Ingela Blomberg; Biologisk mångfald
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
\
164
göras på många ställen, och görs mest
explicit i Nils Orviks bidrag Samlingens
ende norske deltagare svär här i den svenska kyrkan och uttrycker vad som enligt
den gängse svenska liturgin måste betraktas som djupt kätterska tankar om neutralitetens livskraft. Det fina i denna kråksång är att Orvik ställer upp ett antal krav
på en torvärdig neutralitetspolitik och testar mot både 1940 års Skandinavien och
mot dagens.
Särskilt bör här också Stellan Bojeruds
uppsats framhållas. Hans efterforskningar visar här upp resultat iform av ed redogörelse för det tyska fälttåget i Norge
1940 som också utvärderar och gör upp
med den gängse uppfattningen att det rörde sig om en förutbestämd tysk seger.
INGELA BLOMBERG:
Biologisk mångfald
E
n utrotad växt eller djur kommer
aldrig tillbaka. De är borta för all
framtid. I Sverige finns i dag 63
däggdjursarter. Av dessa är 22 hotade. I
hela världen finns en kvarts miljön olika
växtarter. Drygt 19 000 är sällsynta eller
hotade.
Natruskyddsföreningens årsbok: Biologisk mångfaltd. SNF 1990
Mellan 5 och 10 växt- och djurarter försvinner varje dag.
Naturskyddsföreningens förre ordfö-
rande Per Wramner antyder i bokens förord att artutrotningen är ett bortglömt
Man kan inte räkna fram ”resultatet” i ett
fälttåg eller ett krig med hjälp av organisationstabeller. Moral, initiativkraft och tur
måste vägas in, vilket framgår i Bojeruds
bidrag. Berättandet flyter, explicita slutsatser dras och de träd som kunnat skymma skogen är förvisade till notapparaten.
Ett antal kartor hade dock i hög grad underlättat översiktligheten.
Sammanfattningsvis rekommenderas
Urladdning varmt. Man behöver inte vara
fackman för att uppskatta den, samtidigt
som den aldrig är trivial. Jag ser fram
emot nästa volym i serien, även om jag
inte håller med om allt som skrivits i denna så har den givit både underhållning
och nya kunskaper – och det är ingen
dålig kombination.
miljöproblem. Det är i någon mening korrekt. Massmedia har förvisso stärkt sin
miljöbevakning, men intresset fokuseras
fortfarande kring de traditionella miljö-
problemen. Skadebilden är komplex, liksom de ekologiska sambanden. Olika miljöproblem samverkar och det är därför
svårt att överblicka de fulla konsekvenserna. Den bild massmedia förmedlar är
ofta grovt förenklad.
Alla vet att utsläpp tillluft och vatten
och förändrad markanvändning på olika
sätt hotar jordens le”iiDde organismer.
Trots detta är rapportema om den på-
gående artutrotningen sparsamma. I de
fall hoten uppmärksammas är det oftast
frågan om ”massmediala” djur. Det är lät·
tare att skapa uppmärksamhet kring stora
och exotiska djur, än små ointressanta
kryp.
Naturskyddsföreningens årsbok förmedlar ett viktigt budskap. Den biologiska mångfalden måste skyddas. Det kompromisslösa budskapet känns påfrestande. Men det finns inga marginaler. Skeendet ä~; definitivt. En utrotad art finns inte
mer.
Bokens bedövande vackra bilder förstärker budskapet och lyckas samtidigt
åskådliggöra innebörden av begreppet
biologisk mångfald. Vackra doftande
blomsterängar och mjuka storögda rå-
djurskid. Men även myllrande myror och
slemmiga brännmaneter. Jag fångas av
bilderna på djur som redan har utrotats,
exempelvis dronten och garfå.geln.
Någon kanske invänder. Anda sedan
tidens början har växt- och djurarter utvecklats. Arter har försvunnit och nya har
utvecklats. Detta är en naturlig process.
Det är sant. Jag tror inte heller någon vill
hindra denna naturligt fortgående process. Det som måste hindras – eller åtminstone hejdas – är den mycket snabba
utplåning av arter somjust nu pågår. Upp- 165
skattningar visar ett ungefär en art om
året har försvunnit under de senaste 200
miljoner åren. Ibland har det gått fortare,
ibland långsammare. Nu försvinner lågt
räknat 2 000 arter om året. Per Wrarnner
skriver: ”Vi är den första och den enda art
som har förmågan att utrota alla livsformer på jorden- inklusive oss själva”.
Vi kan inte överblicka artutrotningens
långsiktiga konsekvenser. Det finns ingen
formel för hur den biologiska mångfalden
skall se ut. Vi måste besinna vårt ansvar.
Den sakrala tonen i Naturskyddsföreningens årsbok känns besvärande men
samtidigt berättigad.
Årsboken hade mått bra av en uppstramning. Samma ödesmättade budskap
upprepas om och om igen. Om Naturskyddsföreningens ambition är att skapa
vanmakt har de lyckats. Boken inriktas på
mål istället för medel. Jag hade uppskattat
ett vidare perspektiv. Jag är övertygad om
att det hade gått att lägga flera aspekter –
inte minst juridiska – på problemen. Det
kompromisslösa budskapet tränger tyvärr undan alla prioriteringsresonemang.
Även om det känns olustigt, så kan vi
tvingas att göra prioriteringar. Årsboken
ger inga svar.
