Inget utrymme för småborgerlighet i Sörbergs HBTQ-kamp

I Sörbergs värld finns det en bra och en dålig kamp för HBTQ-rättigheter – och föga plats för individerna bakom etiketterna. Ola Mårtensson har läst ”Homonationalism”.

Anna-Maria Sörbergs bok ”Homonationalism” (Leopard förlag) vägdes länge i handen innan jag bestämde mig för att lägga upp den på bokhandelsdisken. Inte för att bokens tema avskräckte utanför att jag anade att den trots den spännande titeln skulle vara en tämligen förutsägbar läsupplevelse.

Läsaren möter i Sörbergs bok bland annat förbittrade beskrivningar av vältränade och trendiga innerstadsbögar, positiva beskrivningar av alternativa queeraktivister och negativa bilder av konservativa homosexuella och detsamma av sverigedemokratiska pridetåg i invandrartäta Stockholmsförorter. Vi får vidare möta holländska och franska homosexuella populister samt palestinska och ryska gayaktivister.

I en tid när samhällsdebatten till stor del upptas av frågor kring kultur, religion och tradition torde bokens tema vara högintressant. Fenomenet författarinnan gör ett försök att närma sig är att politiskt konservativa och nationalistiska strömningar gör anspråk på att vara HBTQ-vänliga i en västvärld där islam av många betraktas som såväl reaktionär som intolerant.

Den Sörbergska analysen består till allra största delen av ett vänsterpolitiskt hopkok av feminism och identitetspolitik. Kapitalismen, det ökade välståndet och staten Israel (alltså mellanösterns enda demokrati, detta land som ensamt i regionen står upp för HBTQ-rättigheter till skillnad från grannländerna) kritiseras. Välbekanta med svensk politiks ytterkantsvänster lär med andra ord känna igen sig.

Vi har från många håll i västeuropa tagit del av beskrivningar av hedersförtryck i förorter och rapporter om muslimska sammanslutningar som bjuder in hatpredikanter som vill förgöra HBTQ-personer. En stor brist i boken är att Sörberg inte tillräckligt går på djupet med de bakomliggande anledningarna till att populistiska partier idag omfamnar homosexuella och delvis vice versa. Mer av det, helt enkelt, och då gärna på bekostnad av sådant som när Anna-Maria Sörberg benämner Donald Trumps presidentskap som en “auktoritär skräckregim”.

I Sörbergs värld finns det en bra och en dålig kamp för HBTQ-rättigheter. I hennes värld går kampen för likaberättigandet i takt med vänstersocialism, aktivism och identitetspolitik. Var sak har onekligen sin tid och var tid har sina kamper och sina former. Aktivismen, som ledde fram till de frihetsreformer för HBTQ-personer som västvärlden sett sedan 90-talet, var nödvändig då. Tveksamt är om försvaret av reformerna och rättigheterna ska skötas på samma sätt.

För många homosexuella har kampen för likaberättigandet handlat om att kunna leva sina vanliga liv med sin egen, monogama och trogna partner, precis som alla andra. För Anna-Maria Sörberg är det en annan norm som står högre och den består av att sätta särarten främst. Det kommer bland annat till uttryck när hon beskriver ett område på Manhattan idag och jämför det med hur det såg ut där på 80-talet. Dagens lugna medelklassområdet skrivs ner medan det dåtidens nedgångna och slitna med socialt utslagna homosexuella i gathörnen på något sätt idealiseras.

Det är som att hon vill mena att homosexuella som, i takt med att rättigheterna blivit fler och därefter anammat medelklassens värderingar och tvåsamhetsnorm, svikit kollektivet. Denna attityd präglar boken och det gör den inte till något annat än en förutsägbar pamflett från en svunnen tid. Synd på ett ämne som både är intressant och angeläget.

Ola Mårtensson är borgerlig skribent och handläggarchef på Kristdemokraternas riksdagskansli