Inte orimligt att begära trohetsed och kunskapstest

Medborgarskapsutredningen har presenterat sitt slutbetänkande. Det präglas av försiktighet menar Leif V Erixell, som argumenterar för att utredningen borde ha gått längre och bland annat föreslagit att nya medborgare får avlägga en trohetsed.

Så kom då den medborgarskapsutredning som Erik Ullenhag annonserade i januari 2012 bland annat med orden: ”Sverige är inte och bör inte förminskas till en samling olika etniska eller religiösa enklaver som lever i parallella världar utan ömsesidig kontakt med varandra. Ett samhälle som vill utvecklas måste våga diskutera, ompröva och värna om sina värderingar, våga ta konflikt och debatt om det önskvärda.” (SvD 20/1-12)

Det som utmärker utredarna är dock en typisk svensk återhållsamhet där det som kunde vara principiellt tydligt och konsekvent istället blir vagt och stannar på halva vägen. Ett par exempel följer nedan. (Om inte annat framgår är samtliga citat från SOU 2013:29.)

Ceremonier och eder har använts av människan sedan urminnes tider för att markera övergångar till olika tillstånd, ungdom/vuxen, ogift/gift, menig/soldat etc. Porten till ett nytt rum i livet har öppnats och genom att passera över tröskeln får man inte bara del av vissa rättigheter utan möts även av skyldigheter. Man inser och accepterar båda delar och hälsas därefter välkommen in i en ny gemenskap. En ed har samma funktion men på ett mer kognitivt plan: man lovar och svär att respektera vissa specifika skyldigheter, till exempel att försvara landets demokratiska konstitution och i allt respektera vissa samlande symboler som nationsflaggan. Detta är vanligt i de flesta länder, men av någon märklig anledning vågas det inte på i vårt land.

Utredarna inser vikten av ceremonier för anknytning och samhörighet, i och med förslaget att alla kommuner årligen ska anordna medborgarskapsceremonier, men tappar sedan bort sig vad gäller både innehåll och huvudmannaskap. Ska man ha ceremonier som handlar om relationen medborgare stat så ska naturligtvis staten hålla i detta, medborgarskapet är en relation individ-stat och inte individ-kommun.

Utredningen menar vidare att ceremonierna ska var frivilliga. Något bärande argument för detta ges dock inte. Att vara född till svensk medborgare innebär att man inkultureras i demokratins funktionssätt och genom åren blir medveten om sina rättigheter och skyldigheter. Detta är inte lika uppenbart för en inflyttad som kan ha växt upp under helt andra kulturella och politiska förhållanden.

Det är därför fullt rimligt att staten via en trohetsed symboliskt säkerställer att den nye medborgaren är införstådd med det nya landets både rättigheter och skyldigheter, så att medborgarskapsvalet blir tydligt och sker utan missförstånd om vad som ett minimum förväntas av den nye medlemmen i den nationella gemenskapen. En trohetsed är ett utmärkt sätt att göra just detta, vilket många länder med stor inflyttning insett. I exempelvis Kanada, USA och Australien. har man förstått att detta är viktigt för att markera ett erkännande av några gemensamma övergripande värden som förväntas delas av alla och som utgör grunden för den samhälleliga samhörigheten – utan vilken inget land i längden kan fungera.

Utredningen nämner detta med trohetsed lite spetsigt som att staten försöker ”påverka den nye medborgarens framtida beteende”, vilket ju är den demokratiska statens fulla rättighet att göra enligt ovan och vilket för övrigt dagligen sker via skollagen och principerna för skolundervisningens innehåll.

Utredningens påstående att trohetseder riskerar att ”sända signalen att det även efter medborgarskapsförvärvet ställs andra krav på dessa medborgare än på personer som har förvärvat medborgarskap genom födelsen” stämmer alltså inte. Det är samma krav men ställda under olika omständigheter. För övrigt fanns det inget som hindrade utredningen att om man ytterligare ville eliminera denna misstänkta ”orättvisa” att alla svenska medborgare vid myndighetsåldern fick avlägga nämnda trohetsed. Jag skulle säga att detta vore välkommet, som en sista påminnelse om rättigheter och skyldigheter innan man går in i vuxenlivet.

Det är svårt att tänka sig att en person som medvetet vill bli svensk medborgare skulle motsätta sig en trohetsed, om den innefattar sådana grundläggande element som att respektera statsskicket, konstitutionen och dess spelregler för samhällsförändring, följa landets lagar, efter förmåga försvara landet och demokratin mot våldsangrepp inifrån såväl som utifrån, inte aktivt skada eller agera bedrägligt mot sina medmänniskor och att i alla lägen respektera och hedra den svenska flaggan såsom en symbol för landet Sverige och alla inom och utom dess gränser existerande medborgare. Men detta var uppenbarligen allt för äventyrligt för utredarna.

Vad gäller svenska språkets betydelse för integration och arbete föreslås en språkbonus innebärande att den som lär sig det svenska språket kan erhålla medborgarskap tidigare än annars eftersom detta vittnar om en uttalad ambition att bli delaktig i det svenska samhället. Men när det gäller krav på kunskaper om landets samhällsfunktioner och historia är utredarna mer försiktiga. Följande länder har, förutom någon form av krav på förståelse av landets språk, även krav på ett minimum av kunskap om landets styrelseskick, fri-och rättigheter, kultur och historia: Australien, Danmark, Frankrike, Kanada, Norge (delvis), Tyskland, USA. Men enligt de svenska utredarna är dessa krav helt onödiga och det räcker gott med bara språket. ”[V]idare kan den som har kunskaper i svenska också tillgodogöra sig kunskaper om samhället. Mot den bakgrunden finns enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl för att knyta kunskaper om samhället till naturalisationsförfarandet.” Några övriga skäl än denna vaga förhoppning ges inte.

Det krävs en känsla av gemenskap som bara ett delat språk och en delad historia – och en gemensam framtid – kan ge för att vidmakthålla och utveckla en civil fred och demokrati med lika rättigheter för alla. Men äganderätten till den historien är inte – nota bene – etniskt bestämd eller kravsatt utan tillkommer alla som blir medborgare i det nya landet. Men då krävs ett erkännande om att landet faktiskt har en historia och står upp för den! Det är inte svårt att hålla med statsvetaren Andreas Johansson Heinö, när han säger att ”Mångkulturalism som hindrar självsäkra uttryck för majoritetskulturen är kontraproduktiv; en kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i.” (Ur boken Hur mycket mångfald tål demokratin).

Leif V Erixell, författarens senaste bok Sverige förnyat, tar bl.a. upp medborgarskapet till analys ur ett integrationsperspektiv. I samma bok föreslås även en ny typ av federal statsbildning i Sverige.