Internationell konservatism
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Internationell konservatism
Helt nyligen sammanträffade representanter för nio konservativa och kristligt
demokratiska partier i Stockholm till en
gemensam konferens. Därmed har den
första milstolpen uppnåtts i ansträngningarna att skapa en gemensam plattform för den västeuropeiska konservatismen.
En av de största svårigheterna har varit att finna en gemensam nämnare för
olika konservativa partier. En kärna har
varit given på förhand, nämligen de nordiska och de brittiska högerpartierna.
Till denna krets har också på ett tidigt
stadium anslutit sig österrikiska folkpartiet och de kristliga demokraterna i Västtyskland. Positivt är, att nu också konservativa partigrupperingar i Beneluxländerna anslutit sig till samarbetet. Däremot synes det betydligt svårare att etablera fasta kontakter med partierna i så-
dana länder som Frankrike, Italien och
Schweiz.
Problemen återspeglar i första hand
den olika partistrukturen i skilda länder.
De historiska traditionerna skiljer sig
ibland markant och även sådana i och
för sig betydelsefösa bagateller som valet av beteckningen ”höger”, ”konservativ” eller ”kristligt-demokratisk” kan
ibland ställa till förtret för de okunniga
i respektive länder. I själva verket har
samma svårigheter redan långt tidigare
mötts av student- och ungdomsorganisationerna, som redan har etablerat internationella sammanslutningar och därefter verkat pådrivande på sina respektive moderpartier att ta samma steg.
Det bör observeras, att de kristligt-demokratiska partierna också ingår i en annan internationell organisation med två
fullt utbyggda regionala sammanslutningar, Europa och Latinamerika. De
kristliga-demokraterna i Latinamerika
har ofta, utan större kännedom om de
politiska förhållandena i Europa, associerat begreppet konservativ eller höger
med förhållandena i den egna världsdelen och av detta skäl ställt sig skeptiska
till ett samarbete med konservativa eller
högerpartier i Europa. Ett visst stöd har
de ävenledes fått hos de kristliga demokraterna i Italien, särskilt sedan dessa på
allvar började samarbeta med de demokratiska socialisterna. För i synnerhet
västtyskar och österrikare har det emellertid tett sig onaturligt att inte främst
samarbeta med skandinaver och britter,
med vilka de känner en direkt gemenskap.
Självfallet har det emellertid också på
partinivå funnits ett omfattande samarbete långt före sammankomsten i Stockholm. Den nordiska samverkan har aldrig behövt några närmare institutionella
former, men även med de konservativa
och kristligt-demokratiska partier i övrigt, som nu ingår i gemenskapen, har det
tidigare funnits starka kontakter, ehuru
företrädesvis på bilateral basis. Därtill
kommer att olika grupper inom de konservativa partierna sedan länge bedrivit
ett intimt samarbete, som visserligen
kanske mindre sällan slussats genom partikanslierna, men som likväl – eller
kanske just därför – varit av stor bety- 238
delse och inte minst på det idemässiga
planet lett till ett berikande tankeutbyte.
Det återstår nu att se, om den internationella konservatismen för framtiden
skall kunna finna former för ett djupgå-
ende och allomfattande samarbete. De
institutionella formerna betyder måhända mindre men funktionerna i stället desto mera. Förutsättningarna för positiva
resultat är utomordentligt stora. På den
borgerliga sidan är det endast de konservativa och kristligt demokratiska partierna tillsammans som är så stora, att deras ord kan få en avgörande tyngd. I
Västtyskland har de kristliga demokraterna alltsedan andra världskrigets slut
lett landets öden, och för Storbritanniens
vidkommande kunde den engelska delegaten i Stockholm, förre premiärministern sir Alec Douglas-H ome med skäl ge
uttryck för förhoppningar, att hans parti snart skall vara tillbaka i regeringssadeln – labour led i kommunalvalen nyligen ett katastrofalt nederlag, det största sedan 1931. Och i Norge och Danmark är höyre respektive konservative
folkeparti största parti i regeringskoalitionen. De liberala partierna däremot är
undantagslöst små och utan större betydelse i Västeuropa. Följaktligen blir möjligheterna för den liberala internationalen att konkret kunna genomföra sina
målsättningar ytterst begränsade.
Det är angeläget för de nio länder,
som nu ingår i den konservativa internationella organisationen att i möjligaste
mån vidga sin samarbetssfär och att släppa in nya medlemmar. Man vill därvid i
första hand uttrycka förhoppningen om
att de kristliga demokraterna i Italien
skall kunna förmås att samarbeta. Vad
gäller Frankrike har landets partistruktur erbjudit hittills oöverkomliga hinder.
I många hänseenden ter det sig naturligast att få till stånd en samverkan med
högergrupperna såväl utom som inom
UDNR, gaullistpartiet. Under alla omständigheter måste samarbetet omfatta
så många länder som möjligt, ty en av de
bärande ideer som de konservativa i alla
Europas länder har gemensamt är iden
om ett enat Europa, ett framtida Europas Förenta Stater. Kan den nya organisationen bidra till att undanröja missförstånd och bereda vägen för ett ökat samarbete i olika former länderna emellan,
har den en betydelsefull uppgift att
fylla. Ingen annan internationell organisation torde ha lika goda möjligheter att
positivt arbeta för Europatankens förverkligande som en konservativ och
kristligt demokratisk international.
