårt
nedpressat minimibehov. Problemen berör
inte bara det mångomskrivna nya system som
kallas BJLA utan hela den svenska
flygindustrins fortsatta existens. Om detta
skriver överstelöjtnant Inge Berglund, nu
vid FOA och till1977 chefför Flygstabens
studieavdelning och där ansvarigför
flygvapnets långsiktiga systemplanering.
Under sin drygt 50-åriga tillvaro som försvarsgren har svenskt flygvapen upplevt
många skiftande svårigheter. Under den
hektiska uppbyggnadsperioden – före, under och omedelbart efter det andra världskriget – var huvudproblemet att få fram
flygplan och vapen i tillräcklig mängd för att
fylla den planerade organisationens numerär. Genom kraftfulla åtgärder av statsmakterna, försvaret och industrin lyckades
detta. Men kvaliteten var inte alltid den önskade. De utländska flygplan, som kunde inköpas, fyllde inte måttet med hänsyn till de
uppgifter de skulle lösa. De var föråldrade
eller konstruktionsmässigt mindre lyckade.
Inte heller de första svenskutvecklade tillskotten kunde helt möta upp mot krigsmiljöns krav.
Förhållandevis goda ekonomiska villkor
för försvaret gav emellertid under 40- och
50-talen ett starkt förbättrat flygtekniskt
kunnande och en avsevärd industriell kapacitet inom landet. Världskriget och de därpå
följande kriserna gav ett rikhaltigt åskådningsmaterial om den teknologiska utvecklingen och dess avgörande inflytande över
krigets förande och resultat. Flygvapnets
krav på flygplan och vapen av hög teknologisk standard inom ramen för de defensiva
uppgifterna hörsammades mot den bakgrunden i allt väsentligt. Under 50- och 50-
talen tillfördes flygvapnet svensk flygmateriel – Tunnan, Lansen och Draken – som
alla väckte berättigad respekt vid en internationell jämförelse. Samtidigt utvecklad
Viggen-systemet. Flygvapnet uppnådde under 60-talet ett stadium där numerär och
kvalitativ standard var balanserade mot varandra och mot de operativa uppgifterna.
Detta gav förtroende inåt och respekt utåt.
Så ljus är inte situationen idag. Hårt pressade anslagsramar i förening med kraftiga
kostnadsökningar – inte minst för att hålla
förbanden igång med administration, utbildning och underhåll – har satt sina spår. För
att bibehålla ett rimligt ekonomiskt utrymme
för materielersättningar har det varit nödvändigt att skära ner antalet divisioner och
flottiljer. Flygvapnet har på 10 år halverats
och reduceringen fortsätter. Materielens
livslängd har fördubblats. Från att tidigare
ha behövt ett årligt ersättningstillskott på
närmare l00 flygplan har behovet nu pressats ner mot ca 20. Ändå vill inte pengarna
räcka till.
Kvantiteten flygplan och flygförband
minskar, men den personella och materiella
kvaliteten finns ännu kvar representerad av
förband med jaktflygplanet Draken och Viggen i attack- och spaningsversion. Den tidigare balansen mellan numerär och kvalitet
är på väg att gå till spillo till förfång för
flygvapnets förmåga att i alla delar av landet
bidra till värnkraften. Att återta vad som
förlorats skulle kräva en ekonomisk kraftsamling som nu ter sig helt omöjlig – lyckligtvis får man väl säga eftersom realismen
har att göra med avståndet till krigsriskerna.
Anpassningsprocessen måste därför söka sig
vägar som återställer balansen på en kostnadsnivå, som är tillräckligt låg för att kunna
finansieras i tider utan påtagligt hot men
ändå tillräckligt hög för att ge en meningsfull värnkraft om hotet skulle uppstå.
215
Inte bara B3LA-frågan
Problemet i dag rör inte bara om B3LA skall
anskaffas eller ej. Den mera näraliggande
frågan är vilken styrka vårt luftförsvar skall
ha under 80- och 90-talen. Vårt nuvarande
luftförsvarsflygplan Draken går nu efter
hand ur ~änst. Nästa jaktflygplan skall bli
Viggens jaktversion. Så är bestämt och de
första flygplanen har beställts. Men hur
många skall anskaffas? Flera av de nuvarande Draken-divisionerna blir uppenbarligen
utan ersättning och måste utgå, men hur
många blir kvar med den nya jakt-Viggen?
Det är givetvis omöjligt att med någon matematisk säkerhet beräkna hur starkt lu ftförsvar vi kan komma att behöva för att försvara människors liv och livsbetingelser gentemot luftangrepp. Vårt land är stort, och
skulle kriget komma måste man räkna med
att befolkningen i alla delar av landet ställer
höga krav på sitt luftförsvar. Medvetandet
om detta är självfallet svagt i fredstid men
skulle växa sig starkt om kriget kom i vår
närhet. Alla medborgare har samma rätt till
luftförsvarets skydd – norrlänning eller skå-
ning, gotlänning eller västkustbo. Bedömningar med bl a landets geografiska utsträckning som grund leder till att ytterligare bantning av luftförsvarets numerär inte borde
göras. Men kostnaderna framtvingar obönhörligen att bantningen fortsätter. Men hur
långt? Kommer försvaret att tilldelas resurser för ett luftförsvar, som i någon mån
kan sägas motsvara medborgarnas krav på
försvar av sin hemort i krig? Kommer den
svenska flygindustrin att ha medel för att
fortsätta produktionen av jakt-Viggen under
tillräckligt lång tid? Dessa frågor är en vä-
~—————————-~————–=—-
216
sentlig del av den aktuella flygplansproblematik, som i debatten mest handlar om
B3LA.
