Insänt

Insänt
Freden och friheten
Under den gångna sommaren har ett antal
kvinnor från hela Norden arrangerat en s k
fredsmarsch från Köpenham till Paris.
Detta påfund har väckt massmedias intresse och satt fart på den freds- och säkerhetspolitiska debatten. Fredsmarschen utgjorde i stor utsträckning en protest mot
kärnvapen i största allmänhet. Men även
specificerade krav på en kärnvapenfri zon i
Norden fårdes fram. Dock ter sig detta
krav som en blandning av inskränkt bytänkande och ren egoism. Vikten av att
Norden fårskonas från ett eventuellt kärnvapenkrig betonas medan resten av världen ignoreras. Detta är både omoraliskt
och ologiskt. Vilka garantier – utöver
några namnunderskrifter på en papperslapp- skulle kunna ges får attjust denna
del av världen i ett krigsläge skulle undantas från kärnvapenkrigfåring? Norden
måste ses som en del av världen och således omfattas av de globala nedrustningssträvandena. Det är helt meningslöst att
konstruera ett system där vissa delar av
jordklotet betraktas som fridlysta från
kärnvapen under det att andra inte är det.
Jämsides med zontänkandet framfårdes
det visionära kravet på en världsomspännande fred. Inkonsekvensen är frapperande. Detta sistnämnda krav torde emellertid vinna gehör hos de flesta människor.
Men den stora frågan är hur det skall uppnås i praktiken. För fredsmarschens deltagare är svaret uppenbarligen mycket enkelt: nedrusta! Olyckligtvi~ är verkligheten
inte lika okomplicerad. Anda sedan det
kalla krigets slut har de båda stormaktsblocken oupphörligen fårhandlat om rustningsbegränsningar. Men framgångarna
har uteblivit. Ett faktum som dock inte det
minsta tycks bekymra de fredsälskande
kvinnorna. Dc verkar föreställa sig att det
bara är att sätta igång nedrustningen. Då
denna naiva inställning beaktas måste
hela marschen ses som ett enda stortjippo
syftande blott och bart till att få publicitet.
Det vore därfår smått löjeväckande att tolka arrangemanget som ett seriöst menat
debattinlägg.
Vidare kan det vara av intresse att notera den valda marschvägen: från Danmark
till Frankrike enbart via NATO-länder.
Inte ett enda Warszawapaktsland passerades. Detta är en märklig obalans då
marschen påstods vara opolitisk, vilket ar- ~!lngörerna också frenetiskt poängterade.
Andå visar valet av marschväg att protestens udd är riktad västerut mot USA och
dess allierade. Nu bör man dock inte fårdöma arrangörerna alltfår hårt. Det är
uppenbart att intet Warszawapaktsland
skulle ha tillåtit passage av ett dylikt demonstrationståg. Fria meningsyttringar av
detta slag är ett privilegium fårbehållet
människorna i demokratiska stater. Det är
dock en förklaring och inte en ursäkt får
arrangörernas hållning. Det rådande läget
visar klart att det främsta hotet mot freden
kommer från öster. Då Östeuropas kommunistdiktaturer – främst den sovjetiska
– börjar falla samman inifrån är det fullt
realistiskt att tänka sig att ledarna provocerar fram en konflikt får att med hänvisning till en yttre fiende ena folket och stärka dess solidaritet med den sittande regimen. Läget i Polen visar klart hur prekär
en kommunistregerings situation kan bli
på kort tid. Dessa fakta borde få marschdeltagarna att tänka efter – sluta se allting genom ett idealiserande rött filter –
och inse varifrån krigshotet kommer.
Problemet är emellertid inte primärt att
få fred. Det vore då bara att tolka ett flyktigt uttalande från Mogens Glistrup bokstavligt och ersätta fårsvarsmakten med en
automatisk telefonsvarare som meddelar
en angripare: vi kapitulerar. Svårigheten
ligger i att få både fred och frihet. Den
frihet som vi i Västeuropa idag åtnjuter
måste vi ständigt vara beredda att fårsva- 530
ra – i nödfall med vapenmakt. Friheten är
alltid värd att försvara. Det borde alla inse
som följt och alltjämt följer Polens frihetskamp både mot kommunistdiktaturen i
det egna landet och dess meningsfränder i
öster.
