Intellektuell kapitalflykt
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Intellektuell kapitalflykt
Det har nästan till leda upprepats i de
senaste årens ekonomiska debatt att det
postindustriella samhälle, som de nu högst
utvecklade industriländerna raskt närmar
sig, präglas av den skolade intelligensens
avgörande betydelse. I framtiden blir det
inte ett lands råvarutillgångar utan dess
resurser i fråga om högutbildade och högt
kvalificerade rnänni~;kor – det intellektuella kapitalet – som blir avgörande för landets konkurrenskraft. Att inför en dylik
utveckling sänka kvalitetskraven i undervisningsväsendet, så som för närvarande
sker i Sverige, är naturligtvis enfaldigt.
Socialdemokraterna tycks på detta områ-
de ha till ledstjärna valt en travestering
av Ernst Wigforss’ berömda sats om den
allmänna fattigdornens socialt avspännande effekt. Den socialdemokratiska skolpolitikens huvudsats skulle då lyda; en då-
lig utbildning fördrages med jämnmod,
om den delas av alla. De socialdemokratiska skolpolitrukerna försöker också med
alltmer utspekulerade metoder hindra betygskonkurrens och framför allt att särskilt begåvade ungdornar stimuleras till så
effektiva studieinsatser, att de på ett mera markant sätt hinner före den stora massan elever.
Detta kan i längden – bokstavligen talat- icke bära sig. Vanvårdas det intellektuella kapitalet genom att inte utvecklas,
blir vårt lands konkurrensläge i framtiden
försvagat. När därtill en allt hårdare skatteprogressivitet hindrar alla utom ett litet
fåtal att bilda nämnvärd personlig förmögenhet, är det naturligt att emigration
börjar framstå som ett alternativ för entusiastiska företagarbegåvningar, vetenskapsmän eller kvalificerade fackmän.
Mycket riktigt börjar också inom skiktet
av i studier särskilt framstående ungdorn
en benägenhet framträda att överväga och
planera en karriär utomlands. Får socialdemokraterna sitta kvar, menar de, blir
det här landet outhärdligt att arbeta i.
För all del, som fritidsland kan det fortfarande vara trevligt att kornrna till –
men för att göra insat er, som verkligen
betalas hyggligt, måste man etablera sig
utornlands.
Det är inte fråga om en början till rnassutvandring av kvalificerad intellektuell arbetskraft. Människor byter inte miljö så
lätt; flertalet kornmer sannolikt länge än
att stanna kvar, eventuellt för att taga ut
sin andel av standardhöjningen i ökad fritid och dämpad arbetstakt. Men det kan
bli illa nog om ett något större antal
verkligt framstående begåvningar lämnar
landet.
Utifrån den synpunkten är två företeelser särskilt oroande. Den ena är en skönjbar tendens hos dagens studenter inom
viktiga specialistyrken: civilingenjörer, civilekonomer, läkare, jurister o s v att gardera sig genom utbildning inriktad på
eventuell framtida verksamhet utomlands.
Den andra är att färdigutbildade specialister, särskilt ingenjörer och ekonorner
starkt efterfrågar anställningar inom svenska företag och institutioner utom landet.
Man kan här tala om en emigration på
halva vägen. Vederbörande kan i sin
utomlandsbefattning vinna förankring i
utländsk miljö genom att utveckla sina
språkkunskaper, anpassa sin svenska fackutbildning till utländska förhållanden och
sist, men inte minst, vänja sig vid landets
klimat, seder och bruk. Han står sedan
med ena foten utomlands; fortsätter skatteutplundringen av kvalificerad arbetskraft
hemma i Sverige kan han lätt taga steget
fullt ut. På det sättet kan en »intellektuell
kapitalflykt» snabbt bli aktuell; snabbare
än socialdemokraterna vill tro.
Denna tendens till »halvvägs emigration>> kommer säkerligen att stärkas kraftigt genom hr Strängs skattereform med
dess straffskatt på kvalificerade arbetsinsatser. Av de många orimligheterna i denna s k jämlikhetsreform – dess slutresultat
blir förmodligen att alla får det sämre –
är den drastiska höjningen av marginal- 159
skatterna förmodligen den värsta. Har hr
Sträng aldrig tänkt efter hur unga begåvade studenter reagerar, när de räknar över
sin ekonomiska framtid i sitt eget land,
där deras studieskulder skall betalas till
sitt fulla värde – ty dessa skuldsummor är
»inflationsskyddade»- medan deras framtida inkomster kan beräknas bli urholkade
genom kombinationen av inflation och
snart sagt konfiskatoriska marginalskatter.
Eller tror han till äventyrs att dagens internationellt inriktade studenter är okunniga om skatteförhållandena i länder som
USA, England, Tyskland och Schweiz.
Med nuvarande utveckling i Sverige drö-
jer det inte länge innan t ex en schweizisk folkskollärare har mera kvar efter skatt
än en svensk professor.
