Invasion

Världen blir mindre, inte bara för oss människor. Med resor och nya transportrutter följer och sprids arter som friad från sina traditionella fiender kan ställa till det rejält i sina nya hemmiljöer. Sten Niklasson skriver om invasiva arter både förr och nu.

I februari 1867 passerade det första fartyget genom den nybyggda Suezkanalen. Resan tog två dygn. Kanalbygget hade krävt utgrävning av 74 miljoner kubikmeter sand. Av de 1,5 miljoner arbetare som mobiliserats hade 120 000 förlorat livet under arbetets gång, många av dem i kolera.

Avståndet från Saudiarabiens största oljehamn Ras Tanura till Rotterdam via Godahoppsudden är 11 170 nautiska mil. Om rutten istället läggs via Suezkanalen och Medelhavet är den hälften så lång, vilket säger något om kanalens ekonomiska och strategiska betydelse. Runt 15 000 fartyg passerar Suezkanalen varje år. De motsvarar 10 – 14% av världens sjöfartstonnage.

Få områden i världen har haft en så dramatisk historia som Suezkanalen. Regeringar föll under sina strävanden att få kontroll över den. Mellanstatliga allianser bildades och sprack i ansträngningarna att erövra den. Utbrända stridsvagnsvrak och annan krigsbråte på dess stränder påminner än idag om de väpnade konflikter som rasat på grund av maktanspråken på denna förbindelse mellan två hav.

De kommersiella och militärstrategiska konsekvenserna av kanalen har fått stor uppmärksamhet. Däremot är spridningen av nya vattenlevande arter från Indiska Oceanen via Röda Havet till Medelhavet en ofta förbisedd men farlig följd av denna artificiella vattenväg.

Enligt biologerna har ca 500 främmande arter via kanalen invaderat östra Medelhavet. Effekterna av sådan spridning från ett område till ett annat är kontroversiella. Medan etablering av vissa främmande arter kan ha positiva socioekonomiska konsekvenser, kan andra få starkt negativa följder i form av utslagning av inhemska arter, sjukdomar och parasiter samt minskad biologisk mångfald.

Australiens havsomgärdade kontinent är ett illustrativt exempel på de förödande effekterna av den aningslösa import av främmande arter som följde med européernas kolonisation. Sedan 1788 har kontinenten drabbats av 56 invasiva arter ryggradsdjur. Bland de mest extrema skadegörarna finns rödräven, den europeiska haren, vildåsnan och vildkatten. Deras antal räknas i hundratals miljoner, och de har allvarligt rubbat den ekologiska balansen genom att tränga ut ett flertal inhemska konkurrenter. De infördes till en början för att tjäna som husdjur eller bytesdjur för nöjesjakt, men man tvingas sedan många decennier föra en ojämn och kostsam kamp mot de enorma bestånden med hjälp av bland annat giftimpregnerat bete.

Också biologisk bekämpning av invasiva arter med hjälp av andra arter sker i Australien, men inte alltid med förväntat resultat. På 1930-talet infördes sockerrörspaddan för att få bukt med en besvärlig skadeinsekt i sockerrörsodlingarna. Det visade sig snabbt att paddan äter praktiskt taget allt, men helst inte insekten i fråga, och att den dessutom utsöndrar ett kraftigt verkande gift som dödar också större djur. Resultatet av experimentet har blivit en miljömässig mardröm.

Omkring hälften av alla 200 skadliga ogräs i Australien är främmande arter, oftast importerade som dekorativa trädgårdsväxter. Försöken att hejda spridningen av dessa ogräs kostar landet AUD 1,5 miljarder per år. Därtill skall läggas ytterligare 2,5 miljarder i förluster till följd av förstörda skördar. Samma katastrofala effekter har de främmande bakterier som orsakar citrusrost. Sedan de spridits till fruktodlingar samt till vissa endemiska arter av eucalyptus och banksia har stora arealer fått kalbrännas i syfte att hejda pestens utbredning.

En europeisk undersökning har uppskattat kostnaden för att begränsa de negativa effekterna av artinvasion i Europa till EUR 9,6 miljarder per år. I juli 2016 upprättade EU-kommissionen en första omfattande förteckning över invasiva arter av unionsbetydelse. Där noteras att vissa främmande arter har så stor spridning att det inte längre är möjligt att utrota dem på ett kostnadseffektivt sätt.

I Sverige konstaterar Naturvårdsverket att det finns stora ekonomiska och miljömässiga fördelar med att arbeta förebyggande mot artinvasion. Sådana åtgärder riktade mot en art som kan befaras komma in i landet beräknas kosta mellan MSEK 1 och 2 per art och år, medan kontroll och utrotningsinsatser avseende en redan etablerad invasiv art bedöms kosta MSEK 15-70 per art och år. Kostnaderna för bekämpning av tolv listade, redan etablerade, sådana arter i Sverige uppgår enligt myndigheten till SEK 1,1 – 4,5 miljarder årligen.

Bland de mest oönskade främmande arterna i Sverige återfinns mårdhunden, Nyctereutes procyonoides, som anses utgöra ett särskilt allvarligt hot mot biologisk mångfald och människors hälsa. Där finns också tallvedsnematoden, Bursaphelencus xylophilus, en rundmask som påträffats i importerat träemballage och medför risk för omfattande träddöd i barrskog. Den spanska skogssnigeln (”mördarsnigeln”), Arion vulgaris, som första gången påträffades i landet 1975, och den amerikanska kammaneten, Mnemiopsis leidyi, som hittades 2006, är också exempel på invasiva arter som lett till stor skadegörelse. Signalkräftan, Pasifastacus leniusculus, och det japanska jätteostronet, Crassostrea gigas, har visserligen positiva effekter för fiskenäringen men har visat sig medföra skadliga parasiter och utbredd kolonisation av andra arters levnadsutrymme.

Flera invasiva arter har kommit till Sverige med ballastvatten som släppts ut i våra vatten av fartyg från främmande land. Ett exempel är ullhandskrabban, Eriocheir sinensis, från de tempererade vattnen mellan Vladivostok och Kina, som snabbt har spridit sig också i våra kustvatten, åar och insjöar. En fiskare i Vänern fick under sensommaren 2005 över 200 sådana krabbor i sina redskap. En ullhandskrabba påträffades ett par år tidigare till och med i en villaträdgård i Västerås! Denna krabbart äter allt från fiskrom, smådjur till skott av vattenväxter. Den har dessutom ställt till stora problem i andra delar av världen genom att underminera fördämningar och strandbrinkar. I Kina anses den på sina håll vara en stor delikatess och kan kanske i en framtid hittas också i svenska fiskdiskar. Men krabban är också värddjur för larver av en otrevlig orientalisk parasitmask, Paragonimus westermani, som invaderar lungorna hos människor, där den tar plats i hålrummen och lever på att suga blod. Försiktighet vid tillredning tillråds alltså.

Några tusen exemplar av den japanska spindelkrabban Macrocheira kaempferi, som kan mäta 4 meter mellan klospetsarna och väga 20 kilo, flyttades i början av 1960-talet från Stilla Havet till Barents hav för att utgöra födotillskott för Murmanskborna. 1977 sågs krabban för första gången i Norge och sprider sig nu vidare söderut mot svenska vatten. Beståndet uppges nu utgöra 12 miljoner individer och har blivit en inkomstkälla för yrkesfiskare längs norska västkusten. Krabban är emellertid särdeles glupsk och anses av WWF ha raderat ut nio av tio arter i vissa norska fjordar. Fonden har anmält Norge till det internationella rådet för biologisk mångfald och kräver att krabbans utbredning kraftigt begränsas.

Sveriges trädgårdsodlare har under senare decennier tvingats utkämpa allt hårdare bataljer mot parksallaten, Cicerbita macrophylla, som ursprungligen importerades som prydnadsväxt från Ryssland, men som första gången påträffades förvildad 1924. Växten är så gott som omöjlig att utrota och bildar på kort tid stora bestånd som förkväver all annan växtlighet.

