Jackson predikar frälsning utan salighet

I boken Välfärd utan tillväxt lyfter Tim Jackson det påstådda dilemmat att ekonomisk tillväxt skulle vara oförenligt med en hållbar ekologi och att utebliven tillväxt ger social instabilitet. Någonting ligger det i hans kritik mot konsumtionssamhället. Men han missar helt målet och därför har han inget att komma med. Det skriver Patrik Strömer om professor Tim Jackson som varit aktuell med ett Sverigebesök i veckan.

Vispa ihop en diffus civilisationskritik med en apokalyptisk klimatstämning. Då har du Tim Jacksons framgångsrecept. Serverar du anrättningen i perfekt tid, precis när regeringars och riksbankers räddningsprogram visar sig vara skakiga manövrar, ja då kan du börja casha hem framgången. Kanske till och med fundera på exit?

Det är vad Tim Jackson har gjort. Han har formulerat ett mantra som går rakt in i den osäkra medelklassen: It’s a story about us, people, being persuaded to spend money we don’t have on things we don’t need to create impressions that won’t last on people we don’t care about.

Citatet är det bästa med hans bok Välfärd utan tillväxt (Ordfront), något som skulle kunna kastas in i Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts krogshow Ljust och Fräscht. I den svenska medelklassens bostadshets, vore citatet att dra skämtet för långt, men för akademiker utan förankring på den privata arbetsmarknaden blir citatet en skön bekräftelse på att det nog finns lite bättre människor i universitetets korridorer.

Samtidigt är det inte underligt att det finns ett sug efter Tim Jacksons idéer, som på en och samma gång lyckas vara så subversivt enkla och så ogenomträngliga att intrycket för många helt enkelt blir att det måste ligga något i dem. Vi lever i ett land där regeringen domineras av två herrar som anser att antalet arbetade timmar är ett mått på hur framgångsrikt samhället är. Där barnfattigdom diskuteras i samma vecka som boken Välfärd utan tillväxt (Ordfront förlag) släpps på den svenska marknaden.

Någonting ligger det i Jacksons kritik mot konsumtionssamhället. Men han missar helt målet och därför har han inget att komma med. Låt mig strax återkomma till varför. Eller förresten, det vore fel att begå exakt samma misstag som Jackson gör i sin bok. Där slutför han aldrig sina resonemang medan de pågår, utan hänvisar till ett annat kapitel. Det gör boken svårläst och oengagerad. Det är svårt att bli riktigt upprörd, helt enkelt för att han inte driver någon tydlig tes.

För vad är det han vill åstadkomma, Professor of Sustainable Development vid University of Surrey och tidigare medlem av den brittiska hållbarhetskommissionen? Det beror nog lite på.

I boken lyfter han det påstådda dilemmat att ekonomisk tillväxt skulle vara oförenligt med en hållbar ekologi och att utebliven tillväxt ger social instabilitet. När han talar för en mindre krets, i riksdagen på inbjudan av Miljöpartiet, handlar det mer om att styra offentliga investeringar till grön teknologi och fler tjänster. Ja, han efterlyser också en gigantisk down-shifting av ekonomin, så att människor kan få “mer tid för varandra”, i stället för att göda det ekonomiska systemet med sin konsumism.

När Jackson tillsammans med Anders Wijkman och Johan Rockström träffas i ABF-huset i Stockholm, blir det fullsatt. Åsa Romson (MP) och Anders Linder (Kapten Zoom) är några som inte kommer in. I Malmö kvällen innan var det också fullsatt. Så stort är suget efter att få lyssna på lite eländesekonomi 2011.

Och då går det ekonomiskt bättre för Sverige nu än under och strax efter finanskrisen. Den kris som på något sätt kommer Jacksons teser till undsättning. För utan statliga bailouts och stödprogram, hade det varit betydligt svårare att hävda att det är systemet det är fel på: ”The System needs us to be consumers” säger han, och hänvisar till de icke namngivna ”Architects of the System”.

”Ekonomer måste kunna besvara frågan hur ett kontinuerlig växande ekonomiskt system ska kunna rymmas inom ett ändligt ekologiskt system”. Det påståendet är kärnan i boken. Svaret är att ekologin, naturresurserna, atmosfären, ja själva jorden är begränsad. Men inte dess användningsområden.

Knappheten finns överallt inom ekonomin, ordet betyder som bekant hushållning. Genom en fri prissättning vägleds konsumenter och producenter till att undvika det som är alltför knappt, det som är dyrt. Samtidigt leder stigande priser på exempelvis olja och metaller, till att nya fyndigheter blir mer lönsamma. Jackson berör inte alls priset som informationsbärare, och det är väl därför som han är så nervös. Den som skapar innovationer, resurssnåla sådana, bidrar inte alls till ökad konsumtionshets, utan tvärtom till att fler konsumenter kan få sina behov täckta av bättre metoder för tillverkning och distribution.