Det har nästan till leda upprepats i de
senaste årens ekonomiska debatt att det
postindustriella samhälle, som de nu högst
utvecklade industriländerna raskt närmar
sig, präglas av den skolade intelligensens
avgörande betydelse. I framtiden blir det
inte ett lands råvarutillgångar utan dess
resurser i fråga om högutbildade och högt
kvalificerade rnänni~;kor – det intellektuella kapitalet – som blir avgörande för landets konkurrenskraft. Att inför en dylik
utveckling sänka kvalitetskraven i undervisningsväsendet, så som för närvarande
sker i Sverige, är naturligtvis enfaldigt.
Socialdemokraterna tycks på detta områ-
de ha till ledstjärna valt en travestering
av Ernst Wigforss’ berömda sats om den
allmänna fattigdornens socialt avspännande effekt. Den socialdemokratiska skolpolitikens huvudsats skulle då lyda; en då-
lig utbildning fördrages med jämnmod,
om den delas av alla. De socialdemokratiska skolpolitrukerna försöker också med
alltmer utspekulerade metoder hindra betygskonkurrens och framför allt att särskilt begåvade ungdornar stimuleras till så
effektiva studieinsatser, att de på ett mera markant sätt hinner före den stora massan elever.
Detta kan i längden – bokstavligen talat- icke bära sig. Vanvårdas det intellektuella kapitalet genom att inte utvecklas,
blir vårt lands konkurrensläge i framtiden
försvagat. När därtill en allt hårdare skatteprogressivitet hindrar alla utom ett litet
fåtal att bilda nämnvärd personlig förmögenhet, är det naturligt att emigration
börjar framstå som ett alternativ för entusiastiska företagarbegåvningar, vetenskapsmän eller kvalificerade fackmän.
Mycket riktigt börjar också inom skiktet
av i studier särskilt framstående ungdorn
en benägenhet framträda att överväga och
planera en karriär utomlands. Får socialdemokraterna sitta kvar, menar de, blir
det här landet outhärdligt att arbeta i.
För all del, som fritidsland kan det fortfarande vara trevligt att kornrna till –
men för att göra insat er, som verkligen
betalas hyggligt, måste man etablera sig
utornlands.
Det är inte fråga om en början till rnassutvandring av kvalificerad intellektuell arbetskraft. Människor byter inte miljö så
lätt; flertalet kornmer sannolikt länge än
att stanna kvar, eventuellt för att taga ut
sin andel av standardhöjningen i ökad fritid och dämpad arbetstakt. Men det kan
bli illa nog om ett något större antal
verkligt framstående begåvningar lämnar
landet.
Utifrån den synpunkten är två företeelser särskilt oroande. Den ena är en skönjbar tendens hos dagens studenter inom
viktiga specialistyrken: civilingenjörer, civilekonomer, läkare, jurister o s v att gardera sig genom utbildning inriktad på
eventuell framtida verksamhet utomlands.
Den andra är att färdigutbildade specialister, särskilt ingenjörer och ekonorner
starkt efterfrågar anställningar inom svenska företag och institutioner utom landet.
Man kan här tala om en emigration på
halva vägen. Vederbörande kan i sin
utomlandsbefattning vinna förankring i
utländsk miljö genom att utveckla sina
språkkunskaper, anpassa sin svenska fackutbildning till utländska förhållanden och
sist, men inte minst, vänja sig vid landets
klimat, seder och bruk. Han står sedan
med ena foten utomlands; fortsätter skatteutplundringen av kvalificerad arbetskraft
hemma i Sverige kan han lätt taga steget
fullt ut. På det sättet kan en »intellektuell
kapitalflykt» snabbt bli aktuell; snabbare
än socialdemokraterna vill tro.
Denna tendens till »halvvägs emigration>> kommer säkerligen att stärkas kraftigt genom hr Strängs skattereform med
dess straffskatt på kvalificerade arbetsinsatser. Av de många orimligheterna i denna s k jämlikhetsreform – dess slutresultat
blir förmodligen att alla får det sämre –
är den drastiska höjningen av marginal- 159
skatterna förmodligen den värsta. Har hr
Sträng aldrig tänkt efter hur unga begåvade studenter reagerar, när de räknar över
sin ekonomiska framtid i sitt eget land,
där deras studieskulder skall betalas till
sitt fulla värde – ty dessa skuldsummor är
»inflationsskyddade»- medan deras framtida inkomster kan beräknas bli urholkade
genom kombinationen av inflation och
snart sagt konfiskatoriska marginalskatter.
Eller tror han till äventyrs att dagens internationellt inriktade studenter är okunniga om skatteförhållandena i länder som
USA, England, Tyskland och Schweiz.
Med nuvarande utveckling i Sverige drö-
jer det inte länge innan t ex en schweizisk folkskollärare har mera kvar efter skatt
än en svensk professor.