Ingegerd Troedsson; Borgerligheten och skatterna
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
INGEGERD TROEDSSON:
Borgerligheten och
skatterna
Så sent som förra året var moderaterna ensamma om att arbeta för lägre skatter också i
vanliga inkomstlägen och att
kräva skatt efter försörjningsbörda. Men sedan i höstas har det
kommit tre olika förslag från Saco SR, finansministern och folkpartiet, som alla innebär sänkning av marginalskatterna i vanliga och högre inkomstlägen.
Dessa förslag skulle emellertid
– i motsats till det moderata –
medföra ännu hårdare skatter
för hushåll med svagare skatteförmåga.
En mer realistisk inställning till
skattetrycket håller på att tvinga
sig fram inom centern och folkpartiet, konstaterar Ingegerd
Troedsson. Redan nu står de tre
borgerliga partierna eniga i
många skattefrågor som t ex i
fråga om kravet på inflationsskyddade skatteskalor och en
successiv sänkning av fastighetsskatten.
Ingegerd Troedsson är Riksdagens förste vice talman.
M
derata samlingspartiet var så
ent som förra året enda parti
om arbetade för lägre och
arbetsvänligare skatter också i vanliga inkomstlägen, inte bara för dem som har
högre inkomster.
Vi var också enda parti som krävde
skatt efter försörjningsbörda och enda
parti som arbetade för en stegvis sänkning av vårt världshögsta skattetryck.
Vi var – och är – också enda parti
med ett färdigt skatteförslag, t o m förankrat i partiet genom enhälligt stämmobeslut. (Bl a skall enligt detta den statliga
inkomstskatten på sikt endast tas ut på
höga inkomster och grundavdrag för barn
införas vid den kommunala beskattningen. För den närmaste treårsperioden fö-
reslås sådan sänkning av skattesatserna
att de flesta inkomsttagare får behålla 65
kr av varje 100-lapp. skattetrycket bör
vidare sänkas med ca fem procentenheter
de närmaste fem åren. Detta skall ske genom att en del av tillväxten sätts av för
skattesänkningar för hushållen och små-
företagen.)
Nya tongångar – utomlands
och i Sverige
I dag är tongångarna i många avseenden
helt annorlunda än för ett år sedan. Efter
den stora skatteomläggningen i USA och
de marginalskattesänkningar som är på
gång i vår omvärld inser allt fler att Sverige inte kan hålla sig med väsentligt högre
skattesatser än andra länder. För att ta
några exempel sänker England inkomstskatten i vanliga inkomstlägen från 29 till
27 procent, Tyskland från 22 till 19 procent.
Sedan i höstas har också den ena skat- 178
teskissen avlöst den andra. Först kom
SACO/SR-förslaget (”för professorer av
professorer”), därefter Kjell-Olof Feldts
skatteförslag, som nu varit ute på remiss
inom det socialdemokratiska partiet.
slutligen har en arbetsgrupp inom folkpartiet under ordförandeskap av realbeskattningsutredaren Gustaf Lindenerona
lagt fram ett förslag som även det skall
diskuteras i de egna föreningarna. Centern nöjer sig med att efterlysa en skattereform som ger sänkt skatt på arbete och
kapital.
De tre nämnda skatteskisserna innebär
sänkningar av marginalskattema i vanliga
och högre inkomstlägen. De betonar
också hur nödvändigt detta är för att vi
skall kunna upprätthålla vår konkurrensförmåga och stimulera tillväxten.
Högre skatt för låginkomsttagare?
Dessa skattesänkningar avses emellertid
betalas inom ramen för oförändrat eller
t o m något höjt skattetryck. Därigenom
har förslagen blivit utmärkta bevis för att
det inte längre är möjligt att genomföra
förbättringar av skattesystemet utan att
samtidigt sänka skattetrycket.
Om skattetaket är nått och t o m genombrutet för människor med vanliga
och högre inkomster – och det är det –
måste väl detta minst lika mycket gälla
dem som har lägre skatteförmåga?
Andå skulle marginalskattesänkningarna i de tre förslagen betalas genom högre skatt för deltidsarbetande (däribland
många småbarnsföräldrar), för heltidsarbetande med låga inkomster (däribland
många småföretagare) och för skuldtyngda småhusägare. Grundavdragen skulle
nämligen tas bort eller reduceras väsentligt. Dessutom skulle avdragsrätten för
småhusräntor halveras enligt s-förslaget
eller begränsas genom real beskattning
alternativt helt tas bort enligt SACO/SRoch fp-förslagen. Det skulle innebära att
småhusägandet ytterligare skulle missgynnas i förhållande till hyreshusboende.
Protestema mot förslagen har inte låtit
vänta på sig. Moderatema och centern
har bestämt motsatt sig ännu hårdare
skatter för hushåll med svagare skatteförmåga. Många folkpartitidningar har protesterat liksom villaägamas organisationer. Och statsministern har i sin TV-deDet är moderaterna som är pådrivande när det gäller inriktningen
mot ett stegvis sänkt skattetryck.
batt mot Bengt Westerberg motsatt sig
fp-förslaget eftersom detta skulle leda till
skattehöjningar för låginkomsttagare.
Därmed dömde Ingvar Carlsson också ut
väsentliga delar av det egna skatteförslaget.
Moderat skattepolitik, förenande
bro mellan c och fp
Innebär då dessa invändningar att effektiva bromsklossar placerats ut mot förbättringar i skattesystemet? Enligt min
bestämda uppfattning innebär det tvärtom att en mer realistisk inställning håller
på att tvinga sig fram, åtminstone inom
centern och folkpartiet. Folkpartiledaren
Bengt Westerberg har länge framstått
som en ivrig försvarare av dagens hårda
skattetryck (inte högre än nu men inte
heller lägre). Trots detta har folkpartiet i
sin aktuella skattemotion från januari inte
bara lagt konkreta förslag till sänkta marginalskatter redan nästa år utan också
delvis finansierat dessa med en sänkning
av skattetrycket. Anne Wibble, folkpartiets talesman i ekonomiska frågor, har
samtidigt klart markerat sitt förord för
sänkt skattetryck i artiklar och riksdagsinlägg.
Aven från ledande centerhåll hörs liknande tongångar. Nils Asling framförde
t ex · nyligen i finansdebatten centerns
åsikt att ”dagens skattesystem orsakar
väldiga välfärdsförluster som svårligen
kan avhjälpas utan ett sänkt skattetryck”.
De borgerliga står helt enade i sitt
fördömande av löntagarfonderna.
Klart står dock att det är moderatema
som är pådrivande när det gäller inriktningen mot ett stegvis sänkt skattetryck.
Därigenom har moderatema också kommit att fungera som den bro som kan förena centerns vällovliga motstånd mot
skattehöjningar i lägre inkomstlägen med
folkpartiets (numera) starka förord för
arbetsvänligare inkomstskatter.
Real beskattning – återvändsgränd
Låt oss inte heller glömma att de borgerliga står helt enade i sitt fördömande av
löntagarfonderna och därmed av den
vinstdelningsskatt och den extra arbetsgivareavgift som finansierar dessa fonder.
Vi står också helt eniga i vårt krav på inflationsskyddade skatteskalor, i kravet på
att arbetande kapital måste befrias från
förmögenhetsskatt och på en successiv
sänkning av fastighetsskatten för att bara
179
nämna några av många gemensamma
krav.
En fördel för det borgerliga samarbetet
är vidare att centern övergivit tanken på
en utgiftsskatt. En sådan har helt enkelt
visat sig omöjlig att införa. Det skulle
vara något av ödets ironi om folkpartiet i
stället band sig hårt vid en real beskattning av ränteinkomster och ränteutgifter.
Uppfattningen att lägre marginalskatter
måste förenas med någon ytterligare avdragsbegränsning bygger på en felsyn.
Sänks marginalskattema så minskar
också värdet av ränteavdragen. Räntekänsligheten ökar. En real beskattning är
däremot en fantasiprodukt Ingenstädes i
världen har man lyckats få en sådan att
fungera. Låt oss inte hamna i en ny återvändsgränd som i fråga om utgiftsskatten.
Lägre skattetryck- viktig
välfärdsfråga
Varför är det så viktigt att sänka skattetrycket? Skälen är många.
• För att stärka hushållen och förbättra
deras möjlighet att leva på sin lön, att av
egen kraft kunna förbättra sin ekonomi
och att välja sin livsform. Detta är minst
av allt enbart en ekonomisk fråga. Det är
i grunden en fråga om självkänsla och
egenvärde, om tro på sig själv och tro på
framtiden, om rätten och möjligheten att
få ta ansvar. Detta torde de borgerliga
partierna också vara överens om.
• För att stimulera tillväxten. Alltsedan
det svenska skattetrycket under 60-talet
började skena iväg från övriga västländer
har tillväxten i Sverige legat på något av
en jumboplats. Följden har blivit enorma
välfärdsförluster både för den enskilde
och det allmänna.
l
l
l
r
180
Det är dädör en fåfäng strävan att först
avvakta en ökad tillväxt innan man anser
sig ha råd att sänka skattetrycket. Det är
för att tillväxten och välfärden skall kunna öka som vi inte har råd att fortsätta
med världens högsta skattetryck.
• För att närma oss, i stället för att fjärma oss, Europa. Den nyligen framlagda
Långtidsutredningen visar med förödande tydlighet att lönekostnadsökningarna i
Sverige måste mer än halveras, dvs begränsas till ca 3 procent per år, om vi skall
kunna behålla vår konkurrenskraft. Alternativet är väsentligt högre arbetslöshet
och ännu lägre tillväxt.
Lönekostnadsökningarna lär inte kunna begränsas för de stora löntagargrupperna om vi bara rör om i skattegrytan.
Skall löneökningarna kunna begränsas
samtidigt som hushållen får en välbehövlig köpkraftsförbättring måste skattetrycket sänkas. (Det kan påpekas att redan industriarbetaren skulle få en betydande standardhöjning under den kommande treårsperioden med det moderata
skattesänkningsförslaget, även om lönekostnadsökningen begränsades till ”tillåtna” tre procent per år.)
• För att åstadkomma en rättvisare fördelning. Hur många tänker på att skatteoch bidragspolitiken i många avseenden
t o m förstärker inkomstklyftorna mellan
människor och regioner i stället för att
minska dem?
Ett praktexempel på detta är de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna. De kostar ca 50 miljarder kr om
året, lika mycket som hela den statliga inkomstskatten tar in från hushållen. Men
dessa statsbidrag gynnar redan rika kommuner. Det blir dädör allt viktigare att i
takt med att kommunernas eget skatteunderlag ökar ta bort dessa styrande och
orättvisa statsbidrag. Kvar bör finnas en
skatteutjämning som ger alla kommuner
Skatte- och bidragspolitiken förstärker i många avseenden inkomstklyftorna mellan människor
och regioner.
mer jämlika grundförutsättningar. Mycket tyder på att folkpartiet i dag är berett
att närma sig moderater och centerpartister i denna viktiga rättvisefråga. Därigenom skulle också möjligheterna till betydande sänkning av den statliga inkomstskatten förbättras.
Till sist ligger den stora skillnaden mellan socialistisk och borgerlig skattepolitik
i synen på människan. Skall hon allt mer
styras medelst skatter och bidrag vad gäller barnomsorg, boende, vård och utbildning eller skall hon ges möjlighet att leva
på sin lön och att välja sin livsform på det
sätt som passar bäst i olika stadier av livet?
Borgerligheten och
skatterna
Så sent som förra året var moderaterna ensamma om att arbeta för lägre skatter också i
vanliga inkomstlägen och att
kräva skatt efter försörjningsbörda. Men sedan i höstas har det
kommit tre olika förslag från Saco SR, finansministern och folkpartiet, som alla innebär sänkning av marginalskatterna i vanliga och högre inkomstlägen.
Dessa förslag skulle emellertid
– i motsats till det moderata –
medföra ännu hårdare skatter
för hushåll med svagare skatteförmåga.
En mer realistisk inställning till
skattetrycket håller på att tvinga
sig fram inom centern och folkpartiet, konstaterar Ingegerd
Troedsson. Redan nu står de tre
borgerliga partierna eniga i
många skattefrågor som t ex i
fråga om kravet på inflationsskyddade skatteskalor och en
successiv sänkning av fastighetsskatten.
Ingegerd Troedsson är Riksdagens förste vice talman.
M
derata samlingspartiet var så
ent som förra året enda parti
om arbetade för lägre och
arbetsvänligare skatter också i vanliga inkomstlägen, inte bara för dem som har
högre inkomster.
Vi var också enda parti som krävde
skatt efter försörjningsbörda och enda
parti som arbetade för en stegvis sänkning av vårt världshögsta skattetryck.
Vi var – och är – också enda parti
med ett färdigt skatteförslag, t o m förankrat i partiet genom enhälligt stämmobeslut. (Bl a skall enligt detta den statliga
inkomstskatten på sikt endast tas ut på
höga inkomster och grundavdrag för barn
införas vid den kommunala beskattningen. För den närmaste treårsperioden fö-
reslås sådan sänkning av skattesatserna
att de flesta inkomsttagare får behålla 65
kr av varje 100-lapp. skattetrycket bör
vidare sänkas med ca fem procentenheter
de närmaste fem åren. Detta skall ske genom att en del av tillväxten sätts av för
skattesänkningar för hushållen och små-
företagen.)
Nya tongångar – utomlands
och i Sverige
I dag är tongångarna i många avseenden
helt annorlunda än för ett år sedan. Efter
den stora skatteomläggningen i USA och
de marginalskattesänkningar som är på
gång i vår omvärld inser allt fler att Sverige inte kan hålla sig med väsentligt högre
skattesatser än andra länder. För att ta
några exempel sänker England inkomstskatten i vanliga inkomstlägen från 29 till
27 procent, Tyskland från 22 till 19 procent.
Sedan i höstas har också den ena skat- 178
teskissen avlöst den andra. Först kom
SACO/SR-förslaget (”för professorer av
professorer”), därefter Kjell-Olof Feldts
skatteförslag, som nu varit ute på remiss
inom det socialdemokratiska partiet.
slutligen har en arbetsgrupp inom folkpartiet under ordförandeskap av realbeskattningsutredaren Gustaf Lindenerona
lagt fram ett förslag som även det skall
diskuteras i de egna föreningarna. Centern nöjer sig med att efterlysa en skattereform som ger sänkt skatt på arbete och
kapital.
De tre nämnda skatteskisserna innebär
sänkningar av marginalskattema i vanliga
och högre inkomstlägen. De betonar
också hur nödvändigt detta är för att vi
skall kunna upprätthålla vår konkurrensförmåga och stimulera tillväxten.
Högre skatt för låginkomsttagare?
Dessa skattesänkningar avses emellertid
betalas inom ramen för oförändrat eller
t o m något höjt skattetryck. Därigenom
har förslagen blivit utmärkta bevis för att
det inte längre är möjligt att genomföra
förbättringar av skattesystemet utan att
samtidigt sänka skattetrycket.
Om skattetaket är nått och t o m genombrutet för människor med vanliga
och högre inkomster – och det är det –
måste väl detta minst lika mycket gälla
dem som har lägre skatteförmåga?
Andå skulle marginalskattesänkningarna i de tre förslagen betalas genom högre skatt för deltidsarbetande (däribland
många småbarnsföräldrar), för heltidsarbetande med låga inkomster (däribland
många småföretagare) och för skuldtyngda småhusägare. Grundavdragen skulle
nämligen tas bort eller reduceras väsentligt. Dessutom skulle avdragsrätten för
småhusräntor halveras enligt s-förslaget
eller begränsas genom real beskattning
alternativt helt tas bort enligt SACO/SRoch fp-förslagen. Det skulle innebära att
småhusägandet ytterligare skulle missgynnas i förhållande till hyreshusboende.
Protestema mot förslagen har inte låtit
vänta på sig. Moderatema och centern
har bestämt motsatt sig ännu hårdare
skatter för hushåll med svagare skatteförmåga. Många folkpartitidningar har protesterat liksom villaägamas organisationer. Och statsministern har i sin TV-deDet är moderaterna som är pådrivande när det gäller inriktningen
mot ett stegvis sänkt skattetryck.
batt mot Bengt Westerberg motsatt sig
fp-förslaget eftersom detta skulle leda till
skattehöjningar för låginkomsttagare.
Därmed dömde Ingvar Carlsson också ut
väsentliga delar av det egna skatteförslaget.
Moderat skattepolitik, förenande
bro mellan c och fp
Innebär då dessa invändningar att effektiva bromsklossar placerats ut mot förbättringar i skattesystemet? Enligt min
bestämda uppfattning innebär det tvärtom att en mer realistisk inställning håller
på att tvinga sig fram, åtminstone inom
centern och folkpartiet. Folkpartiledaren
Bengt Westerberg har länge framstått
som en ivrig försvarare av dagens hårda
skattetryck (inte högre än nu men inte
heller lägre). Trots detta har folkpartiet i
sin aktuella skattemotion från januari inte
bara lagt konkreta förslag till sänkta marginalskatter redan nästa år utan också
delvis finansierat dessa med en sänkning
av skattetrycket. Anne Wibble, folkpartiets talesman i ekonomiska frågor, har
samtidigt klart markerat sitt förord för
sänkt skattetryck i artiklar och riksdagsinlägg.
Aven från ledande centerhåll hörs liknande tongångar. Nils Asling framförde
t ex · nyligen i finansdebatten centerns
åsikt att ”dagens skattesystem orsakar
väldiga välfärdsförluster som svårligen
kan avhjälpas utan ett sänkt skattetryck”.
De borgerliga står helt enade i sitt
fördömande av löntagarfonderna.
Klart står dock att det är moderatema
som är pådrivande när det gäller inriktningen mot ett stegvis sänkt skattetryck.
Därigenom har moderatema också kommit att fungera som den bro som kan förena centerns vällovliga motstånd mot
skattehöjningar i lägre inkomstlägen med
folkpartiets (numera) starka förord för
arbetsvänligare inkomstskatter.
Real beskattning – återvändsgränd
Låt oss inte heller glömma att de borgerliga står helt enade i sitt fördömande av
löntagarfonderna och därmed av den
vinstdelningsskatt och den extra arbetsgivareavgift som finansierar dessa fonder.
Vi står också helt eniga i vårt krav på inflationsskyddade skatteskalor, i kravet på
att arbetande kapital måste befrias från
förmögenhetsskatt och på en successiv
sänkning av fastighetsskatten för att bara
179
nämna några av många gemensamma
krav.
En fördel för det borgerliga samarbetet
är vidare att centern övergivit tanken på
en utgiftsskatt. En sådan har helt enkelt
visat sig omöjlig att införa. Det skulle
vara något av ödets ironi om folkpartiet i
stället band sig hårt vid en real beskattning av ränteinkomster och ränteutgifter.
