Israels valfrågor är krig och fred
Nästa vecka går israelerna till parlamentsval. Sociala frågor, som höga levnadsomkostnader, bostadsbrist, sysselsättning och utbildning prioriteras högre av väljarna än frågan om en varaktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten. Vad det innebär för valresultatet återstår att se.
Vem har störst förmåga att hantera de utmaningar Israel står inför?
Denna fråga, som israeliska väljare har att ta ställning till i valet 17 mars, är inte så enkel som den först kan se ut. Utmaningarna är många och kan prioriteras olika, vilket opinionsmätningarna tydligt visar.
43 procent av väljarna säger i en undersökning från universitet i Tel Aviv att de socioekonomiska frågorna avgör hur de röstar. Det parti som tycks bäst skickat att ta itu med problem som höga levnadsomkostnader, bostadsbrist och låga löner får med andra ord rösten – och resultatet blir då, enligt en majoritet i samma undersökning, en regering ledd av mitten-vänster-koalitionen Sionistunionen och dess ledare Tzipi Livni och Isaac Herzog.
Men om å andra sidan säkerhetsfrågorna fäller avgörandet, vilket ungefär en tredjedel av de tillfrågade väljarna anger, blir utfallet ett annat. 57,5 procent av de tillfrågade anser att den nuvarande regeringschefen Benjamin Netanyahu är bäst lämpad att ta itu med frågorna omkring Israels säkerhet.
Alldeles förutsägbart är resultatet därmed inte. Som forskarna i Tel Aviv säger ligger det en ”uppenbar paradox” i väljarnas resonemang: det är fler som säger sig prioritera de socioekonomiska utmaningarna än säkerhetshoten, och fler som tror att det måste till regeringsskifte för att komma till rätta med dessa utmaningar. Men det är samtidigt ändå en majoritet som föredrar fortsatt högerregering.
Till det intressanta i årets val hör också att den världsberömda låga tröskeln till Israels parlament Knesset har höjts till 3,25 procent. Ett direkt resultat av denna förändring är att de arabiska partierna nu går fram som ett enda; ett annat kan bli att vänsterpartiet Meretz förlorar sina platser i Knesset. Men israelisk politik präglas även framgent av en mångfald och nyansrikedom som lätt gör den utomstående betraktaren förvirrad. I årets val ställer inte mindre än tre ultraortodoxa, det vill säga konservativt religiösa, partier upp.
Ett annat intressant inslag var premiärminister Netanyahus beslut att förlägga en del av valkampanjen till Washington DC. Visserligen presenterades talet i kongressen mer som ett sätt att inskärpa allvaret i hotet från Iran, men den israeliske premiärministerns underkännande av Obamas politik var knappast ägnat att bygga broar i värdlandet. Israeliska opinionsmätningar noterade däremot vissa framsteg för Netanyahus parti Likud efter talet.
Men hur är det med frågan om en varaktig lösning på den israelisk-palestinska konflikten? Som valfråga kan man inte säga att den är särskilt framträdande. Oppositionsledaren Herzog har visserligen framfört vissa idéer om hur fredsprocessen kan få ny fart, men undviker samtidigt att överhuvudtaget använda ordet fred. ”Jag vill inte skapa några förväntningar”, sa han nyligen.
Och även bland Israels arabiska medborgare, omkring en femtedel av befolkningen, dominerar andra frågor. I en undersökning bland arabiska väljare, även den från universitetet i Tel Aviv, sa nästan hälften att arabiska parlamentsledamöter borde prioritera sådant som sysselsättning, utbildning och hälsa. Endast var femte satte fredsförhandlingar främst. (SNB)
Daniel Braw