Helt nyligen sammanträffade representanter för nio konservativa och kristligt
demokratiska partier i Stockholm till en
gemensam konferens. Därmed har den
första milstolpen uppnåtts i ansträngningarna att skapa en gemensam plattform för den västeuropeiska konservatismen.
En av de största svårigheterna har varit att finna en gemensam nämnare för
olika konservativa partier. En kärna har
varit given på förhand, nämligen de nordiska och de brittiska högerpartierna.
Till denna krets har också på ett tidigt
stadium anslutit sig österrikiska folkpartiet och de kristliga demokraterna i Västtyskland. Positivt är, att nu också konservativa partigrupperingar i Beneluxländerna anslutit sig till samarbetet. Däremot synes det betydligt svårare att etablera fasta kontakter med partierna i så-
dana länder som Frankrike, Italien och
Schweiz.
Problemen återspeglar i första hand
den olika partistrukturen i skilda länder.
De historiska traditionerna skiljer sig
ibland markant och även sådana i och
för sig betydelsefösa bagateller som valet av beteckningen ”höger”, ”konservativ” eller ”kristligt-demokratisk” kan
ibland ställa till förtret för de okunniga
i respektive länder. I själva verket har
samma svårigheter redan långt tidigare
mötts av student- och ungdomsorganisationerna, som redan har etablerat internationella sammanslutningar och därefter verkat pådrivande på sina respektive moderpartier att ta samma steg.
Det bör observeras, att de kristligt-demokratiska partierna också ingår i en annan internationell organisation med två
fullt utbyggda regionala sammanslutningar, Europa och Latinamerika. De
kristliga-demokraterna i Latinamerika
har ofta, utan större kännedom om de
politiska förhållandena i Europa, associerat begreppet konservativ eller höger
med förhållandena i den egna världsdelen och av detta skäl ställt sig skeptiska
till ett samarbete med konservativa eller
högerpartier i Europa. Ett visst stöd har
de ävenledes fått hos de kristliga demokraterna i Italien, särskilt sedan dessa på
allvar började samarbeta med de demokratiska socialisterna. För i synnerhet
västtyskar och österrikare har det emellertid tett sig onaturligt att inte främst
samarbeta med skandinaver och britter,
med vilka de känner en direkt gemenskap.
Självfallet har det emellertid också på
partinivå funnits ett omfattande samarbete långt före sammankomsten i Stockholm. Den nordiska samverkan har aldrig behövt några närmare institutionella
former, men även med de konservativa
och kristligt-demokratiska partier i övrigt, som nu ingår i gemenskapen, har det
tidigare funnits starka kontakter, ehuru
företrädesvis på bilateral basis. Därtill
kommer att olika grupper inom de konservativa partierna sedan länge bedrivit
ett intimt samarbete, som visserligen
kanske mindre sällan slussats genom partikanslierna, men som likväl – eller
kanske just därför – varit av stor bety- 238
delse och inte minst på det idemässiga
planet lett till ett berikande tankeutbyte.
Det återstår nu att se, om den internationella konservatismen för framtiden
skall kunna finna former för ett djupgå-
ende och allomfattande samarbete. De
institutionella formerna betyder måhända mindre men funktionerna i stället desto mera. Förutsättningarna för positiva
resultat är utomordentligt stora. På den
borgerliga sidan är det endast de konservativa och kristligt demokratiska partierna tillsammans som är så stora, att deras ord kan få en avgörande tyngd. I
Västtyskland har de kristliga demokraterna alltsedan andra världskrigets slut
lett landets öden, och för Storbritanniens
vidkommande kunde den engelska delegaten i Stockholm, förre premiärministern sir Alec Douglas-H ome med skäl ge
uttryck för förhoppningar, att hans parti snart skall vara tillbaka i regeringssadeln – labour led i kommunalvalen nyligen ett katastrofalt nederlag, det största sedan 1931. Och i Norge och Danmark är höyre respektive konservative
folkeparti största parti i regeringskoalitionen. De liberala partierna däremot är
undantagslöst små och utan större betydelse i Västeuropa. Följaktligen blir möjligheterna för den liberala internationalen att konkret kunna genomföra sina
målsättningar ytterst begränsade.
Det är angeläget för de nio länder,
som nu ingår i den konservativa internationella organisationen att i möjligaste
mån vidga sin samarbetssfär och att släppa in nya medlemmar. Man vill därvid i
första hand uttrycka förhoppningen om
att de kristliga demokraterna i Italien
skall kunna förmås att samarbeta. Vad
gäller Frankrike har landets partistruktur erbjudit hittills oöverkomliga hinder.
I många hänseenden ter det sig naturligast att få till stånd en samverkan med
högergrupperna såväl utom som inom
UDNR, gaullistpartiet. Under alla omständigheter måste samarbetet omfatta
så många länder som möjligt, ty en av de
bärande ideer som de konservativa i alla
Europas länder har gemensamt är iden
om ett enat Europa, ett framtida Europas Förenta Stater. Kan den nya organisationen bidra till att undanröja missförstånd och bereda vägen för ett ökat samarbete i olika former länderna emellan,
har den en betydelsefull uppgift att
fylla. Ingen annan internationell organisation torde ha lika goda möjligheter att
positivt arbeta för Europatankens förverkligande som en konservativ och
kristligt demokratisk international.