IS-kvinnorna är inga oskyldiga våp

Den moderna feminismens deterministiska avarter hävdar gärna att kvinnor är lite mjukare, lite snällare, helt enkelt lite bättre än män. Har man gått på det resonemanget är det inte konstigt att man ser IS kvinnliga terrorister som lurade, kuvade småflickor. Men även kvinnor begår krigsbrott, och har precis lika stort ansvar för sina handlingar som alla andra, skriver Amanda Wollstad.

”Hon våldtogs av männen och misshandlades av kvinnorna men hon tackar gud att hon inte födde några IS-barn.
– Kvinnorna gav mig preventivmedel. De sa att jag var smutsig, de kallade mig svin och hund och sa att de inte ville att jag skulle föda några barn.”

Berättelsen är Jennas, en 28 årig yezidisk kvinna som nyligen befriats efter fyra år i fångenskap hos IS. Hon berättar för Ekots Cecilia Uddén att hon hoppas att alla som var del av IS straffas med samma metoder som hon själv utsatts för. Alla – inte bara männen.

I Sverige har diskussionen om återvändande terrorister varit intensiv de senaste veckorna. Det är åtminstone fem år för sent. Att kalifatet så småningom kommer falla har stått klart från början. Att de som kan då kommer vilja återvända till de demokratiska västländer de en gång vände ryggen för att släcka sina sår och åter få njuta civilisationens frukter har inte varit svårt att räkna ut.

Ändå står vi lika oförberedda nu som den dag de första varningarna kom om att ungdomar med svenska pass rest ner för att delta i striderna. Diskussionerna om att förbjuda medlemskap i terrororganisationer går på tomgång.

Kanske är det därför diskussionen så gärna tar stickspår, och hellre kommer att handla om hur Hanif Bali uttrycker sig om mördarsektens kvinnliga medlemmar än vad de medlemmarna faktiskt gjort. En demokratiskt vald riksdagsledamot med vass tunga vet vi ju till skillnad från bestialiska folkmördare hur vi ska hantera.

Genom att försöka upprätthålla god ton i diskussionen om ett av vår tids största humanitära misslyckanden dövar vi vårt dåliga samvete över att åter igen inte gjort så mycket alls när män, kvinnor och barn slaktas för att de ber till ”fel” gud, är födda av ”fel” föräldrar eller älskar någon av ”fel” kön.

Om vi inte vet hur vi ska hantera manliga IS-terrorister juridiskt vet vi ännu mindre hur vi ska hantera de kvinnliga – mentalt. Ett logiskt felslut som följer på den moderna feminismens deterministiska avarter är ju att kvinnor är annorlunda än män. Det är därför de ska kvoteras in i bolagsstyrelser, ta plats i politiska församlingar, egentligen helst borde styra världen. Inte på grund av sin kompetens och sin rätt att ta plats som individer, utan för att de är lite mjukare, lite snällare, helt enkelt lite godare än männen.

Hur kan då kvinnor inte bara delta i blodbadet i Syrien – utan självmant ha sökt sig dit?

Det självklara svaret blir att de måste vara manipulerade. Ditlurade med romantiska dunster i ögonen.

Men åker man till Syrien med filmer av halshuggningar nedsparade i mobilen vet man vad man ger sig in på. Att livet i en krigszon styrd av en dödssekt sedan inte blir vad man hoppades på är en annan sak.

Visst kan man hävda att flickorna blivit manipulerade, kanske till och med hjärntvättade, när de väljer en framtid som IS-brud över det på alla sätt rikare och friare livet i väst. Men det samma gäller i så fall rimligen även de unga pojkar som reste ner.

Det innebär inte att de inte visste vad som pågick i det så kallade kalifatet. Det innebär inte att de inte är medskyldiga till de vidriga övergrepp som dominerat de IS-kontrollerade territorierna från den första dagen till kalifatets blodiga slutstrider.

Deras kön befriar dem inte från ansvar.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift