Integration är inte lösningen

Som det konsensusland Sverige är svänger debatter fort. När de flesta strävar efter enighet och att inte sticka ut bildas lätt en mobbkultur mot det som avviker. Här har vi fenomenet åsiktskorridor, som alltid kommer vara en del av svensk debatt beklagligt nog. Det är bara ämnena som skiftar.

Debatten om klaner är bara det senaste exemplet, där det för två år sedan var rasistiskt att ens antyda klanröstning. Det fick jag själv erfara. Nu kommer rapport efter rapport som pekar ut politiker som röstats in av klaner.

Parallellt med att migration var det fulaste man kunde prata om fanns ett betydligt mer ofarligt ord – integration. Men som ändå inte renderade någon egentlig uppmärksamhet för om det inte finns några problem med migration finns det heller inget behov av lösningar.

Alltså ägnade sig politikerna åt annat, inte sällan sina hjärtefrågor. Men plötsligt 2019 är integration modeordet och på alla politikers läppar. Integrationen som ett magiskt trollspö ska lösa samtliga problem.

Men vad betyder det?

Nationalencyklopedins definition är: ”integrering, inom samhällsvetenskapen: en process som leder till att skilda enheter förenas; även resultatet av en sådan process.”

Svensk politik har dock en egen definition som står i propositionen 1997/98:16 ”Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik”:

”Integrationsprocesserna är ömsesidiga i den bemärkelsen att alla är delaktiga och medansvariga i dem och alla måste bidra. Integration är inte endast en fråga om och för invandrare. I ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald bör människor komplettera varandra och ömsesidigt bidra med sin kompetens och livserfarenhet för att den potential som finns i mångfalden skall frigöras och komma till användning.

Segregation, självvald eller påtvingad, är därför lika lite önskvärd som påtvingad assimilation.”

Det finns en central mening: alla måste bidra. Ett centralt ord – ömsesidigt.

Med andra ord, invandrare kan bara avkrävas max femtio procent anpassning, den andra anpassningen ska ske från infödda svenskar. Med detta i bakhuvudet förstår man mycket bättre svensk migrationspolitik, eller avsaknad därav.

Socialdemokraterna som skrev propositionen passade också på att tabubelägga ordet ”assimilation”, som fortfarande är idag är den värsta svordomen i den heliga mångkulturella kyrkan.

Assimilation kommer från det latinska ordet för anpassning. Kulturell assimilering är den process där en etnisk grupp till slut helt uppgår i majoritetskulturen och överger sin kultur, sitt språk och kanske även sin religion. Notera ordet ”process” här.

Så vad betyder integration för individer då?

Det är lätt att dra slutsatsen att rätt få individer utanför den rödgröna delen av riksdagen, har samma definition som propositionen. I mitt eget huvud dyker ordet anpassning upp, med fokus att det ska åläggas de som väljer att bosätta sig i Sverige att anpassa sig. Men så länge man fogar sig i svenska viktiga värderingar och normer, accepterar svensk kultur, pratar svenska, följer lagar och gör rätt för sig, lev som du vill. Jag tror inte jag är ensam.

Det finns dock en konflikt få belyser, den mellan politikens integration och verkligheten. För politikens generallösning för integration stavas ”blandning”. Svenskar och invandrare ska blandas i förskolor, skolor och på arbetsplatser. På krogen och i korpfotbollslag. Det kommer fixa biffen.

Men ingen frågar hur.

Integration förutsätter nämligen fri vilja. Inte minst förutsätter den svenskars vilja. Och finns inte viljan kommer inte integrationen ske hur mycket politiker än tror det. I en demokrati finns också få tvångsmedel – riksdagen kan inte som kinesiska staten tvinga folk att bo på ett visst ställe, jobba på ett visst ställe etc.

Sedan propositionen skrevs har vi beviljat två miljoner uppehållstillstånd, av olika slag. Mestadels asyl inklusive alternativt skyddsbehövande och deras anhöriga.

Vid 3 – 4 % utlänningar börjar infödda flytta från bostadsområdena, det vi kallar ”white flight”. Till slut bor det som i Rinkeby 90 % utlandsfödda. I Stockholm flyttar idag 2 000 svenskfödda ut varje år, sedan 2015 drivs befolkningsökningen på av nyfödda och utrikes födda.

Men de invandrare som lyckats integrera sig, som har jobb och nätverk lämnar också sedan själva de värsta förorterna.

Vi kan inte tvinga människor att blanda sig om de inte vill, är bara att konstatera krasst. Och till en viss nivå vill folk blanda, sedan vill de inte. Och flyttar. Även invandrare.

Hur liten viljan att själv aktivt anpassa sig och blanda är visar sig hos de starkaste förespråkarna för kraftig invandring – 66 % av miljöpartisterna känner inte ens någon utomeuropeisk invandrare.

Flyttar då folk för att de är rasistiska? För att de avskyr invandrare? Sannolikt inte, för Sverige är nämligen världens minst rasistiska land enligt World Value Survey.

På frågan ”Litar du på andra nationaliteter” , där svaret gavs på en skala från – 100 till + 100, fick svenskar +68. Motsvarande siffra för Tyskland var +11. Bara 1,4 % vill inte ha en utlänning som granne.

Istället handlar det just om anpassning. Om de utländska familjer som flyttar in är tillräckligt anpassade, om de försörjer sig själva, pratar svenska etc flyttar få.  Anpassningen är såldes en förutsättning för blandningen.

Därför måste integration som definieras av ”att blandas” skrotas helt som idé.

Vi kan inte ha en utopi som politiskt mål, det måste bygga på verklighet. Integrationspolitiken måste istället grunda sig i en assimileringsprincip – det är invandrare som ska anpassa sig och inte tvärtom. Och ska vi uppnå den eftertraktade blandningen som i sin tur skapar ett nödvändigt ”vi” måste det ske med tough love.

Vi behöver ha en gemensam grund att stå på. Det kan vi enbart uppnå genom att ställa krav på de som kommer. Att sätta plikt före rätt och sluta hävda att det inte finns svensk kultur eller att den inte är viktigt. Och börja markera hårt mot de som inte sköter sig.

Bara genom att visa de som kommer hit vad som förväntas av dem som kapabla individer och lära dem det viktigaste om vad som gäller i Sverige kan vi ge alla nya en chans att faktiskt på riktigt känna att Sverige är deras land.

Först då kommer vi kunna uppnå någon nivå av den eftertraktade blandningen.

Rebecca Weidmo Uvell är moderat opinionsbildare och författare