Inget socialrealistiskt snyftreportage

Titel: Fältöversten
Författare: Jonas Malmborg
Förlag: Albert Bonnier förlag

Länk.

”Förbannade satans jävla snorungar. Har ni ingen som helst anständighet i kroppen?”

Vid sidan av igenkännande ångest är det den känslan som oftast uppstår vid läsningen av Jonas Malmborgs omtumlande debutroman Fältöversten. Vid vissa ögonblick vill man som läsare hoppa in i handlingen, ta ungarna i kragen och ryta åt dem: ”lägg av!”. Sen inser man att inte ens en medelålders man i 95-kilosklassen skulle vara någon match för fem knivbeväpnade femtonåringar med desperado-blick. Även om en ligist med knogjärn på någon minut kan förvandlas till en snyftande 14-åring i mammas knä, gör knogjärnet skada även på en vuxen man.

Boken utspelar sig på Östermalm i Stockholm under 1980-talet. Ett antal högstadieelever mobbar och mobbas, har det taskigt hemma och inleder sin bana av missbruk och kriminalitet. I centrum står bostadsområdet Fältöversten, ett gigantiskt komplex av hyresrätter för mindre väl bemedlade, mitt emellan två av Stockholms mest fashionabla gator, Karlavägen och Valhallavägen.

I inledningen får man delvis intrycket av att boken är ett socialrealistiskt reportage enligt standardmallen – tänk Rapport från en skurhink. Att Malmborg är journalist leder också tankarna åt det hållet. Men bokens styrka är inte det sociala, åtminstone inte så som vi brukar se det. I stället är det hur skickligt Malmborg återger de tidiga tonårens utsatthet som lyfter Fältöversten ovanför det vanliga. Det är en ypperlig påminnelse om hur infernaliskt ond människan är i den åldern, då man har tillräcklig social och intellektuell intelligens för att göra medmänniskor riktigt, riktigt illa, men inte tillräckligt med empati och social mognad för att låta bli.

Igenkänningsfaktorn är stor. Hur tonåringar bygger upp sin egen lilla värld, med sitt eget språk och sina egna koder och föreställningar, som är lika obegripliga för tioåringar som de är för 25-åringar.
Karaktärerna mer komplexa än i klichén, alla från Fältöversten är inte goda och alla från resten av Östermalm är inte onda. Individerna står på något sätt över strukturerna. Faktum är att författaren skulle lika väl kunna vara från Hässelby, Karlskrona eller Umeå. Det är samma omänskliga logik på alla högstadier i landet. Äta eller ätas.

Rent berättartekniskt innehåller boken flera intressanta om än icke helt nydanande grepp. Livet speglas varierande ur olika huvudpersoners perspektiv och de stöter på varandra igenom berättelsen. Avsnitten varieras också med olika verklighetsdokument, polisrapporter, utdrag ur myndighetsjournaler och tidningsartiklar.

Boken är svår att tolka ideologiskt. En socialist skulle säkert säga att den visar vilka negativa effekter inkomstklyftorna har och ännu mer utjämning är svaret. Hen missar då att boken utspelar sig i världens mest jämlika land och att Fältöversten var ett enda stort utslag av social ingenjörskonst med just utjämning som främsta mål.

En socialliberal skulle säkert hävda att det behövs mer riktade insatser, och ignorerar då den uppsjö av skolpsykologer, fältassistenter, kuratorer, snälla kvarterspoliser och insiktsfulla fritidspedagoger och så vidare som förekommer i boken.

En konservativ skulle skylla på normupplösningen och att det bästa är att ungdomarna på ett långt tydligare sätt får lära sig rätt och fel. Och en reaktionär kanske skulle lägga till att det är lika bra att hålla samhällsklasserna separerade från varandra. Frågan är bara vilka normer, och hur de ska läras ut. Ungdomarna har sina egna normer. Och de är inte mottagliga för våra.
Som klassiskt liberal känner jag mig handfallen. Trots att jag berörs så djupt personligen av boken har jag ingen lösning, inget recept mot det som gör mig illa, mer än: kan vi inte visa varandra lite omtanke och respekt? Och varifrån kommer allt detta hat, denna ilska som vi tar ut på dem som förtjänar det minst?

Vad är det som får skolkamraterna till en sjättekladdare vars pappa nyss har avlidit i cancer att fråga hur det står till med farsgubben? Det är inte i närheten av att vara kul. Det är i stället grövsta sortens pennalism. Och går det att hitta något ideologiskt svar på det?

Bortanför det ideologiska ställer jag mig en Hanna Arendtfråga: hur tunn är egentligen den fernissa vi kallar civilisation? Var Hitlertyskland ociviliserat? Och hur ser vi i så fall på Rom? Och på begreppet civilisation?

Bortanför det filosofiska och ideologiska känner jag en längtan till en värld där vi kan vara anständiga mot varandra, där vi slipper minnas den vilda djungel som högstadiets korridorer utgjorde, där det verkligen handlade om att äta eller ätas, där det var fritt fram att kränka, förnedra, slå.

Kanske är det bästa att vi alla helt enkelt bara hoppade över åren mellan 13 och 17. Problemet är bara att då skulle vi fortfarande vara barn. För det är nämligen under de åren vi gör allt det som skiljer en vuxen från ett barn.

Fredrik Segerfeldt är liberal debattör och författare.