Avslutningsvis är det av intresse att
nämna några ord om den mottagningskommitte som tog emot fredsmarschen i
Paris. Inga officiella representanter från
något NATO-land fanns med. Däremot
var folk från kamrat Bresjnevs beskickning
i Paris på plats tillsammans med Olof Palme. Denne hävdade dock att det var av en
Forskning för vem?
Under 70-talct diskuterades högskolans
och därmed också forskningens organisation. 80-talct blir det årtionde, då forskningens innehåll och dess prioriteringar
blir ett brännbart diskussionsområde. Visserligen har sedan några år i politiska
sammanhang ifrågasatts forskningens inriktning inom områdena får medicin respektive energi. Först nu kan dock debatten på allvar komma igång i och med att
regeringen våren 1982 skall lägga fram en
forskningspolitisk proposition.
De fackliga centralorganisationerna har
under detta och förra året lagt fram sina
synpunkter i omfattande kongressrapporter. Rapporterna är givetvis utarbetade
utifrån de målsättningar facket har att verka får. Samtidigt uttalar LO skarp kritik
mot undermålig forskning, som är vilseleren slump· som han råkade ha vägarna
förbi. Märkligt nog avböjde han ett erbjudande om att gå med i marschen den sista
biten. Annars visade ju kamrat Palme redan 1968 god formåga i att gå i demonstrationståg och skrika slagord. Den gången var det får att stödja det vietnamesiska
folket. Samma folk som idag flyr hals över
huvud från sitt land efter det att den av
OlofPalme omhuldade regimen installerat
sig. Ett belysande exempel på att begreppen fred och frihet aldrig får förväxlas.
Stefan Håkansson
dande och som lägger beslag på resurser
som borde användas får andra ändamål.
Forskningsrådsnämnden, FRN, som är
ett av de organ som fått i uppgift att komma med underlag får forskningspropositioner, har i juni publicerat sin rapport
”Svensk forskning 1982-1986 – Vägar,
Värderingar, Val” . FRN påpekar de s\’å-
righeter riksdagen står inför därigenom att
den våren 1981 redan tagit politisk ställning till forskningen inom energi, teknik
och försvar. Det hindrar dock inte FR~ att
lägga fårslag till forskningspolitiska prioriteringar. Dessa har dock högst varierande
detaljeringsgrad.
Politikerna och de politiska particrna
har hittills kommit undan en diskussion av
de övergripande forskningspolitiska frå-
gorna. Rune Premfors, fil dr i statskunskap, fårutser också i en annan FRN-rapport i år att dc fackliga organisationerna
kommer att få ett betydande inflytande på
de centrala forskningspolitiska besluten
därfår att dc i sina program gör explicita
avvägningar mellan olika forskningsområ-
den.
Utifrån vems intressen skall forskningen
inriktas? Från enskilda regerings- eller
riksdagsledamöters, fackliga organisatioKultur – inget för landstingen
Landstingets kulturnämnd har haft budgetsammanträde. I vanlig ordning har
anspråksapparaten äskat (30 millioner
kronor), och i vanlig ordning har politikerna i sin oändliga välvilja gjort sitt yttersta får att tillmötesgå kraven (över 27 mkr
beviljades). Den moderata ledamoten blev
ensam om sina prutningsyrkanden, som
skulle ha sparat mer än 2 mkr.
Värmlands läns landsting har satsat rejält på kulturen. 1978 antogs ett ambitiöst
kulturpolitiskt tillämpningsprogram, som
bl a innebär stora automatiska anslagsökningar till ungdoms- och pensionärsorganisationerna, studiefårbunden och
idrottsrörelsen. Konst köps får över en
halv million kronor; till ”utvecklingsarbete” (=nya behov skapas) anslås nästan
lika mycket. I skogslänet Värmland med
285 000 innevånare samhällsfinansieras
tre teatrar: Musikteatern, TUR-teatern
(tal) och barnteatergruppen Sprattelgub- 531
ners, forskningsadministratörers, utompariamentariska gruppers eller de politiska partiernas? Det är hög tid att dc politiska particrna sätter sig in i de forskningspolitiska prioriteringarnas långsiktiga och komplexa värld och tar ställning.
Annars kommer utvecklingen att gå dem
ur händerna, kanske med ett får landet på
lång sikt fårödande resultat.
Carl-Johan Ihrfors
barna. De två sistnämnda kallar sig fria
grupper men får full kostnadstäckning av
skattebetalarna. För att administrera allt
detta och mycket därtill fordras givetvis
ett kulturkansli (fårträilliga, hårt arbetande tiänstemän, ingen skugga över
dem).
Att aptiten har vuxit medan de bidragsberättigade organisationerna och institutionerna har ätit syns i deras ansökningar:
”pappersflödets omfång hela tiden växer”,
”bilresorna har blivit flera”, ”höjd ambitionsnivå kan förutskickas”, ”uppsökande
verksamhet”. Idrottsorganisationerna begär en tredubbling av sina anslag till –
administration!
Efter dessa glimtar kan ingen bli förvå-
nad att vår kulturbudget vuxit från 20 mkr
1980 till 27 mkr 1982. På två år! ”Detta
kräver stor restriktivitet, ”skriver nämnden till förvaltningsutskottet. Restriktiviteten består i att verksamheten inte tillåts
532
svälla så snabbt som 78 års program förutsatte.
Landstingen lade sig till med en kultursektor på 70-talet. Kostnaden var ju marginell i den explosionsartade landstingsexpansionen. Om politikerna i riksdagen och
i kommunerna bjöd på kultur, skulle väl
int~ landstingspolitikerna vara sämre.
Antiigen börjar de flesta människor inse
att 60-talets ekonomiska expansion var en
parentes och inte något för all framtid givet. En offentlig sektor på två tredjedelar
av BNP är nu en kuslig verklighet. Det är
inte konstigt att vi måste låna pengar utomlands, när den allt bekostande privata
produktionen blivit så mycket mindre än
den offentliga, och när politikerna på alla
nivåer är så ängsliga för att ta tillbaka ens
minsta lilla förmån som de en gång mysande givit väljarna, generöst bjudande på
vad samma väljare ändå själva måste betala.
Debatten om landstingens vara eller
icke vara är förstås känslig, men nog borde
det gå att få enighet om att som ett första
steg lägga ned och/eller föra över till andra
all den verksamhet som inte direkt har
med sjukvård att göra. – Värmlands socialistiskt styrda landsting gör i år en jätteansträngning för att inte behöva höja
skatten med mer än 50 öre. Att jaga kostnader inom vårdsektorn är nu högsta
dygd. Sålunda kommer akutavdelningar
att dras in vid länsdelssjukhusen, och
långtidsvårdens utbyggnad måste skjutas
upp. Skulle det hjälpa sjukvården, om hela
kulturverksamheten lades ned? Det rör sig
om mindre än 2 % av budgeten … Ja, det
skulle exempelvis kunna driva tre vårdavdelningar om året.
Nu tycker mången sig få bevis får moderaternas kulturfientligheL Dem berjag betänka, att av alla de pengar som samhället
ger till kulturen utdelas ca 40 % av staten
och närmare 60% av primärkommunerna. Landstingens kulturanslag ger bara
ca 3 %. Jag undrar om inte denna mellaninstans slukar lika mycket som det som
kommer kulturen till del. Och till slut: det
kan inte anses bevisat att kulturen skulle
fara illa av ett större inslag av idealitet och
mindre av samhällsfinansiering.
Greta Lom