\
164
göras på många ställen, och görs mest
explicit i Nils Orviks bidrag Samlingens
ende norske deltagare svär här i den svenska kyrkan och uttrycker vad som enligt
den gängse svenska liturgin måste betraktas som djupt kätterska tankar om neutralitetens livskraft. Det fina i denna kråksång är att Orvik ställer upp ett antal krav
på en torvärdig neutralitetspolitik och testar mot både 1940 års Skandinavien och
mot dagens.
Särskilt bör här också Stellan Bojeruds
uppsats framhållas. Hans efterforskningar visar här upp resultat iform av ed redogörelse för det tyska fälttåget i Norge
1940 som också utvärderar och gör upp
med den gängse uppfattningen att det rörde sig om en förutbestämd tysk seger.
INGELA BLOMBERG:
Biologisk mångfald
E
n utrotad växt eller djur kommer
aldrig tillbaka. De är borta för all
framtid. I Sverige finns i dag 63
däggdjursarter. Av dessa är 22 hotade. I
hela världen finns en kvarts miljön olika
växtarter. Drygt 19 000 är sällsynta eller
hotade.
Natruskyddsföreningens årsbok: Biologisk mångfaltd. SNF 1990
Mellan 5 och 10 växt- och djurarter försvinner varje dag.
Naturskyddsföreningens förre ordfö-
rande Per Wramner antyder i bokens förord att artutrotningen är ett bortglömt
Man kan inte räkna fram ”resultatet” i ett
fälttåg eller ett krig med hjälp av organisationstabeller. Moral, initiativkraft och tur
måste vägas in, vilket framgår i Bojeruds
bidrag. Berättandet flyter, explicita slutsatser dras och de träd som kunnat skymma skogen är förvisade till notapparaten.
Ett antal kartor hade dock i hög grad underlättat översiktligheten.
Sammanfattningsvis rekommenderas
Urladdning varmt. Man behöver inte vara
fackman för att uppskatta den, samtidigt
som den aldrig är trivial. Jag ser fram
emot nästa volym i serien, även om jag
inte håller med om allt som skrivits i denna så har den givit både underhållning
och nya kunskaper – och det är ingen
dålig kombination.
miljöproblem. Det är i någon mening korrekt. Massmedia har förvisso stärkt sin
miljöbevakning, men intresset fokuseras
fortfarande kring de traditionella miljö-
problemen. Skadebilden är komplex, liksom de ekologiska sambanden. Olika miljöproblem samverkar och det är därför
svårt att överblicka de fulla konsekvenserna. Den bild massmedia förmedlar är
ofta grovt förenklad.
Alla vet att utsläpp tillluft och vatten
och förändrad markanvändning på olika
sätt hotar jordens le”iiDde organismer.
Trots detta är rapportema om den på-
gående artutrotningen sparsamma. I de
fall hoten uppmärksammas är det oftast
frågan om ”massmediala” djur. Det är lät·
tare att skapa uppmärksamhet kring stora
och exotiska djur, än små ointressanta
kryp.
Naturskyddsföreningens årsbok förmedlar ett viktigt budskap. Den biologiska mångfalden måste skyddas. Det kompromisslösa budskapet känns påfrestande. Men det finns inga marginaler. Skeendet ä~; definitivt. En utrotad art finns inte
mer.
Bokens bedövande vackra bilder förstärker budskapet och lyckas samtidigt
åskådliggöra innebörden av begreppet
biologisk mångfald. Vackra doftande
blomsterängar och mjuka storögda rå-
djurskid. Men även myllrande myror och
slemmiga brännmaneter. Jag fångas av
bilderna på djur som redan har utrotats,
exempelvis dronten och garfå.geln.
Någon kanske invänder. Anda sedan
tidens början har växt- och djurarter utvecklats. Arter har försvunnit och nya har
utvecklats. Detta är en naturlig process.
Det är sant. Jag tror inte heller någon vill
hindra denna naturligt fortgående process. Det som måste hindras – eller åtminstone hejdas – är den mycket snabba
utplåning av arter somjust nu pågår. Upp- 165
skattningar visar ett ungefär en art om
året har försvunnit under de senaste 200
miljoner åren. Ibland har det gått fortare,
ibland långsammare. Nu försvinner lågt
räknat 2 000 arter om året. Per Wrarnner
skriver: ”Vi är den första och den enda art
som har förmågan att utrota alla livsformer på jorden- inklusive oss själva”.
Vi kan inte överblicka artutrotningens
långsiktiga konsekvenser. Det finns ingen
formel för hur den biologiska mångfalden
skall se ut. Vi måste besinna vårt ansvar.
Den sakrala tonen i Naturskyddsföreningens årsbok känns besvärande men
samtidigt berättigad.
Årsboken hade mått bra av en uppstramning. Samma ödesmättade budskap
upprepas om och om igen. Om Naturskyddsföreningens ambition är att skapa
vanmakt har de lyckats. Boken inriktas på
mål istället för medel. Jag hade uppskattat
ett vidare perspektiv. Jag är övertygad om
att det hade gått att lägga flera aspekter –
inte minst juridiska – på problemen. Det
kompromisslösa budskapet tränger tyvärr undan alla prioriteringsresonemang.
Även om det känns olustigt, så kan vi
tvingas att göra prioriteringar. Årsboken
ger inga svar.