En långvarig nedbantningsprocess har via
perspektivplaner, försvarsutredningar, riksdagsbeslut och ytterligare utredningar lett
fram till att flygvapnets attackflygplan för
90-ta1ets behov skall bli antingen B3LA eller A
20. Den ursprungliga tanken på både-och synes nu avlägsen. Som brukligt är har behoven i den totala avvägningsprocessen fått underordna sig den ekonomi som avvägningen
handlar om. Faktiska förhållanden i dag gäller således en valsituation, där en sammanvägning av alla ingående faktorer förhoppningsvis leder till att det för försvaret och
samhället bästa alternativet beslutas.
A 20 är en ytterligare version av Viggen
som- om så beslutas- produceras i huvudsak under perioden 1986-92. Dessförinnan
görs ett begränsat utvecklingsarbete. A 20
innebär också att flygvapnet fortsätter med
oförändrad materielprofil och i ytterligare
en generation bygger på den enhetstanke
som redan från början låg i Viggen-projektet. Detta är onekligen en fördel när det
gäller såväl det taktiska som det tekniska
hanlerandet i fred och krig. Men det finns
också nackdelar. Viggens grundkonstruktion gjordes under 60-talet. Att 20 år senare
producera samma grundflygplan och motor
innebär att man i väsentliga delar frånhänder sig fördelen av 20 års flygteknisk
utveckling. Den utvecklingen har lett till fö•·-
måga att i relativt små och lätta flygplan
bygga in flygprestanda och lastförmåga, som
på 60-talet krävde ganska stora och tunga
konstruktioner. Teknikutvecklingen har
också lett till förbättrad driftekonomi med
avseende på tekniskt underhåll och
drivmedelsförbrukning. Att dessa fördelar
inte kommer A 20 till del återverkar dels på
kostnaderna – inte minst driftkostnaden –
dels på den svenska flygindustrins teknologiska kompetensutveckling.
Ett val av A 20 ger sålunda vinsten av
enhetlig flygmateriel även under 90-talet
och en oförändrad strategisk inriktning vad
avser flygvapnets uppträdande i strid. Denna kvalitativa vinst går dock helt eller delvis
förlorad genom den lägre kvantitet av flygplan, som blir en följd av ett relativt högt
styckepris och hög driftkostnad. Såvitt nu
kan bedömas måste flygvapnet fortsätta att
krympa i förbandsantal så länge flygplan på
Viggens kostnadsnivå produceras och utnyqjas. Därtill kommer förlust av inhemsk
flygteknologisk kompetens, vilket på sikt
torde återverka på flygvapnets krigsduglighet.
B3LA – ett nytänkande
B3LA är i många avseenden ett annorlunda
flygplan än Viggen. Den är ett uttryck fören
målmedveten strävan att i ett välavvägt Sl·
stem åstadkomma en god krigsduglighet för
en väsentligt lägre kostnad än den som gäller för system av Viggen-klass.
Det är många egenskaper – mer eller
mindre kostsamma – som tillsammans dimensionerar ett flygsystems duglighet i krig
Flygprestanda – förmågan att flyga i över
ljudsfart och att stiga brant – är vad som
sä!jbroschyrer och uppvisninga•· brukar
framställas som mest imponerande egenskap. Men detta är bara en av flera viktiga
egenskaper och därtill en kostsam sådan. I
B3LA har det varit nödvändigt att undvika
höga ambitioner vad gäller högfansprestanda. B3LA är därför ett underljudsflygplan.
thållighet, motståndskraft mot bekämpning, enkelhet i handhavandet såväl i luften
som på marken och en till krigsuppgifterna
räl anpassad beväpning är egenskaper, som
utan exklusiva kostnader starkt bidrar till
respekten för ett flygsystems verkan i krig.
Genom en balanserad sammanvägning av
alla på krigsdugligheten inverkande faktorer och ett selektivt utnyttjande av modern
teknologi har det varit möjligt att i B3LA
definiera ett krigsflygplan med ett mycket
gmnsamt förhållande mellan effektivitet
och kostnad.
Ett attackflygplans primära uppgift är att
bekämpa en angripares stridskrafter på marken och på sjön. sekundära uppgifter kan
1ara att tillsammans med jaktförband bekämpa anfallande flygplan eller att utföra
paningsuppdrag. En jämförelse mellan
B3LA och A 20 ifråga om verkan i primäruppgiften leder till bedömningen att alternatilen är ungefär likvärdiga – sett över hela
uppgiftsregistret. B3LA visar dock tendens
till överlägsenhet främst genom sin större
uthållighet. Vad gäller sekundäruppgifterna
visar A 20 klara fördelar på grund av bl a
den högre flygprestandanivån.
Det som mot denna bakgrund motiverat
flygvapenchefens och överbefälhavarens
förord för B3LA är
– Den lägre totalkostnaden. Styckepriset
för B3LA i serieanskaffning är ca 60 %av
A 20 seriekostnad. Lika väsentligt är att
217
motsvarande skillnad finns även ifråga
om driftkostnaden. Inom samma kostnadsram kan således anskaffas fler B3LA
än A 20.
B3LA kan även utnyttjas som skolflygplan. Väljer man A 20 behövs det också
ett nytt skolflygplan.
B3LA bibehåller i väsentligt högre grad
än A 20 en flygteknologisk kompetens
inom landet som kommer försvaret till
godo.
1974 års försvarsutredning uttalade sig
positivt om B3LA. Man ansåg att flygvapnet
i och för sig skulle ge ett värdefullt tillskott
till vår försvarseffekt och att dess dimensioneringsgrunder var ett steg i rätt
riktning. Att man ändå inte rekommenderade B3LA berodde på att man inte ansåg sig
kunna inrymma initialkostnaden i försvarsramen. Ytterligare prövning av kostnadssä-
kerheten och möjligheterna till prutningar
begärdes.
Kostnaderna har nu presenterats med all
den säkerhet som är möjlig att nu åstadkomma. Kvar står att B3LA kräver en större
initialkostnad de närmaste åren än alternativet A 20. A 20, som ju bygger på den redan
färdigutvecklade jakt-Viggen, kräver en utvecklingskostnad som är ungefär hälften av
utvecklingskostnaden för det helt nya flygplanet B3LA. Skillnaden – ca 1,5 miljarder
– drabbar försvaret som en merkostnad under de närmaste 8-10 åren om man väljer
B3LA. Under serieproduktionen och drifttiden är däremot B3LA det mindre kostsamma alternativet, och merutgiften kommer tillbaka med god ränta. För flygvapenchefen och överbefälhavaren har detta varit
218
avgörande. Myndigheterna tvingas till ett
långsiktigt tänkande vid val av investeringsobjekt. Det återstår att se om statsmakterna
förmår att se samma perspektiv.
Försvarsindustrin är en del av vår värnkraft
l detta perspektiv ligger också frågan om vi
inom landet skall bibehålla den med stor
möda uppnådda kompetensen att själva utveckla och producera våra krigsflygplan.
Gör vi inte det, tvingas vi överlåta åt andra
nationer att tillhandahålla den delen av vår
värnkraft.
En funktionär i verkstadsfacket uttalade
vid ett tillfålle ungefar den här åsikten: Om
vi skall ha krigsflygplan eller inte det skall
politikerna avgöra, men om vi skall ha flygplan så skall de göras i Sverige, även om det
skulle kosta en extra slant. – Mer skulle inte
behöva sägas, men enkla och klara budskap
går inte alltid hem i alla läger.
För att bygga svenska flygplan fordras en
kompetens hos svenska tekniker och arbetare inom åtskilliga teknikgrenar, som var och
en för sig mera sällan är exklusivt militär.
Man skall känna till och kunna hantera olika
materials egenskaper, man skall kunna behärska luftens krafter, elektronikens möjligheter, människa-maskinproblematiken för
att ta några kompetensexempeL Den militärt inriktade kompetensen består huvudsakligen i förmågan att utnytua det teknologiska utbudet i en systemuppbyggnad med
militär målsättning. Den kompetensen krä-
ver en näring i fonn av konkreta arbetsobjekt med tillräckligt utrymme för teknologisk kreativitet. Såsom sådant har Viggen
Uänat under många år. Men nu är den förbrukad som utvecklingsobjekt. A 20 är ett
produktionsobjekt men ger föga näring åt
utvecklingspotentialen. I brist på sådan nä-
ring kommer den erforderliga utvecklingskompetensen att snabbt tyna bort. Därmed
torde man också förlora en nödvändig drivkraft för att bibehålla en självständig produktionsförmåga.
B3LA kan inte ersätta Viggen i den meningen att den sysselsätter lika många människor i konstruktionskontor och verkstäder.
Flygindustrins militära del måste krympa
även i B3LA-fallet, med det som bibehålls
ligger ändå över den tröskel, som möjliggör
att svensk arbetskraft kan tillhandahålla den
viktiga del av vår värnkraft som krigsflygplansystem även i framtiden kommer att utgöra.
Vår försvarsindustri – eller rättare sagt
vår förmåga att med nationella resurser tillgodose behovet av materiell värnkraft – är
en del av vårt totala försvar, lika viktig som
någon annan del. Den får inte lov att lämnas
utanför en avvägning mellan totalförsvarets
olika delar. Om så sker införs en medveten
obalans, vars konsekvenser för säkerhetspolitiken svårligen överblickas. Att undvika
detta kan vara värt ett offer om så skulle
krävas.