Ingen ”mardröm för liberaler”

Hur uppstår ojämlikhet? Det är den fråga som diskuteras i Pär Molanders Ojämlikhetens anatomi. Men Molanders modell är väl abstrakt och svarar inte på vår tids viktiga frågor om utjämningspolitik, menar Robert Gidehag.

Hela mänsklighetens historia har präglats av ojämliket, mer eller mindre – alltid. Åtminstone från vår kulturs gryning, då nomadfolken blev mer bofasta, till dagens högteknologiska globala värld. Kan man hitta en gemensam förklaring – och vad säger den i så fall om ojämlikhet i vår tid? Så kan man sammanfatta frågeställningen i Pär Molanders Ojämlikhetens anatomi.

Boken tar oss med på en resa genom ojämlikhetens historia. Så fort människan blev mer bofast och började lagra föda och förnödenheter finns tecken på att hierarkier uppkommit. Förenklat kan sägas att ojämlikheterna sedan ökar under vår tidiga historia. Jordbrukssamhället ökar ojämlikheten och den tar ytterligare fart i de tidiga statsbildningarna. Vi känner igen historien därefter. För den helt övervägande majoriteten av människor har livet varit en fråga om överlevnad inom ramen för en konstant och mycket låg välståndsnivå. I Västeuropa beräknas BNP per capita ha fallit med 0,01 procent per år mellan år 0 och år 1000, medellivslängden i Egypten under romersk tid var i stort sett densamma som i 1300-talets England. Kommande generationer kunde förväntas leva precis på samma sätt som många generationer före dem. Ekonomin var ett nollsummespel och, för att använda en modern politisk kliché, ingen behövde i alla fall oroa sig för att ”inte känna igen sig”.

I takt med att ekonomin började växa något och att utvecklingen tog fart ökade också ojämlikheten. 1900-talet utgör i princip det undantag då ojämlikheten i stora delar av världen minskar, för att sedan ta ny fart runt 1980 – vilket få som följer samhällsdebatten lär ha missat. I sammanfattning menar Molander att ojämlikheten ökar över tid och att den i princip följer den ekonomiska utvecklingen. Vilket också påminner oss om den mycket viktiga diskussionen om absolut kontra relativ fattigdom. Den närmast astronomiska välståndsökningen i västvärlden har kommit alla till del och vi kan knappast ens föreställa oss förhållandena under medeltiden. Att ojämlikheten samtidigt har ökat känns som ett pris värt att betala för vår markant förbättrade lägstanivå.

En av de grundläggande tankarna som presenteras i Molanders bok är att det finns en gräns för hur ojämlikt ett samhälle kan bli, vilken sätts av ett absolut existensminimum. Lever hela befolkningen nära detta finns inget utrymme för ojämlikhet, eftersom alla måste överleva. Först när överflöd uppstår finns något som kan fördelas ojämnt. Därför finns en positiv korrelation mellan tillväxt och ökad ojämlikhet. Molander menar dessutom att det finns en automatik där samhället rör sig mot maximal ojämlikhet, den så kallade ojämlikhetsgränsen.

Hur förklaras denna automatik? Finns det en grundläggande mekanism, som förklarar varför ojämlikhet uppstår? Den som läst sin Molander förut vet att matematisk spelteori ligger nära till hands – så även i det här fallet. Den exemplifieras med en klassisk dikt: ”Spela kula” av Selander. Den handlar om två pojkar som spelar kula. Vid spelets början har den ena pojken 50 kulor, den andra fem. Vid spelets slut har pojken med 50 kulor vunnit samtliga av den andre. Molander menar att förhandlingen – och den upprepade förhandlingen – är en hörnsten i alla mänskliga relationer och i grunden vad som styr fördelningen av våra resurser. Därmed kan man använda matematikern Nash teori för upprepad förhandling. I en sådan modell räcker det med att den ena parten av två i ett förhandlingsspel startar med en mycket liten övervikt av det förhandlingen gäller, för att slutresultatet efter många förhandlingsomgångar skall bli det att den ene parten får allt och den andre inget – vilket i grunden är det som ”Spela kula” illustrerar. Även om de två kulspelarna är lika skickliga är den matematiska sannolikheten att pojken med färre kulor från början skall vinna spelet mycket liten. Och denna matematiska logik, där en något starkare parts förhandlingsstyrka hela tiden förstärks, är mekanismen bakom utvecklingen vi har sett i alla mänskliga samhällen med tilltagande ojämlikhet, menar Molander.

Molandes bok är på alla sätt läsvärd. På sina knappt 200 sidor tar den läsaren med på en resa genom den mänskliga historien, utifrån biologi, politiska ideologier och spelteori. Dessutom behandlar den en av vår tids mest diskuterade politiska frågeställningar. För den som i största allmänhet vill bättra på sin allmänbildning är boken utmärkt.

Men, som ett tungt debattinlägg i fördelningsfrågan fungerar den inte – boken är knappast heller den ”mardröm för liberaler” som den beskrivits av Göran Greider.

Molanders grundtes är, ställd på sin spets, att samhället utan politisk inblandning blir ojämlikt, men att detta kan motverkas med fördelningspolitik … Vem säger emot? Vilket parti i Sverige är emot utjämningspolitik – hur många debattörer? I vilket västland bedrivs ingen utjämningspolitik? Snarare tenderar skattenivåer i västvärlden att höjas och offentliga välfärdssystem att byggas ut i de flesta länder. Värt att notera i sammanhanget är att utjämningspolitik inte bara handlar om transfereringar, utan minst lika mycket om offentliga tjänster (offentliga konsumtionsutgifter) som betalas via skattsedeln men fördelas efter behov. Offentligt finansierad skola, sjukvård och vägbyggen är alla exempel på politik med kraftigt utjämnande effekt. Tanken att inte bedriva utjämningspolitik är helt enkelt en ickefråga.

Utan tvivel är frågan om fördelning värd att ta på allvar även för marknadsliberaler. Även om Sverige fortfarande har en mycket jämn inkomstfördelning ökar de ekonomiska skillnaderna och det mesta tyder på att den tendensen kommer att förstärkas i digitaliseringens och globaliseringens fotspår. Ett amerikanskt scenario, där stora grupper halkar efter och knappast upplever någon förbättring av sin levnadsstandard, är inget att stå efter – det riskerar i förlängningen att skapa en backlash för det ekonomiska system som skapat välfärden vi alla tar för given. Samtidigt blir det allt svårare för enskilda länder att ha avvikande skattesystem, när den globala konkurrensen ökar på alla områden. Detta kommer ofrånkomligen ställa nya krav på fördelningspolitiken. Frågan är om Molanders grundläggande modell har något relevant att säga om dessa utmaningar?

Jag tror inte det. Som nationalekonom ställer man sig sällan tveksam till att förklara en komplex verklighet med modeller, men i det här fallet känns modellen helt enkelt för abstrakt. Fundera en stund på varför ojämlikhet idag uppstår. Den uppkommer av att någon har kapaciteten att utbilda sig till civilingenjör, samtidigt som någon annan inte klarar av högstadiets krav. Den uppkommer av att lågutbildade invandrare har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, eller i mer extrema fall av att någon startar ett spelföretag som går att sälja för miljarder. Är detta en process som ens liknar upprepad förhandling (eller ett kulspel)?

Visst ärvs förmögenheter och i viss utsträckning humankapital. Samtidigt lever vi i en tid där gamla segrar aldrig varit så betydelselösa – framgång är svårare än någonsin att lagra. Nokia tappade nästan 90 procent av sitt börsvärde efter att en konkurrent lanserat en ny teknik. Ett litet källarföretag kan plötsligt skapa något som blir populärt hos 100 miljoner konsumenter. Den globala konkurrensen på alla områden ökar. Människor som på allvar tror att deras efternamn skall ge förmåner upplevs som, i bästa fall, pittoreska reliker. Detta är inte upprepad förhandling – tvärt om – ingenting upprepas, och med viss rätt, upplevs världen som mer oförutsägbar och svårnavigerad än på länge. Det enda vi kan vara någorlunda säkra på är att skillnaden i produktivitet mellan lågutbildad och högutbildad arbetskraft ökar, att jobben i mitten försvinner, och att detta kommer att öka inkomstskillnaderna. För att bedriva en klok utjämningspolitik krävs en rimlig förklaring till det problem den är avsedd att lösa.

Det finns idag två svåra och relevanta frågor om utjämningspolitik. Hur ser en lagom fördelningsambition ut, och hur når vi den till minsta möjliga samhällsekonomiska kostnad? Den första frågan är plågsamt frånvarande i svenskt politisk debatt. Det talas alltid i allmänna termer om att det är ett problem att ginikoefficienten ökar (från en extremt låg nivå runt 1980) – men aldrig vad som skulle vara en lagom nivå. Ej heller något om hur vi skall se på fördelning av inkomster kontra förmögenheter.

Den andra frågan är naturligtvis mycket komplex, men här kan forskning ge oss i alla fall antydan till svar. Molander har själv sammanfattat denna fråga på ett bra sätt i ”En effektivare välfärdspolitik” (SNS 1999). I enkel sammanfattning skall den offentliga sektorn förverkliga en given omfördelningsambition med så små marginaleffekter som möjligt. I praktiken talar detta för ett proportionellt skatteuttag som används till offentliga tjänster och transfereringar – och att progressiv skatt rent allmänt är ett dåligt sätt att bedriva utjämningspolitik. Anledningen är att de pengar sådana skatter drar in inte står i proportion till de ekonomiska skadeverkningarna. Det skulle gå utmärkt att uppnå samma omfördelning som vi har i Sverige helt utan progressiv skatt.

Fördelningspolitikens betydelse kommer som sagt att öka framöver, därför har vi all anledning att fundera över hur vi utformar den och vad som bör vara framtidens ambitionsnivå. Tyvärr är debattklimatet ett annat. Efter åtta år med borgerlig regering är värnskatten fortfarande inte avskaffad och den socialdemokratiskt ledda regeringen inledde med att föreslå ytterligare höjda marginalskatter. Den borgerliga regeringen blev beskylld för att sänka skatten för ”de rika” – gränsen hade då satts vid den som har en heltidstjänst. Fortsätter vi på den linjen löper vi stor risk att inte anse oss ha råd med den omfördelningsambition vi vill uppnå. Dessa framtidens utmaningar hade varit intressantare att läsa om – jag är övertygad om att Molander har mycket att bidra med på det området.

Robert Gidehag är kommunikatör på Svenskt Näringsliv.