Det är inte så att ”systemet” kräver att vi byter likvida medel mot prylar vi inte vill ha. Som konsumenter kan vi välja. Och att kunskap och medveten konsumtion kan ge högre status än själva det föremål som vi eftertraktar, är bara ett annat sätt att hushålla med våra egna privata begränsade resurser.

En relevant kritik hade därför riktat in sig på de västliga staternas agerande, alltså hur regeringar och myndigheter tvingar oss till viss konsumtion. Stödbiljonerna var nu inget som konsumenter efterfrågade. Vad fick vi? Stabilitet inom finans- och betalningssektorn. Men fortfarande finns underskott och skulder kvar. Att detta är politik med höga insatser och inte ett resultat av marknadens utbud och efterfrågan eller Schumpeters kreativa förstörelse (vilken visserligen beskrivs i boken) skulle kunna leda bort läsekretsens önskan om en quick fix till en annan värld.

Inte heller berörs det faktum att hårt beskattad arbetskraft leder till att produkter blir relativt billigare jämfört med tjänster. Eller att tjänstemarknaden är tudelad, med en del som är skattefinansierad och därmed ransonerad genom den offentliga budgeten och en annan del av marknaden privatfinansierad och hårt utsatt för skattekilar.

Det är enkelt att, som Tim Jackson gör, önska sig arbetstidförkortning, generösare föräldraförsäkring, minimilöner och maximilöner. Men för den som har grundläggande kunskaper i ekonomi bli det blir bara ytterligare ett exempel på en naiv tro att politiskt beslutsfattande på lokal, regional, nationell och global nivå kan tvinga fram ett gott samhälle.

Nord-syd-kritiken Jackson har mot att två miljarder människor fortfarande lever i fattigdom och att västvärlden därför måste sluta att ha tillväxt, är unken. Fattiga länder är inte fattiga på grund av rikare länder, utan för att de saknar äganderätt, näringsfrihet och frihandel. Och de blir inte rika av att andra blir fattigare.

Människor i rikare länder vill också ha bättre liv, drömma om framtiden och se att förändringar sker genom att det tänks nya tankar. Det går inte att förbjuda framsteg, utan att det verkligen får dystra konsekvenser. Och när skulle utvecklingen ha frusits? 2011 eller 1980? 1848 eller 2050?

Hela synsättet är människofientligt och symptomatiskt för en person som har det gott ställt och därför kan unna sig lyxen att agera lite dandymässigt med intellektuell anstrykning.

Den som verkligen misstror utvecklingen och vill styra den i en annan riktning borde inte bemöda sig om att läsa Jackson. Med ett rejält tilltaget pris på koldioxidutsläpp skulle marknaden kunna driva tillväxten på ett annat vis, säkerligen med vissa oönskade konsekvenser, men betydligt enklare och mer verksamt än att hålla på med halvfärdiga idéer om en fundamental omgörning av hela samhället.

För vad är tillväxt? För mig har det varit att med mindre resurser kunna möta behoven. Med små och ständiga förbättringar, ibland med avgörande tekniksprång. I stället för att ett halvt dussin pigor står med klappträn vid bryggan och fryser sönder sina händer, så slänger man in tvätten i maskinen. Eller som Hans Rosling brukar beskriva det när han var liten och vad hans mamma sa när tvättmaskinen hade blivit den senaste investeringen: ”Nu du Hans, nu sköter sig tvätten, så vi går till biblioteket så att du får något att läsa!”

Den som säger nej till en sådan utveckling är faktiskt inte värd att lyssna på. Än mindre läsa. Tim Jackson lockar sin publik med att beskriva ett samhälle där reklam, konsumtion och statusjakt har bytts mot parker, bibliotek och offentliga mötesplatser. Han önskar sig en akademikernas fritidsgård i full skala finansierat av oss andra. Och hur skulle det bli av? Drivet, omhuldat och vårdat av vilka grupper i samhället? Och varför skulle någon låta bli att vilja tjäna pengar på en bra idé och göra verklighet av den?

Jag lägger ifrån mig boken med samma känsla som när jag läste Naomi Kleins No Logo, hur kan någon ta detta på något större allvar och hur har det kunnat bli populärt? Är vänstern så idéfattig?

Patrik Strömer är seniorkonsult på Kreab & Gavin Anderson och f d chefredaktör Svenska Nyhetsbyrån.