Jag tittar över axeln efter Heidenstam

Det måste vara ett företrädesvis nordiskt fenomen att ens syn på tillvaron varierar betänkligt i takt med årstiderna. Så förhåller det sig i vart fall med mig. En barometer på variationerna brukar vara mina karriär- och framtidsplaner, berättar Daniel Bergström som med hjälp av Heidenstam söker svenskhetens kärna.

På våren börjar Sverige framstå som en ganska dräglig, för att inte säga trevlig, plats på jorden. Allting skjuter skott och blom, vilket också avspeglar sig i det egna psyket. Då brukar jag smida planer på att arbeta i näringslivet, i någon dynamisk vinstdrivande verksamhet som precis som hasseln och snödropparna spirar och växer. Bolagsjurist eller konsult i Stockholm känns i aprilsolens blekgula sken som den utstakade vägen. Framåt sommaren framstår inte Sverige längre bara som drägligt, utan rent av som ljuvligt, ja antagligen den mest underbara platsen på hela jorden. Här kan det väl aldrig bli tråkigt att bo? Minnena från långa vintrar bleknar på en enda sommareftermiddag. När trädkronorna hänger tunga och dästa av sav i värmen lockar dock inte längre näringslivets tempo och ombytlighet. Inte heller storstaden behåller sin lockelse. I stället ser jag, säkert som ett urverk, i juni och juli den högsta tillfredsställelsen i att öppna en liten advokatbyrå med smidesjärnskylt i en pittoresk småstad med kullersten och trähus. Ett stillasittande Maria Lang-liv av att skriva testamenten åt gamla damer och äta lunch på stadshotellet blir då plötsligt mitt kall.

Men i slutet av augusti och början av september vet alla svenskar vad som händer. Sensommarens melankoliska skönhet övergår omärkligt i en långsamt brinnande panik. Jag måste härifrån! tänker jag då. Oavsett hur och oavsett var måste jag fixa ett jobb utomlands, helst innan den första snön. New York, Genève, London, Ulan Bator, Baghdad – jag kan till och med tänka mig Oslo. Med blödande fingrar googlar jag på FN-jobb. I november stegras paniken till ett crescendo. Men så, runt jultid, kapitulerar organismen. Paniken förbyts i resignation. Anden faller ner i galoscherna och ställer sig att vänta på bussen i snöslasket. På vintern bedömer jag ingen annan önskan som realistisk än att få vara en kugge i någon stort och pålitligt realsocialistiskt myndighetsmaskineri. Åklagare, kronofogde, kommunjurist i Bräcke, you name it. Fredagsfika, friskvårdstimme och fem extra semesterdagar framstår då som det bästa livet har att erbjuda. Men sedan kommer den första soliga dagen. Hedgefondförvaltare? Och så börjar årstidscykeln om.

Då är det kanske inte så konstigt att man ibland brister i praktisk fosterländsk glöd under vintermånaderna.

Men det finns också andra typer av eskapism att ägna sig åt när rullgardinen dras ner. Man kan till exempel läsa böcker. Och i stället för att drömma sig bort kan man drömma om ett bättre ”här”. Så nyligen, lagom till oxveckorna, kände jag att behovet av en mer positiv Sverigebild växte sig så starkt att något var tvunget att göras. Till flydda tider återgår min tanke än så gärna och ur bokhyllan väljer jag Heidenstams samlade verk. I bandet ”Tankar och teckningar” återfinns essän ”Om svenskarnas lynne”, vilket verkar som lämplig läsning. Nationalskalden kommer säkert att bjuda stärkande och tröstande ord, inskärpa den själsliga adeln hos oss som stretar på vid polcirkeln, tänker jag. Om inte annat kommer han frammana en annans tid svenskar; kärvare, hårdare, ädlare och fria från välfärdssamhällets avund och förklening. Jag börjar bli riktigt uppspelt när jag slår mig ner i en fåtölj och öppnar boken.

Det börjar dåligt, åtminstone för den som söker stöd och uppmuntran. Heidenstam citerar i första meningen upplysningsprästen Johan Browallius ord från 1735: ”Svenskarna äro en Trumslagerisk Nation med Fattigdom, Ape-Högfärd och Puttelkrämeri”. Många frågor inställer sig (exempelvis vad puttelkrämeri är), men en sak verkar klar: läsningen kommer nog inte riktigt arta sig som jag har tänkt.

Strax därefter blir det lite bättre när Heidenstam berömmer Sverige för dess mönstergilla sjukhus, skickliga kirurger och humana djurhållning. Sedan blir det dock sämre igen och jag läser följande. ”Allt sedan Lucidor har Sverige fött talanger utan att bekymra sig om deras växt, under det att vilken liten utlänning som helst överhöljs med hedersbetygelser och löjlig ära. Sverige omhuldar icke begåvningen utan stryper henne med skuggrädsla, avund och ämbetssysslor. Självunderskattandets röta breder sig vida. Det finns icke en avkrok i Europa, där fosterlandskärleken ligger så död bakom ihåliga ord som hos oss, och det finns ingen Medea, vilken har sin mördarekniv så sölad av egna söners hjärteblod som Sverige.”

Nationalstoltheten står alltså inte högt i kurs i Sverige enligt Heidenstam. För en 1800-talsromantiker är detta naturligtvis svårt att acceptera. Nåja, han överdriver, tänker jag, och fortsätter läsa. Men på nästa sida börjar kritiken omärkligt krypa närmare tonfallet i just den obevekliga inre klagosång som jag behöver en paus från. ”Svenskarnas lydnad för lagarna och pliktkänsla gör dem gärna sedda, var helst de slå upp sina bopålar (…). Brist på konservatism är likväl det svenska lynnets största svaghet. Liksom självkänslans slocknande är frånsidan av de mest vinnande egenskaper, så är också svenskarna brist på konservatism frånsidan av deras mottaglighet och smidiga fattningsgåva. De sakna helt och hållet den konservatism, utan vilken ett folk aldrig kan göra en påtaglig insats i det allmänna kulturarbetet.”

Förbryllat bläddrar jag till försättsbladet. Har jag fått fel bok? Är det något ur årets bokskörd? En rapport från ett seminarium med Axess? Nej då, essän är skriven 1893. Jag kliar mig i huvudet och fortsätter läsa. ”Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar gör dem mer än rättvist obemärkta. De äro den germanska rasens mest kosmopolitiska nation. (…) I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen ska kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.”

En lätt känsla av svindel infinner sig. Vad är detta för svartkonster?

Riktigt personlig blir dock känslan av kusligt igenkännande inte förrän i nästa stycke. ”Allt som kan kallas modernt, särskilt allt, som kan öka bekvämligheten och lyxen, tillägna sig svenskarna däremot med svindlande brådska. De äro kinkigare på tobak än paschorna i Stambul. De äro större vinkännare än provençalerna, och inga lorder kunna sakrikare bedöma en konjakssort än ett par stackars skuldsatta svenskar, som nyss lämnat föräldrahemmet.”

Och jag, fattig syndig människa, med majestätiska bolån och nyss utflugen ur föräldrahemmet, vänder mig om i låsfätöljen för att se om Heidenstam står där och betraktar mig och resten av min samtid med ett sardoniskt leende. I rörelsen passar jag på att förläget dölja konjakskupan. Jag känner dessutom hur hela SoFo, liksom alla Sveriges mikrobryggerier, vietnamesiska fusion-gastropubar och vinskribenter deltar i min förlägenhet.

Nu är jag i högsta grad hågad att lägga boken ifrån mig. Ville jag höra om svenskars historielöshet, bristande känsla för konservatism och rotlösa trendkänslighet hade jag inte behövt läsa Heidenstam, utan kunde gott ha stannat i min egen tid. Jag ger dock boken en sista chans.

Heidenstam påpekar nu att den attityd som ibland hos svenskar kan misstas för konservatism i själva verket är tystlåtenhet och tillbakadragenhet. Så här utvecklar han den saken. ”Svenskarna frukta nationellt offentligheten på samma sätt som denna fruktas av en bildad privatman, vilken kan tänka åtskilligt, men skyr att predika det på torget. Tidningarna äro ingalunda ett uttryckt för de bilades verkliga meningar. Spörj däremot mellan fyra ögon vid taffeln våra statsmän, våra lärda, våra konstnärer och talanger inom alla riktningar, och svaret får en helt annan klang av skepsis och fördomsfri uppfattning än när det uttalas till allmänheten. Svenskarnas höga upplysning är icke offentlig utan den är en offentlig hemlighet. Detta medför en nihilism och en demoraliserande dubbelhet, som erinra om förhållandena i despotiskt regerade land, och som utmynna i likgiltighet. Vem som helst vet, att det offentliga uttalandet om en fråga, en ny bok eller en tilldragelse har föga att skaffa med det som man i själva verket tänker.”

Det får vara nog. Tid och rum blir till illusioner, begrepp utan mening som upplöses framför ögonen på mig. Innan jag kastar boken ifrån mig i ett hörn – jag kan lika gärna läsa något i Facebookflödet – hinner jag dock läsa följande. ”Storordiga chauvinister bullra visserligen också i Sverige, men icke hos de andligen framskjutna, som hos många andra folk, utan bland nollorna.”

Märkligt hur mycket som kan förändras utan att något förändras.

Daniel Bergström är tingsfiskal och frilansskribent