På global nivå är en av de klassiska invasiva skadegörarna skeppsmasken, som inte alls är en mask utan en borrande mussla i familjen Teredinidae, ibland kallade havens termiter.

Under sin fjärde resa 1503 förlorade Columbus två av sina fartyg till följd av skeppsmaskangrepp. Sjöhistoriker menar att också Englands seger över den numerärt starkare Spanska Armadan 1588 till stor del berodde på att de spanska fartygen försvagats av skeppsmask. På 1730-talet hade betydande delar av det bålverk av trä som skyddade Nederländernas låglänta marker mot översvämning av havsvatten smulats sönder genom maskangrepp. Romanen Moby Dick lär ha inspirerats av en händelse 1821, då valfångstfartyget Essex från Nantucket rammades av en aggressiv kaskelotval och sjönk på grund av sitt av skeppsmask genomborrade träskrov. 1919 ledde en envis torka till inflöde av saltvatten i den känsliga bräckvattenmiljön i San Francisco Bay, vilket resulterade i en explosion av skeppsmask. Under de två följande åren förstördes mängder av bryggor och pirar byggda av trä. De många färjor med träskrov som trafikerade området angreps och fick tas ur drift i en takt av ett fartyg varannan vecka. Fortfarande förstör skeppsmasken Teredo navalis värden för USD 1 mrd per år längs USAs kuster.

Nya arter dyker hela tiden upp, ibland utan mänsklig förskyllan. Den jordbävning i Japan, klassad som 9,0 på Richterskalan, som 2011 ledde till 20 000 människors död, skapade också en väldig tsunami. Med jättevågen följde mängder av drivved och annan bråte. Över 300 främmande arter, varav flera ur familjen Teredinidae med hemvist längs Japans kuster, överlevde färden över Stilla Havet och hamnade på USAs västkust, där de snabbt fann sig tillrätta.

Motåtgärder har naturligtvis vidtagits. Holländarna tvingades bygga nya vallar av betong och dyr importerad sten. Skogsföretag i Kanada sprängde dynamit i vattnet för att döda skeppsmask i flytande timmer, vilket förstås också resulterade i omfattande fiskdöd. Kemiföretagen utvecklade biocider som kreosot mot maskangrepp, men flera av dessa produkter befanns efterhand utgöra en miljöfara i sig. Träfartyg ersattes av skepp byggda i stål och plastmaterial. Många arter Teredinidae kräver höga salthalter för att trivas, vilket ledde till att nya hamnar och pirar anlades vid flodmynningar och invallningar av insjövatten. Men skeppsmasken koloniserade efterhand också dessa områden.

I Sverige har skeppsmask länge funnits i Västerhavet men bara ned till Malmö, medan Östersjön på grund av sin låga salthalt varit skonad. Men 2009 påträffades masken i södra Östersjön i skeppsvrak som legat oangripna sedan 1300-talet.

Exemplen på effekterna av artinvasion skulle kunna mångdubblas. Problemen är en enorm utmaning för världssamfundet och har förvärrats av den pågående höjningen av de globala temperaturnivåerna, befolkningstillväxten samt ökningen av transporter av gods och människor mellan jordytans olika ekologiska zoner. Trots sofistikerade datamodeller, har försöken att beräkna de sammanlagda kostnaderna i världen för att förebygga, kontrollera och om möjligt eliminera skador orsakade av alla främmande arter, hittills varit resultatlösa. Däremot har delstudier slagit fast att ca en tredjedel av världens skördar förstörs av insekter. Förlusterna motsvarar föda för minst en miljard människor. De totala kostnaderna relaterade till angrepp av insektsarter som koloniserat nya områden uppskattas till minst SEK 690 miljarder per år. Till detta skall läggas sjukvårdkostnader hänförliga till angrepp av sådana insekter om 62 miljarder per år, och då har inte malaria och Zikavirus inräknats, inte heller negativa effekter på turism och produktivitet. Mycket tyder på att totalsiffrorna avseende insekter är en grov underskattning.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör