Inte bara Tymosjenko-domen: Ukrainas ekonomi är ohållbar

Ukrainabörsen har genomgått den sämsta utvecklingen i världen i år med en störtdykning och aktiemarknaden är i praktiken död. Den ukrainska regimen har en rad obehagliga alternativ att tillta, korruptionen har stött bort investerare och finansieringskällor. Det skriver Anders Åslund.

Regeringsbyggnaden i Kiev Foto: Alexander Noskin Den här bilden finns tillgänglig under GNU Free Documental License

Alltsedan den ekonomiska krisen 2008-09 har medborgarna i Ukraina oroat sig för en andra våg av problem. Jag hävdade länge att en sådan inte behövde inträffa och var osannolik. Till min överraskning har den nuvarande regimen emellertid inte motverkat tänkbara orsaker utan tvärtom åstadkommit nya skäl för en upprepning.

Då var den främsta anledningen att valutakursen var kopplad till dollarn. Den förblir så trots att nästan alla ekonomer anser att ett så pass stort land som är beroende av export av några få råvaror borde låta växelkursen flyta. Dollarkopplingen underminerar nuvarande kurs.

Ett annat problem 2008 var exponeringen gentemot de globala finansmarknaderna som uppkom när den utländska statsskulden nådde över hundra miljarder dollar. Idag har den ökat ytterligare, till 130 miljarder USD, från 57 procent av BNP till 79, om man räknar samman privat och offentlig skuldsättning. Det har bidragit till ökad känslighet inför ett plötsligt stopp av internationellt likviditetsflöde.

Statsskulden var inget större huvudbry 2008, när den uppgick till bara 20 procent av BNP, men sedan dess har Internationella valutafonden tillskjutit totalt 14 miljarder USD på några år, till 39 procent av BNP. Återbetalning ska inledas i augusti 2012, men kommande statsbudget anger att det finns ett behov av ny upplåning på ungefär 11 miljarder USD utöver avbetalningar på runt sju. Att hitta dessa över 18 miljarder kan vara svårt i dagens läge, särskilt som regeringen räknat med att en del skulle komma från eurobonds – en marknad som just stängts för Ukraina.

En bidragande orsak till den nya krisen var att 17 västerländska banker 2008 svarade för 40 procent av de samlade banktillgångarna i Ukraina och fortsatte finansieringen genom krisen. Idag har andelen minskats till 27 procent och flera av bankerna givit upp. De enda klara framstegen i ekonomin är att inflationen är mycket lägre, liksom valutaunderskottet.

Men medan IMF skyndade till landets hjälp både 2008 och 2010 har fonden nu stötts bort av regeringens agerande. Av fyra utlovade beslut för att få nya tillskott har regimen vägrat höja gaspriserna för hushåll och företag. Som resultat uppgår subventionerna av den ryska naturgasen nu till over fyra procent av BNP. Istället för att stödja de fattigaste gynnar man Gazprom.

Det gör att budgetunderskottet kommer att öka mer än vad som är acceptabelt enligt IMF, som följaktligen inte kommer att ställa upp med ytterligare finansiering. Och utan IMF kommer inte heller Världsbanken att hjälpa till. Regeringens upprepade försäkran om motsatsen har inte stärkt dess trovärdighet.

Av olika skäl har dessutom förhållandet till Ryssland försämrats. Trots upprepade påståenden om att Ryssland kommer att sänka gaspriset finns inget som talar för detta eller för att rysk olja och gas kommer att transiteras genom Ukraina framöver. Tvärtemot tidigare expansion i landet av ryska banker har åtminstone en av dem börjat kräva återbetalning.

I somras hävdade president Janukovitj att framsteg hade gjorts i relationerna med Kina, vilket skulle innebära att ett lån på fyra miljarder dollar var på väg, något som fortfarande väntar på förverkligande och betvivlas av många.

Visst kan EU ställa upp med ett nödlån som man har gjort till Island och Serbien, men efter de omfattande europeiska protesterna mot den orättvisa domen mot förra premiärministern Tymosjenko lär inte sannolikheten för detta ha ökat.

En återstående möjlighet är privatisering. Ukraina har förberett ett ansenligt privatiseringsprogram.

Men det är upplagt för att gynna en handfull anhängare till regimen, som redan äger många stora företag. För närvarande höjer de sina mellanhandspriser, försämrar skötseln och sänker börsvärdena; Ukrainabörsen har genomgått den sämsta utvecklingen i världen i år med en störtdykning och aktiemarknaden är i praktiken död. Ägarna lyfter sina obeskattade vinster på Cypern som är största ”utländska” investerare i landet. De pågående tillgreppen av tillgångar påminner om Ryssland 1996.

Få utländska investerare vill satsa på en sådan marknad. European Business Association har nyss registrerat en oförutsedd nedgång i sitt investeringsindex för landet, främst orsakad av ökad utpressning, korruption, byråkrati och beskattning. Den nya skattelagen har utformats för att drabba små entreprenörer och åtminstone en miljon lagliga småföretag har tvingats stänga.

På detta sätt har regimen lyckats alienera alla tänkbara finansieringskällor. Nedgången i den internationella valutareserven uppkommer som en naturlig konsekvens av att vanliga medborgare växlar sina besparingar till utländsk valuta. Frånvaron av förtroende för regeringens politik gör en devalvering ofrånkomlig. Att hårdare regleringar nu införts är ingen lösning.

En devalvering skulle innebära fördjupade problem för både den offentliga och privata skuldhanteringen. En ny omgång fallna banker och företagskonkurser skulle följa. Regimen har en rad högst obehagliga alternativ; ett är verkliga nedskärningar av statsutgifterna, ett annat prishöjningar på gas under vintern för att blidka IMF. Ett tredje vore att sälja “familjejuvelerna” i form av attraktiva statliga tillgångar som gasledningar och lager till ryska investerare, eftersom ingen annan är beredd att ta landrisken. Slutligen återstår statsbankrutt; omfattande reserver är en livlina men ingen lösning.

Anders Åslund, östexpert vid Peterson Institute for International Economics i Washington, D C, är ledamot av tankesmedjan Frivärlds Advisory Board. Han har skrivit bl a “How Ukraine Became a Market Economy and Democracy.” (2009). Artikeln är ursprungligen publicerad i Kiev Post (14/10).