Jacob Rudenstrand: Kyrkorna måste kunna försvara trons mysterium

När kristna över hela världen nyligen gick in i påskfirandet skedde det samtidigt som det första stora kyrkokonciliet firar 1700 år: Nicea år 325. Även om de flesta svenskar inte känner till det, var det då som man beslöt när den kristna påsken skulle infalla. Nämligen första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen. På så sätt har vi biskoparna på 300-talet att tacka (eller klaga på) för att påsklovet infaller på olika datum varje år.

Kyrkomötet i Nicea (det som idag är staden Iznik i Turkiet) är dock mest känd för den trosbekännelse som alla de protestantiska, katolska och ortodoxa kyrkofamiljerna ansluter sig till (även om slutversionen kom några år senare). Fullt så revolutionerande som myten att Nicea utgjorde en vändpunkt för kristendomens utveckling innebar det dock inte.

Att man utifrån kejsar Konstantins direktiv avgjorde frågan om kanon, alltså vilka böcker som ska ingå i Bibeln, och att man uppgraderade Jesus från vanlig människa till Gud, som det hävdas i bland annat Dan Browns Da Vinci-koden är lika sensationella som grundlösa påståenden. Trots detta är det ett påstående som brukar återkomma med jämna mellanrum. Båda frågorna var nämligen avgjorda långt tidigare (och beslutstexterna från Nicea finns idag åtkomliga på nätet). Som den av aposteln Paulus citerade Kristushymnen, nedtecknad omkring år 61 i Filipperbrevet, lyder: ”Han [Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss”.

Det debatten under konciliet i Nicea rörde var inte om Jesus var gudomlig eller ej, utan om han är av samma väsen (homoousios) och oskapad. Det var då man tog avstånd från den arianska heresin, som anfördes av prästen Arius av Alexandria, nämligen att Jesus var den främste av allt skapat, och därmed en demigud. Att det idag hävdas inom olika kyrkliga sammanhang att Jesus borde identifieras som hen, med avsikt att inte ”könsbestämma” Guds son, kan ses som en förlängning av denna debatt kring Jesu natur. En gud i vår egen idémässiga avbild.

Få saker har dock blivit så beständiga som den nicenska trosbekännelsens ord om Jesus Kristus som ”blev människa. och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen”. Besök vilken amerikansk baptistkyrka, kinesisk underjordisk församling, katolsk mässa eller syrisk-ortodox gudstjänst som helst i världen och man finner samma formuleringar.

Att Sverige idag upplever en kulturkristen väckelse, med en Jesustrend bland ungdomar, större synlighet för religion på landets kultursidor och ökande gudstjänstbesök bland unga, enligt den färska SOM-undersökningen, utgör därför ett smashläge för landets kyrkor att nå ut med sitt budskap. Samtidigt tycks en del församlingar ha tagits på sängen när det gäller denna väckelsevåg.

Till och med en församling som Maria Magdalena församling, som förvisso drar många unga, oroar sig för att det nu ställs frågor med ”värdekonservativa inslag” om Bibeln. För dem innebär det en radikalisering av ungdomar, framdriven av ” hårdföra Tiktok-predikanter” och ”fundamentalism”. Likheter görs till och med med Netflix-serien Adolescence. Som svar vill de erbjuda annat än ”sanningsanspråk” och ”tvärsäkerhet”. Som om det inte redan är ett tvärsäkert sanningsanspråk att värdekonservativa frågor innebär en radikalisering.

Eller ta de första lärjungarnas tvärsäkra sanningsanspråk att de hade mött den uppståndne Kristus några dagar efter hans korsfästelse. Påskens – och Niceas budskap: Att Jesus dog, begravdes och sedan uppstod fysiskt är helt enkelt den världsvida kyrkans USP – Unique Selling Point. Som aposteln Paulus skrev redan på 50-talet efter Kristus i Första Korinthierbrevet: ”Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… då är er tro meningslös”.

Som DN:s Maria Schottenius skrev 2018 när hon kommenterade vissa av dagens prästers uppfallenhet när det gäller tron på Bibelns mirakler: ”Det är ingen hejd på eländet i så fall”. Året innan (2017) framkom det dessutom i Kyrkans tidnings undersökning om prästers tro att en fjärdedel av de svarande inte tror att Jesu döda kropp fick liv. En präst jämförde till och med sagans värld: ”Man behöver inte tro att draken finns. Men man måste tro på att draken kan besegras. Jag tror inte på den fysiska uppståndelsen i en konkret bemärkelse, däremot tror jag på uppståndelsen.” Hur det exakt ser ut bland prästerskapet idag ska vara osagt. Däremot efterlyste Stefan Arvidsson, professor i religionsvetenskap, för två år sedan en uppgörelse med antiintellektualismen bland prästerna: ”Stå för era påståenden om Jesus Kristus, Bibeln och verkligheten, eller för den delen om Koranen, och övertyga oss andra om att de är sanna. Så kan vi ha debatt i stället för samtal.”

Lagom till påsk är det därför inte ovanligt att olika medier uppmärksammar alternativa teorier om vad som hände med Jesu kropp efter korsfästelsen. Så också detta år. Bland annat skrev Cecilia Wassén, professor vid Uppsala universitet, i Fokus att det var ”möjligt att [kvinnorna] gick till fel grav bland de tusentals klippgravar som beräknas ha funnits i området”. Förutom att det är slappt akademiskt av en professor i exegetik (Jesusrörelsens kritiker kunde lätt ha satt stopp för uppståndelsetron genom att presentera ”rätt” grav eller visa upp kroppen), är det en usel hypotes givet källmaterialet. Enligt samtliga evangelier lades Jesu kropp i en identifierbar grav och kvinnorna var vittnen till hans död, begravning och den tomma graven. Att graven var tom var dessutom något alla var överens om. Just därför spreds ryktet om att lärjungarna hade stulit kroppen (Matt 28:11–15).

Richard Bauckham expert på antik historiografi har bland annat påpekat att det tidigaste evangeliets författare ”Markus placerar kvinnorna vid korset, vid begravningen och vid den tomma graven, och namnger vid vart och ett av dessa tre tillfällen kvinnorna i fråga […] Markus nämner dem som ögonvittnen till de mest kritiska händelserna i hela sin evangelieberättelse och anger att de var hans källor.”

Att Jesus bara skulle vara skendöd eller att lärjungarna stal kroppen håller heller inte givet de fakta vi har. Om något var romarna skickliga på att avrätta upprorsmakare och att en näst inpå ihjältorterad Jesus skulle lyckas rulla undan gravstenen för att sedan övertyga sina anhängare om att han var uppstånden till ett förhärligad mänskligt liv, är orimligt. Detsamma gäller om lärjungarna konspirerade för att stjäla kroppen. Varför sprida en lögn när nästan samtliga gick i döden i tron på Jesu uppståndelse?

En av Storbritanniens ledande forskare på Nya testamentet, NT Wright, har kanske mer än någon annan bidragit till att punktera de alternativa förklaringsmodellerna. Samt påvisat hur de fakta vi har idag kräver en förklaring som inte är fastlåst vid en dogmatisk naturalism: den tomma graven, de många ögonvittnena till den fysiskt uppståndne Jesus (i synnerhet kvinnorna som var först vid graven, men som i sin patriarkala samtid inte sågs som trovärdiga), kritikers som Paulus omvändelse, och den kristna kyrkans framväxt med just uppståndelsetron i centrum. Alltså precis det som även trosbekännelsen från Nicea understryker.

De historiska fakta vi har i?dag om vad som följde på Jesu död behöver återupptäckas av kyrkorna igen om man vill ta människors frågor på allvar. Det vore även att ta arvet från Nicea på allvar. Annars riskerar kristendomen att reduceras till en samhällsnyttig produkt och då förlorar den mycket av sitt existensberättigande. Något att fundera på så här i påsktider!

Jacob Rudenstrand är biträdande generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen