Jag hatar att behöva erkänna det, men Juholt har rätt

Den här texten handlar om något så grundläggande som vikten av att vuxna människor tillåts att ta ansvar för sitt liv, skriver Patrik Strömer i en essä om frihet, risk och tolerans.

Att säga att det är höger att värna ett av sociala konventioner tillknäppt privatliv och vänster att vara gränslös, fri och engagerad i samhällsomvandling är en uppenbar förenkling. Möjligen daterat. Men schabloner är användbara när samtiden ska skärskådas. I båda perspektiven finns ett anslag av frihet, antingen friheten att vara skyddad eller friheten att kunna leva ut. De kan mycket väl kombineras, men vanligare är att det istället för en positiv växelverkan sker krav på inskränkningar av andra människors liv.

För verklig frihet förutsätter tolerans. Om jag förväntar mig att min vilja att vara i fred ska respekteras av andra måste jag själv vara kapabel att göra det motsvarande. Saker som stör, åsikter jag inte delar och beteende som jag för egen del finner oborstat och socialt tveksamt ligger på mig att hantera. Jag behöver inte gilla det du gör eller står för, och ändå ska vi kunna leva sida vid sida i ett fritt och öppet samhälle.

Politiskt borde det vara enkelt. I den amerikanska självständighetsförklaringen står den politiska poesins vackraste ord, ”Varje människa har rätten till liv, frihet och rätten att söka efter lyckan”. Ändå tycks det så förtvivlat svårt se att en annan människas lycka kan vara något helt annorlunda än min. Från gammalt högerhåll har människor behövt uppfostras och tuktas. Vänsteridealet har varit att forma en ny och bättre människa. Det är grovt tillyxade karikatyrer/tolkningar, men det gemensamma draget är just den självpåtagna rätten att sätta sig över andras önskemål.

Från svunna tiders politiska bråk mellan vänster och höger befinner vi oss nu i något som är moraliskt svårnavigerat. I det vakuum som uppstår när allt och ingenting är viktigt frodas den ansiktslösa, ogenomträngliga apparat som vi kan kalla staten. Staten är inte samhället. Men historien har gång på gång lärt oss att om staten inte tuktas, betvingas med begränsningar och bevakas av dess medborgare så sipprar den in där det finns den minsta öppning.

Jag tvingas börja här. Från grunden. Detta då gränserna mellan vad som är min ensak och vad som är allas angelägenhet luckras upp.

De sociala konventionerna som upprätthåller miljoner människors från varandra helt oberoende – men ändå sammanflätade – liv sviktar. Vi ber inte längre varandra om lov att lägga oss i. Att bestämma över andras liv uppfattas av många som en rättighet. Och staten står redo att gripa in.

Staten tar sig gärna friheter där möjligheter ges. Och det är din frihet det handlar om. Därför var det så viktigt för många att avfärda Håkan Juholts rädsla, när han från sin ambassadörsposition på Island varnade för byråkratvälde och tjänstemannastyre. För han är faktiskt något på spåren. Utnämnda eller självutnämnda experter har makt över oss redan idag. De är inte valda, de kan inte avsättas. Deras mandat är inte folkets och deras uppdrag finns inte definierat.

Kärt barn har många namn och oavsett om det kallas förmynderi, paternalism, folkhälsopolitik, ANDT-strategi, NCD-strategi, nollvision, eller brist på hänsyn och empati så bygger de offentliga insatserna inom detta område på en felaktig premiss, nämligen att någon utomstående i varje läge kan veta vad som är det bästa alternativet för mig och de mina.

Ändå finns en utbredd syn på medborgaren som ett objekt som kan styras rätt. Om än med milda medel. För när staten identifierar en ny uppgift år sig har den en tendens att fortsätta vilja lägga ditt liv tillrätta. Alla handlingar som går emot de styrandes vilja kan bestraffas. Staten borde skydda människors rättigheter, inklusive rätten att konsumera det som andra har synpunkter på.

Låt mig därför påminna om Nils Bejerot. Den svenska narkotikapolitikens arkitekt. Han fick gehör för idén om att narkotika smittar likt en epidemi. Usla uppväxtvillkor, mental ohälsa eller självhat där flykt in i rus är den enda ångestdämparen var minst sagt sekundärt.

De ”friska” delarna av samhällskroppen behövde skydda sig mot de sjuka. De som skulle kunna betraktas som offer för olyckliga omständigheter trots världens bästa välfärd ansågs istället vara roten till det onda. Smittbärarna. Hotet.

När hotet är människan måste människan marginaliseras. Avlägsnas från gemenskapen. Straffas och behandlas, absolut. Men också stigmatiseras. Vi andra går fria från skuld och de smittade går under i större utsträckning i Sverige än i de flesta andra länder.

Och när vi ser följderna av vår nolltolerans i trasor på gatorna får vi intala oss att vår benhårda politik är nödvändig för att skydda nästa generation mot smittan. De värnlösa barnen.
Skyddet av de unga är folkhälsopolitikens livselixir. Alexanderhugget. Propplösaren som förenklar det komplicerade. Det som alltid kan motivera ingrepp, begränsningar och förbud i deras föräldrars liv. Du måste avstå – annars berövar du ditt barn det högsta goda.

Egentligen är budskapet att staten inte litar på att du kan uppfostra dina barn till medborgare med sunda värderingar. För mycket frihet ökar risken för smitta. Därför behöver vi alla fostras, av stat och av de av staten välsignade ideella organisationer som lever för – och på – att korrigera det osunda.

Alternativet är naturligtvis att i all enkelhet låta människor avgöra sina konsumtionsval och ta konsekvenserna av dem. Men en sådan lösning skulle beröva människor och organisationer på makt och inflytande och tvinga dem att försörja sig på hederligt vis.

Varför står då politiken så svag i att skydda grundläggande mänskliga rättigheter mot inskränkningar av olika slag? Varför tillåts inte vuxna, myndiga människor att agera fritt och ingå avtal med andra?

Nu är det inte alla som instämmer i J S Mills princip om att staten endast har rätt att hindra någons beteende när det skadar någon annan, men inte när beteendet möjligen skadar individen själv. Och på flera områden godtar samhället ökade risker, därför att nyttan syns. Människor dör i trafiken, men alla inser att en del av livet är att personer och varor behöver transporteras. Varje vinter kan vi läsa om tragiska dödsfall när skridskoåkare går genom isen och inte klarar sig, men friluftsliv anses ha ett värde. Men när det gäller andra områden, som alkohol, tobak och en hel del livsmedel saknas den grundläggande förståelsen för att den njutning som kan erhållas är eftersträvansvärd av konsumenten.

Om jag äter biff med bea, dricker en gigantisk milkshake, snusar varje dag och gärna dricker öl så är det av någon anledning inte längre min ensak. Men hur kan det inte vara det?

Svaren brukar formera sig längs två linjer. Den ena tar fasta på att beroende är oönskvärt. Men beroende i sig kan väl inte vara ett problem? Jag är beroende av familj, kärlek, vänskap, läsa böcker, utöva musik och spela brädspel. Också. Om jag inte får detta så blir jag irriterad och mår fysiskt dåligt. Det är mycket möjligt att min abstinens skulle gå över efter ett tag, men varför skulle jag ens vilja? Så länge jag trivs med mitt liv och uppenbarligen mår bra, kan det inte vara ett problem.

Det andra spåret tar fasta just på hälsoaspekterna. Men det följer inte direkt av ett visst begränsat beteende att ohälsa med automatik också infinner sig. Gener, dos och exponering är ett komplext samband och en hypotetisk risk utgör inget skäl för offentligt ingripande.

Ändå ska medborgarnas fria val inskränkas. Produkter ska regleras, beskattas, varningsmärkas eller förbjudas, reklam (yttrandefrihet) kringskärs. Och vad förväntas åstadkommas av all denna ofrihet? Ett bättre samhälle? Kanske. Potentiellt fler levnadsår för de människor som underkastas en sådan påstådd hälsoregim? Definitivt!

Men är verkligen fler levnadsår eller kanske bara ytterligare månader eller veckor i slutet av en människas liv det enda som är viktigt? Jag brukar visserligen anklaga mina ideologiska motståndare för att ha bristande empati och fantasi, men tror själv inte att alla människor i alla lägen väljer att leva några dagar till framför att ha rådighet över sitt liv här och nu fram till dess att döden inträffar. Naturligtvis vill vi vara friska och må bra, och vi sörjer när någon närstående går bort, särskilt när det sker i allt för unga år. Men det finns aldrig någon garanti för att ett visst levnadssätt verkligen ger oss hälsa, även om risken att drabbas av ohälsa ökar med tilltagande skörlevnad.

Argumentet att ”jag vill inte betala för din vård” borde rimligen leda till antingen krav på reformering av vården och landstingsskatten, eller att svara ”jag vill inte betala för din pension” eftersom långlivade människor också kostar. Det är inte heller så att bara för att vi har gått med på att gemensamt bota sjuka ger det inte staten rätt att behandla friska människor, särskilt inte mot deras egen vilja och i strid med deras uttryckta önskemål.

Så i stället borde det vara mer eftersträvansvärt med ett samhälle där väntetiden i sjukvården inte överstiger 90 dagar. Den som är sjuk vill naturligtvis bli botad och frisk. Snarast. Men det borde rimligen gälla oavsett orsaken till sjukdomen, givet den finansiering av sjukvård vi har nu.

Samtidigt som mänskligheten upplevt ökad medellivslängd, minskad spädbarnsdödlighet och färre fall av smittsamma sjukdomar, så inträffar med logisk nödvändighet något annat. När undernäring och svält, TBC och HIV/Aids tar färre liv, så ökar andelen andra sjukdomar, inte minst de som benämns NCD, non-communicable diseases. Det är alltså icke-smittsamma sjukdomar som i högre utsträckning gör slut på livet.

Även om vi blir upprörda av att någon dör i cancer eller insjuknar i alzheimer, så är det något annat än att ryckas bort i en olycka eller en smittsam sjukdom som numera ofta kan undvikas. Problemet är att folkhälsoindustrin inte låtsas om att vi faktiskt alla ska dö någon gång. Och är det inte det ena, så är det något annat. Det kan ingen förmynderipolitik i världen råda bot på.

För alla som har sin försörjning säkrad via skatten och dessutom en självbild som bygger på att man är emot allt som uppfattas som dåligt, är det naturligtvis ett stort steg att komma ur sitt skadliga beroende av att inskränka andras frihet. Inte desto mindre är det helt nödvändigt för att kunna skapa ett roligare, friskare, lyckligare och friare samhälle. Vuxna människor måste kunna ta ansvar. Om staten tar det ansvaret blir vi aldrig vuxna.

Patrik Strömer är Generalsekreterare Svenska Snustillverkarföreningen