26 juni 2020

Integrationsskulden måste jobbas bort

Sverige har fört en misslyckad migrations- och integrationspolitik. Detta tar sig bland annat uttryck i den dåliga etableringen av utrikesfödda på arbetsmarknaden. Situationen förvärras dessutom av coronakrisen. Därför krävs ett omedelbart omtag i integrationspolitiken och reformer på flera områden, skriver Tony Gunnarsson.

Att det tar lång tid för utrikes födda att etablera sig på svensk arbetsmarknad har länge varit känt. En siffra som under många år använts i debatten är att det tar åtta-nio år innan hälften av de nyanlända kommit i sysselsättning. För att räknas som sysselsatt räcker det att jobb en timma i veckan. Begreppet sysselsättning är dessutom väldigt brett och inkluderar arbetspraktik, utförande av arbetsliknande uppgifter, diverse arbetsmarknadsåtgärder och offentligt subsidierade jobb. Utrikes födda tenderar att i högre grad än inrikes födda vara sysselsatta i dylika åtgärder, såsom en del av etablerings- och integrationsprocessen. Trots det var arbetslösheten nästan fyra gånger högre bland utrikes födda än bland inrikes födda under 2018. Och sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda i Sverige är ett av de största i Europa.

Undersökningar från det senaste året, i vilka man i stället beräknat etableringstider utifrån försörjning, målar en ännu dystrare bild av det ekonomiska utanförskapet. Enligt Entreprenörskapsforum har en majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning och år 2016 var drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande. Det tar i genomsnitt 12–13 år om hälften av alla utrikes födda ska uppnå självförsörjning på 12 800 kronor efter skatt. Även dessa illavarslande siffror torde vara i överkant eftersom de inte tar hänsyn till om inkomsten kommer från lönesubventionerade anställningar.

Även Handelns forskningsinstitut gjorde nyligen en studie och kom fram till liknande resultat. Hälften av alla utrikes födda som var i åldern 21-50 år när de anlände till Sverige är efter 15 år arbetslösa, utanför arbetskraften eller i ett arbetsmarknadspolitiskt program. [3]

Så har läget sett ut under den gångna högkonjunkturen. Den ekonomiska tvärbromsningen som följt i coronakrisens spår sätter systemet än mer på prov. Utöver uppenbara faktorer som utbildningsnivå, språkkunskaper och kontaktnät har det nämligen betydelse när individer invandrar till Sverige. När konjunkturen är stark har nyanlända historiskt haft större chans att få in en fot på arbetsmarknaden, medan det är tuffare under lågkonjunktur. Arbetslöshet under en ekonomisk kris drabbar särskilt de senast tillkomna på arbetsmarknaden. Särskilt allvarligt med coronakrisen är att den slagit hårdast mot viktiga instegsbranscher som besöksnäring, handel och persontransport.

Denna situation måste förbättras. Alldeles för många utrikes födda har fastnat i ekonomiskt och socialt utanförskap. Det drabbar inte minst individerna i fråga som får leva på små ekonomiska marginaler samtidigt som risken för psykisk och fysisk ohälsa ökar. Att gå från bidrag till arbete vore positivt för individens egen självkänsla och välmående, eftersom att kunna stå på egna ben gör att man i högre grad inkluderas i det svenska samhället och respekteras av andra. Att utrikes födda snabbt kommer i arbete är dessutom avgörande om ett land ska kunna tillvarata de ekonomiska fördelarna invandring skulle kunna innebära.

Integrationssatsningar som genomförts genom åren har inte fått önskad effekt. I stället har flyktingars sysselsättningsutveckling i Sverige blivit gradvis sämre över tid de senaste decennierna, vilket bland annat Joakim Ruist visat. Omtag av såväl migrations- som integrationspolitiken är därför mer nödvändigt än någonsin. När det kommer till den senare delen, att etablera utrikes födda på arbetsmarknaden, handlar det om breda satsningar:

Incitamenten för människor i bidragsberoende att söka jobb och göra sig anställningsbara måste öka, genom både morot och piska. Detta kan göras genom bidragstak, att införa krav på motprestation för att få rätt till bidrag och att sänka skatterna på arbete. Summan av bidragen bör aldrig bli högre än lönen från arbete. Kommuner och myndigheter måste ha som huvudfokus att få ut bidragstagare i arbete eller åtminstone att öka anställningsbarheten snarare än att enbart säkerställa rätten till bistånd.
Skolan måste stärkas. Lugn och ro behövs i grundskolan. Svenska elevers kunskapsinhämtning och framtida anställningsbarhet måste förbättras, liksom andelen behöriga till gymnasiet. Vuxenutbildningar måste fånga upp de som står utan arbete genom att möjliggöra komplettering av kunskapsluckor, validering och yrkesväxling. För dåliga kunskaper och låg utbildningsnivå är stora hinder för lyckad integration. Satsningar på att höja humankapitalet måste därför prioriteras. Det måste bli en ökad tyngdpunkt på den kompetens som efterfrågas ute i arbetslivet, såsom praktiska yrkesutbildningar. Även satsningar på att förbättra språkkunskaper och digitala färdigheter kan förkorta vägen till många jobb.
Företagsklimatet måste förbättras. Högre tillväxt är det enskilt viktigaste för att få fler i jobb. Med goda och långsiktigt stabila förutsättningar vågar fler företag investera och anställa. Lägre kostnader för att anställa (etableringsjobb, sänkt arbetsgivaravgift) skapar fler enkla jobb.
Segregationen måste minska och lag och ordning återupprättas. Utanförskapskulturer och boende i utsatta områden skapar högre risk för arbetslöshet, kriminalitet och social oro. Kriminalitet skapar risker och ökade kostnader för företag. Detta minskar antalet jobb i Sverige och i synnerhet i utsatta områden. Trygghet och tillit skapar tillväxt.
Kommunernas incitament och verktyg för att jobba för fler i arbete måste förstärkas. Till följd av det kommunala utjämningssystemets utformning är kommunernas ekonomiska vinst av att fler kommer i arbete litet. Vissa kommuner kan till och med förlora pengar på att en person går från att leva på bidrag till att arbeta.

Tony Gunnarsson är borgerlig skribent