Uppfattningen att lägre marginalskatter
måste förenas med någon ytterligare avdragsbegränsning bygger på en felsyn.
Sänks marginalskattema så minskar
också värdet av ränteavdragen. Räntekänsligheten ökar. En real beskattning är
däremot en fantasiprodukt Ingenstädes i
världen har man lyckats få en sådan att
fungera. Låt oss inte hamna i en ny återvändsgränd som i fråga om utgiftsskatten.
Lägre skattetryck- viktig
välfärdsfråga
Varför är det så viktigt att sänka skattetrycket? Skälen är många.
• För att stärka hushållen och förbättra
deras möjlighet att leva på sin lön, att av
egen kraft kunna förbättra sin ekonomi
och att välja sin livsform. Detta är minst
av allt enbart en ekonomisk fråga. Det är
i grunden en fråga om självkänsla och
egenvärde, om tro på sig själv och tro på
framtiden, om rätten och möjligheten att
få ta ansvar. Detta torde de borgerliga
partierna också vara överens om.
• För att stimulera tillväxten. Alltsedan
det svenska skattetrycket under 60-talet
började skena iväg från övriga västländer
har tillväxten i Sverige legat på något av
en jumboplats. Följden har blivit enorma
välfärdsförluster både för den enskilde
och det allmänna.
l
l
l
r
180
Det är dädör en fåfäng strävan att först
avvakta en ökad tillväxt innan man anser
sig ha råd att sänka skattetrycket. Det är
för att tillväxten och välfärden skall kunna öka som vi inte har råd att fortsätta
med världens högsta skattetryck.
• För att närma oss, i stället för att fjärma oss, Europa. Den nyligen framlagda
Långtidsutredningen visar med förödande tydlighet att lönekostnadsökningarna i
Sverige måste mer än halveras, dvs begränsas till ca 3 procent per år, om vi skall
kunna behålla vår konkurrenskraft. Alternativet är väsentligt högre arbetslöshet
och ännu lägre tillväxt.
Lönekostnadsökningarna lär inte kunna begränsas för de stora löntagargrupperna om vi bara rör om i skattegrytan.
Skall löneökningarna kunna begränsas
samtidigt som hushållen får en välbehövlig köpkraftsförbättring måste skattetrycket sänkas. (Det kan påpekas att redan industriarbetaren skulle få en betydande standardhöjning under den kommande treårsperioden med det moderata
skattesänkningsförslaget, även om lönekostnadsökningen begränsades till ”tillåtna” tre procent per år.)
• För att åstadkomma en rättvisare fördelning. Hur många tänker på att skatteoch bidragspolitiken i många avseenden
t o m förstärker inkomstklyftorna mellan
människor och regioner i stället för att
minska dem?
Ett praktexempel på detta är de specialdestinerade statsbidragen till kommunerna. De kostar ca 50 miljarder kr om
året, lika mycket som hela den statliga inkomstskatten tar in från hushållen. Men
dessa statsbidrag gynnar redan rika kommuner. Det blir dädör allt viktigare att i
takt med att kommunernas eget skatteunderlag ökar ta bort dessa styrande och
orättvisa statsbidrag. Kvar bör finnas en
skatteutjämning som ger alla kommuner
Skatte- och bidragspolitiken förstärker i många avseenden inkomstklyftorna mellan människor
och regioner.
mer jämlika grundförutsättningar. Mycket tyder på att folkpartiet i dag är berett
att närma sig moderater och centerpartister i denna viktiga rättvisefråga. Därigenom skulle också möjligheterna till betydande sänkning av den statliga inkomstskatten förbättras.
Till sist ligger den stora skillnaden mellan socialistisk och borgerlig skattepolitik
i synen på människan. Skall hon allt mer
styras medelst skatter och bidrag vad gäller barnomsorg, boende, vård och utbildning eller skall hon ges möjlighet att leva
på sin lön och att välja sin livsform på det
sätt som passar bäst i olika stadier av livet?