Inget går upp mot en ordentlig tvekamp

Enligt medeltidens rättsuppfattning var det självklart att rättstvister kunde avgöras genom tvekamp, eftersom Gud skyddade den ärlige. Den grundläggande idén håller än, menar Daniel Bergström.

Allt talar för att Kenneth Cameron, Baron Cameron of Lochbroom, är en fridsam och oförarglig man. Enligt uppgift tycker han bland annat om att spela piano. Likväl blev han en dag 1985 utmanad på duell på liv och död.

Lord Lochbroom, som alltjämt lever och har hälsan, var vid tillfället Lord Advocate, ungefär motsvarande riksåklagare i det skotska rättsväsendet. Utmanarna var två bröder vid namn Burnside. Bröderna hade häktats för rån och yrkade på tillämpning av ”trial by combat”, det vill säga att den tilltalades skuld avgörs genom en duell. I en sådan juridisk tvekamp, på svenska kallad envig, skulle det yttersta ansvaret att slåss för kronans räkning falla på the Lord Advocate själv. Brödernas begäran utlöste begripligt nog en del huvudkliande inom rättsväsendet. Bekymrande nog verkade en del peka på att envigen, som avskaffats i England 1819, av förbiseende inte avskaffats i Skottland.

Lord Lochbroom fann säkerligen inte minsta tröst i detta, men idén att rättstvister kan avgöras genom tvekamp därför att Gud skyddar den med rätten på sin sida har gamla anor i rättshistorien. För romarna, som trots sina fel och brister var ganska klarsynta i spörsmål som rörde juridik och övrig statskonst, var tvekampen som bevismedel en okänd tanke. Efter Västroms kollaps kom Europa dock att behärskas av olika germanska folk: visigoter i Spanien, franker i Frankrike, ostrogoter och langobarder i Italien, och så vidare. I de lagar som de förde med sig från skogarna, som strax trängde ut den romerska rätten, var envigen det huvudsakliga sättet att slita tvister. Rättegången framför jury eller den klassiska romerska rättegången framför en yrkesdomare ansågs i Europas medeltida kungariken länge vara märkliga undantag.

Det fanns i de medeltida europeiska rättsordningarna mycket detaljerade reglementen för hur envigen skulle gå till. Enligt vissa reglementen var det tillåtet för parterna att anlita slagskämpar att slåss för deras räkning, medan detta enligt andra reglementen var strängt förbjudet. Åter andra reglementen stipulerade att det inte var parterna själva utan vittnena som skulle kämpa mot varandra. Det svenska rättsväsendet har idag tilltagande problem med ovilliga vittnen på grund av gängvåld och misstänksamhet mot samhället i utanförskapsområdena. Det är visserligen allvarligt, men man kan bara föreställa sig hur mycket värre problemen skulle vara om vittnena riskerade att behöva utkämpa en tvekamp på liv och död.

Det fanns även detaljerade bestämmelser om vilka som hade rätt att avböja en utmaning, och av vilka skäl. Vanligt var att präster, åldringar, krymplingar och barn hade rätt att avböja, ibland även kvinnor. När någon envig sålunda inte kunde komma till stånd var man tvungen att avgöra tvisten på något annat sätt. I det normandiska England tillgrep man i dessa situationer en muntlig rättegång framför en jury. Det var bara tack vare de, ännu idag lika sinnrika, engelska försvarsadvokaterna och deras juridiska uppfinningsrikedom som juryrättegången så småningom, från 1100-talet och framåt, kom att bli den normala rättegångsformen i England. Detta skedde genom att allt bredare kategorier av människor med hjälp av retorik och skohorn klämdes in i de privilegierade gruppen som fick slippa envigen. Kunde du läsa? Ja, då var du präst i lagens mening. Hade du värk i foten? Krympling. Och så vidare. Allt eftersom medeltiden led framstod det som alltmer meningslöst att ens i något fall insistera på den av lagen anvisade huvudformen för rättegång.

Om envigen någonsin har tillämpats i Sverige är, tillsammans med vår övriga äldre rättshistoria, höljt i dunkel. Från de fornnordiska sagorna känner vi något som kallas holmgång, där de bägge kämparna roddes över till en liten holme för att där göra upp med varandra. Om holmgången fyllde samma funktion som den juridiska envigen vet vi dock inte. I sin ”Svenska krönika” från 1607 citerar Olaus Petri ur ”Hednalagen”, där det stadgas att om någon kallar en annan för okvädingsord ”ska de mötas vid tre vägars möte” och där utkämpa en envig. Om den som har blivit skymfad faller behöver motparten bara betala halv mansbot. Om den som uttalade förolämpningen förlorar ”ligger han ogill i jorden”. Det hade varit en mustig inblick i det förkristna rättssamhället, om det inte vore för att den enda källa som omtalar Hednalagen är Olaus Petri själv, som – trots att han på det området var avgjort bättre än sina föregångare – med moderna mått mätt inte direkt var någon pedant vad gäller källkritik.

Om man vill förstå varför något i moderna ögon så befängt som en tvekamp på liv och död användes för att utröna sanningen får man betänka hur det tidigmedeltida samhället såg ut. Det var ett samhälle där skrivkunnigheten var låg som dessutom var förhållandevis glest befolkat. Både muntlig och skriftlig bevisning var därför svår att uppbåda. Dessutom saknades det efter Romarrikets fall i princip helt teknisk juridisk kompetens. På något sätt var man dock tvungen att lösa sina tvister någorlunda ordnat, för att inte riskera ett allas krig mot alla.

Envigen har i detta hänseende en nära släkting i gudsdomen, eller ordalium, det vill säga rättegång genom utstående av någon typ av prövning. Det kunde bestå i att den tilltalade oskadd skulle gå barfota över glödgade plogbilar eller plocka en sten från botten av en kittel med kokande vatten. Det finns även exempel på prov som i och för sig framstår som harmlösa, som att gå ed på att man talar sanning och därefter inta nattvarden. Precis som i fallet med envigen var tanken att högre makter skulle peka ut vem som talade sanning. Gudsdomen fann sin mest beryktade och fasansfulla tillämpning under häxprocesserna. De flesta känner igen ett djävulskt moment 22: en anklagad häxa som utsattes för vattenprovet och flöt var skyldig och skulle således brännas på bål; om hon sjönk var hon oskyldig, och kunde då i vart fall trösta sig med att hon gick evigheten till mötes med en salig själ.

Häxproven, som för övrigt redan i sin samtid av många ansågs vara vanvettiga, kastar en svart skugga över gudsdomen i stort. Men i händerna på en förnuftig utförare hade gudsdomen säkerligen en betydande psykologisk verkan; i en tid av allmän och självklar gudstro var det ofta bara den som visste sig vara oskyldig som alls vågade genomföra provet. Dessutom hade den präst som administrerade provet vanligen stort utrymme att tolka resultatet eller modifiera reglerna. Bland andra den anarkokapitalistiska nationalekonomen Peter Leeson har framhållit att metoden säkert många gånger var effektiv för att finna ut sanningen. Bevarade rättegångsprotokoll visar mycket riktigt att förbluffande många frikändes efter utstånden gudsdom, vilket med modernt rationalistiskt synsätt borde vara omöjligt.

Envigen, till skillnad från gudsdomen, gynnade mer otvetydigt den starke framför den svage. Naturligtvis var man inte dummare på medeltiden än att man insåg detta. Redan langobardkungen Liutprand ville av detta skäl förbjuda rättegångsformen i Italien på 700-talet. Framför allt var kyrkan en stark förkämpe för att avskaffa envigen. Trots motståndet kom den att överleva i de kontinentaleuropeiska lagarna i vart fall fram till hög- eller senmedeltiden. Det som formellt tog knäcken på envigen var den romerska rättens renässans, med början i 1000-talets Bologna. Senast på 1600-talet tillämpades romersk rätt i princip i hela Europa utom i England, om än i olika skepnader.

I praktiken hade dock de juridiska tvekamperna då redan fallit ur modet. Den sista envigen i Frankrike var den genom Froissarts krönika berömda duellen mellan riddaren Jean de Carrouges och hans väpnare Jacques le Gris, utkämpad runt jultid 1386 i Paris norra förorter. Tvisten gällde huruvida le Gris hade våldtagit Carrouges hustru, Marguerite – vilket enligt tidens synsätt var ett brott mot mannen. Kampen, som bevittnades av tusentals parisare, blev synnerligen dramatisk; den framstår hos Froissart som hämtad ur en amerikansk actionfilm. Efter att ha fått sitt ena lår genomborrat av le Gris’ svärd och varit en hårsmån från att bli besegrad och dödad gick till sist den äkte mannen Carrouges, oväntat, segrande ur striden. Väpnaren förklarades postumt skyldig till brottet, och hans lik hängdes symboliskt på galgbacken.

Tiden efter 1386 uppvisar bara enstaka exempel på juridiska dueller. Ett spektakulärt sådant exempel är den så kallade ”Battle of the Clans” i september 1396, kulmen på vad som sannolikt är en av alla tiders mest meningslösa rättstvister. Det var en envig i jätteformat mellan de skotska klanerna Kay och Mackintosh, representerad av vardera några dussin kämpar. När bataljen var över låg samtliga Kays kämpar och nitton av Mackintosh dito döda på fältet. Tvisteföremålet var privilegiet att gå i främsta ledet i ett kommande slag mot en tredje klan. Denna till dyster eftertanke stämmande episod säger onekligen något om livsvillkoren i 1300-talets Skottland. Formellt avskaffades envigen som sagt först 1819 i England, dock inte utan debatt. Det är uppenbart att envigens överlevande inte berodde på förbiseende av lagstiftaren; två gånger under 1700-talet motionerades om dess avskaffande i underhuset och båda gångerna röstades motionerna ned.

Det är naturligtvis mycket lätt för en nutidsmänniska att förfasa sig över vad som framstår som en barbarisk parodi på rättvisa. Men samma tankar som motiverade användandet av envigen ligger delvis till grund även för vårt moderna rättsväsende. Rättssystemet kan något förenklat sägas ha två skilda men var för sig nödvändiga funktioner. Dels att verka handlingsdirigerande genom att skipa rättvisa: exempelvis se till att rätt gärningsman straffas för ett brott eller att säljaren av en bil får det avtalade priset, och därigenom se till att samhällsmedborgarna i stort beter sig på ett önskvärt sätt. Dels att bilägga tvister. För den senare funktionen spelar det bara underordnad roll om domslutet är materiellt riktigt eller inte. I alla tider har det allvarligaste hotet mot varje samhälle varit anarki och regelupplösning. Och idag lika mycket som hos langobarderna skulle det inbjuda till anarki om det inte fanns ritualiserade metoder att en gång för alla avgöra vem som ska anses ha rätt. Denna insikt framskymtar bland annat hos Per Olof Ekelöf (1906¬–1990), juridikprofessor i Uppsala och den svenska processrättens nestor, som i tredje delen av sin klassiska lärobok ”Rättegång” uttrycker saken som att domens rättskraft, det vill säga dess oomkullkastbarhet, fyller sin viktigaste funktion för de ”materiellt oriktiga” domarna. De materiellt riktiga kan ju förmodas stå fast ändå, i kraft av sin riktighet. Det är först i de andra fallen som det är nödvändigt att man verkligen kan lita på att en dom som har vunnit laga kraft står fast, för att förverkliga den säkerhet och ordning som är ett av rättskipningens huvudsyften.

I Sverige berömmer vi oss med rätta för vår gamla tradition av offentliga rättegångar, och offentlighet i övrigt i maktutövningen, en tradition som går tillbaka till de gamla folklandstingen. Men offentliga rättegångar får sägas har varit normaltillståndet i de flesta kulturer, ofta efter mönster av antikens Athen där den fria menigheten på torget tillsammans utgjorde domstol. Den offentliga rättegången har nämligen en funktion vid sidan av att sörja för insyn i domstolarnas maktutövning, en funktion som den delar med envigen: den av att vara ett skådespel. Medierapporteringen kring domstolförhandlingar eller som i USA direktsänd tv inifrån rättssalen, och tv-program av typen ”Judge Judy”, bidrar till att tillfredsställa allmänhetens (berättigade) krav på att få tydliga demonstrationer av att illgärningar bestraffas och att rättvisa i övrigt skipas. Justice must not only be done, it must also be seen to be done, som den engelske juristen Lord Hewart (1870–1943) berömt uttryckte det.

Sammanfattningsvis kan man sträcka sig så långt som att säga att man, precis som alltid, inte får vara för snar med att fördöma en annan tids bruk, som ofta fyllde en funktion i sitt samhälle. Det vi ser i medeltidens gradvisa och långsamma avskaffande av envigen är den mödosamma framväxten av ett samhälle där det finns skriftliga avtal och en centralmakt som kan beivra lagbrott. Envigen verkar för övrigt på sitt grovkorniga sätt på det hela taget ha fungerat för att åstadkomma ett hjälpligt lugn i människors mellanhavanden. Så vitt vi vet frångicks envigens resultat bara vid några enstaka tillfällen, som i fallet med envigen mellan Gero, greve av Alsleben, och en saxisk adelsman vid namn Waldo i Brandenburg år 979. Trots att Gero segrade förklarades han skyldig och avrättades av sina mäktiga fiender, ärkebiskopen Adalbert och markgreven Dietrich. Men att makt går före rätt är tyvärr och som bekant inget ovanligt fenomen.

Det rapporteras med jämna mellanrum i engelsktalande media att parter i klammeri med rättvisan, precis som bröderna Burnside, åberopar den enligt vissa alltjämt existerande rätten till envig. På senare år har idén fått ett ytterligare uppsving i popularitet, antagligen med anledning av att tvekamper förekommer flitigt i tv-serien ”Game of Thrones” och böckerna som ligger till grund för serien. I mars 2016 fann exempelvis högsta domstolen i delstaten New York något förvånande att ”trial by combat” i teorin fortfarande är ett tillgängligt rättsmedel i amerikansk rätt, låt vara att en tillämpning kräver att domstolen förordnar om att en envig ska äga rum.

Sådana fall kan man naturligtvis betrakta som ren kuriosa, men kanske är tanken på att kunna avgöra tvister snabbt och drastiskt utan krångel extra kittlande i vår tid när den juridiska rättvisan, på grund av höga rättegångskostnader och långa handläggningstider, för många verkar allt mer svårtillgänglig. Det illustrerar om inte annat att rättsväsendets tvistelösande funktion fortsätter att vara viktig, vid sidan av den rent rättskipande.

Hur gick det då för Lord Lochbroom? Efter ytterligare en del huvudkliande kunde man på sakkunnigt håll konstatera att en utmaning till envig bland annat krävde att den utmanande parten skulle kasta en handske vid den utmanades fötter. Det var i målet ostridigt att så inte hade skett. Den 22 april 1985 avslog följaktligen High Court i Edinburgh brödernas begäran om rättegång genom envig och beslutade att målet skulle avgöras av en jury. Lord Cameron of Lochbroom kunde andas ut, åtminstone för denna gång.

Daniel Bergström är tingsfiskal och frilansskribent