Jag hatar din anonymitet men är beredd att träda fram med namn för din rätt att behålla den

Ibland finns det skäl att avslöja de anonyma identiteterna. Problemet uppstår när avslöjandet inte syftar till öppenhet, utan till att tysta, skriver Lars Anders Johansson med anledning av att försvarsbloggaren Wisemans Wisdoms identitet har röjts.

Anonymiteten på nätet är inte oproblematisk, eftersom den ger möjlighet att utge sig för någon annan än den man egentligen är. En tydlig illustration till detta gavs av Expressens uthängning av Sverigedemokratiska politiker som skrivit hatiska och rasistiska kommentarer anonymt på nätet. Här kunde tidningen påvisa en diskrepans mellan de åsikter som politikerna utgav sig för att stå för i offentligheten och dessutom sökte väljarnas förtroende för, och de åsikter som de under skydd av anonymiteten spred på nätet. Ett solklart missbruk av anonymiteten som det ligger i medborgarnas intresse att känna till. Väljarna har rätt att vara informerade och politiker bör inte ha dubbla agendor.

Det finns dock andra sammanhang där anonymiteten är av godo. Det kan finnas skäl, yrkesmässiga eller personliga som gör det omöjligt för en viss person att föra ut viss information eller vissa åsikter som ändå borde ha möjlighet att komma fram i offentligheten. Det gäller till exempel så kallade whistle blowers, det vill säga personer som slår larm om oegentligheter och missförhållanden. Utan anonymiteten skulle många sådana istället välja att hålla tyst. Det är därför vi har grundlagsstadgat källskydd för journalister.

Men det kan också finnas skäl till att driva opinionsbildning anonymt på nätet. Det kan handla om sakfrågor som upprör vissa militanta grupper som det är förenat med fara att utmana. Här kan anonymiteten innebära möjligheten att föra ut en åsikt utan att man själv eller ens nära och kära utsätts för repressalier. Det kan också handla om att man är orolig för att ens opinionsbildande verksamhet skall gå ut över ens yrkesliv. Det är inte alla chefer som uppskattar frispråkiga medarbetare, allra minst när frispråkigheten rör den egna verksamheten. Särskilt känsligt är detta naturligtvis i politiskt styrda verksamheter – där också behovet av diskussion är som allra störst.

Häromdagen avslöjades identiteten på Sveriges mest lästa och inflytelserika försvarspolitiska bloggare, Wisemans wisdoms, av det utomparlamentariska nätverket Ofog vars agenda är att skada svensk försvarsindustri och försvarsmakt. Wisemans wisdoms har under de senaste åren lästs av de allra flesta som är intresserade av säkerhetspolitisk debatt i Sverige och tillfört debatten mycket matnyttig information och nya perspektiv. Ofta har det handlat om resursbrist som medfört att försvarsmakten haft svårt att genomföra det uppdrag som politiken ålagt den. Det har hela tiden varit uppenbart att bloggaren varit verksam inom försvarsmakten, men fram tills nyligen har hans identitet varit okänd för de flesta.

Varför väljer då en aktionsgrupp som Ofog att avslöja en anonym nätdebattörs identitet?
Bloggaren bakom Wisemans wisdoms vill se ökade anslag till försvarsmakten, nätverket Ofog vill avskaffa den svenska försvarsmakten. De är således meningsmotståndare i sak. På sin hemsida skriver Ofog att Sveriges Radio beskrivit Wisemans situation som ”en unik maktposition i den svenska försvarsdebatten”. Utifrån detta motiverar nätverket att Wiseman inte längre skall ha rätt att vara anonym. En intressant paradox i sammanhanget är att medlemmarna i nätverket Ofog själva är anonyma, trots att också de intar en unik position i den svenska försvarsdebatten.

Det handlar alltså inte om någon principfasthet från det utomparlamentariska nätverkets sida. Avslöjandet av bloggarens identitet syftar inte till öppenhet, utan till att tysta. Anonymiteten har inneburit en möjlighet för en anställd vid försvarsmakten att bedriva opinionsbildning i försvarspolitiska frågor, något som inte är alldeles okomplicerat även om han inte likt internationellt namnkunniga exempel som Edward Snowden har läckt hemligstämplad information.

Precis som anonymiteten kan vara ett vapen i händerna på rasistiska politiker med dubbla agendor kan avslöjandet av identiteter vara ett vapen för den som vill tysta avvikande röster. Ofog förstår anonymitetens värde eftersom de själva tar skydd bakom den, men de ger inte sina meningsmotståndare rätten att använda sig av den. På samma vis agerade Expressen när de gick vidare från politikeravslöjandena till att också hänga ut privatpersoner som under anonymitetens skydd hade uttryckt sig vulgärt, osmakligt och främlingsfientligt på nätet.

Dessa personer, som inte sökt några väljares förtroende för sina åsikters skull, hängdes ut med namn och bild av tidningen, i syfte att tystas, och att skrämma andra till tystnad. I skrivande stund har minst en av de uthängda fått sparken från sitt jobb och en annan blivit utsatt för ett bombattentat i sitt hem. I ljuset av att Expressen normalt inte ens brukar publicera namn och bild på dömda brottslingar är valet att avanonymisera vulgära nättyckare extra anmärkningsvärt.

Anonymiteten kan brukas och missbrukas. Wiseman brukade den medan de rasistiska politikerna missbrukade den. Vi bör dock vara försiktiga med att använda avanonymiseringen för att tysta meningsmotståndare, annars riskerar tystnadens kultur att breda ut sig. Hur många potentiella whistleblowers som dragit öronen åt sig efter avslöjandet av Wisemans identitet vet vi inte, men om det så bara skulle röra sig om en enda kan det vara fatalt.

Den samtalston som råder på nätet idag, inte minst i de anonyma kommentarsfälten, är ofta vedervärdig. Avslöjandet av identiteter riskerar dock bara att leda ur askan i elden. Tonen är likartad under de artiklar som är kopplade till Facebook, där kommentatorerna framträder med namn och bild. Dessutom leder denna fixering vid identiteter bort från sakfrågorna. Det blir intressantare VEM som säger något än VAD vederbörande säger. Också usla eller motbjudande argument bör bemötas med argument och inte med repressalier.

Lars Anders Johansson är Svensk Tidskrifts kulturredaktör.