Ingen ska komma undan Olof Palme
Göran Greider
Ingen kommer undan Olof Palme
Ordfront 2011
 |
|
|---|---|
|
|
En tisdagkväll i Kumla har ett par hundra människor samlats i Folkets hus för att lyssna till Göran Greider. Han kom i dagarna ut med boken Ingen kommer undan Olof Palme. Greider skriver med ett ytterst personligt anslag och har delat in boken i fyra kapitel som bygger på fyra promenader genom Stockholm. Alla till adresser som på olika sätt har att göra med Olof Palmes liv. Eller som Greider uttrycker det; ”dessa promenader blev som en genväg till vad som formade Olof Palme”. Den första adressen ligger på Östermalmsgatan och tar läsaren rakt in i Palmes uppväxt.
– Palme föddes 1927 in i borgerligheten på Östermalm, in i det gamla Överhetssverige. I boken försöker jag förstå hur denna bakgrund påverkar honom och varför han bestämmer sig för att bli en avfälling. Det är en ganska fantastisk historia, säger Greider.
Kvällen arrangeras som ett samarbete mellan Arbetarnas bildningsförbund och kultur- och fritidsförvaltningen. Bland de församlade sänker jag medelåldern markant. Jag var inte ens två månader gammal när Olof Palme mördades.
Greider beskriver den arbetarrörelse som lockade Olof Palme till sig. En rörelse som var full av energi, idéer och människor. De som ville förändra samhället sökte sig dit. Så såg det ut när Palme blev socialdemokrat någon gång i slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet. Greiders tes, och det som han menar gör hans bok om Palme annorlunda än alla andra av samma slag, är förståelsen kring att Palme inte hade varit möjlig utan den rörelse han var inbäddad i.
– Palme var en folkrörelsepolitiker. Han gjorde sig bäst i direktkontakt med människor, inte i media. I dag är det ett problem att all politik filtreras genom media. Det är något som absolut missgynnar vänstern.
Greiders bok innehåller knappast någon strikt porträttering av Olof Palme, men det är inte heller det uttalade syftet. Boken är snarare en porträttering av arbetarrörelsens historia, där Olof Palme får stå som referenspunkt, som en personifiering av de sanna socialistiska grundvärdena. Han blir en slags spegel som Greider tittar sig i, och som Greider också vill förmå dagens socialdemokrati att titta i. Man skulle kunna uttrycka det som att Greider inte vill att någon ska komma undan Olof Palme. Att det snarare rör sig om en önskan än ett faktum.
– Det var helt klart så att det som gjorde Sverige originellt under ett antal decennier var att man byggde upp den offentliga sektorn och skapade den generella välfärden. Socialdemokraterna måste ta upp den tråden igen. Det handlar om ett hundraårigt radikalt socialistiskt arv som innebär att vi måste se till att socialisera viktiga och centrala delar av samhället för att behoven ska komma före vinst och marknad. Detta var också något som genomfördes under loppet av 50- ,60- och 70-talen. Det är detta arv efter Olof Palme som det inte har funnits något politiskt intresse av att diskutera.
En svaghet som Greider identifierar hos arbetarrörelsen men som han också själv i viss mån lider av är en nostalgi som blir bakåtsträvande. Han vill ta med sig Palme in i nutiden, visa på hans relevans, men fastnar samtidigt i att det var bättre förr.
– Om man bara går tillbaka 30-40 år i tiden var mycket annorlunda. Då kunde man tillbringa i princip hela sitt vakna liv i denna rörelse. Arbetarrörelsen inneslöt allt, från vagga till grav. Från Unga Örnar till Fonus. I dag om man tar en promenad i vilken svensk stad som helst finns knappt några visuella tecken på att det ens existerar en arbetarrörelse.
Greider bryter i boken ner sin tes om att Palme inte hade varit möjlig utan rörelsen i flera slutsatser. En slutsats är att rörelsen återigen behöver vitaliseras och att det egentligen inte spelar någon roll vem som blir nästa partiordförande om det inte finns en stark rörelse som bär upp denne.
– Utmaningen är en organisationsfråga, hur ska man åter skapa sammanhang där människor kommer samman och diskuterar så att idéerna kan födas.
Ingen kommer undan Olof Palme består av 240 både lättlästa och intressanta sidor. Greider har ett underbart språk som är kryddat med metaforer och allsköns stilfigurer, och det är nästan så att boken är läsvärd enbart på grund av detta. Den är i stora stycken en språklig njutning. Så klart finns även substans i form av resonemang och diskussioner bortom de poetiska platsbeskrivningarna, och kanske är det denna blandning som gör boken så lättillgänglig. Även strukturen är lättsam och ger en översiktlig bild av Palmes liv, från födsel till död.
Även om Greider läser av arbetarrörelsens utveckling och Sverige i stort från 50-tal och framåt genom ett par ytterst röda glasögon kan förmodligen meningsfränder såväl som meningsfiender ha stor behållning av boken. Och om det skulle visa sig att Socialdemokraterna går mer åt vänster framöver kan denna bok säkert bidra till en förståelse om varför.
– När man tittar på Palme så ser man hur långt politiken har flyttats mot höger. Om man i dag väckte Palme till liv skulle han låta som en vänsterpartist.
Lina Hagström är fri skribent med fil kand i svenska språket.
Läs mer om Palme:
Paradoxernas man (10/9 2010) av Mats Johansson