Jag vill också ha en egen dag!

Av Fredrik Segerfeldt

Första maj. Röda fanor, arbetarnas dag, klasskamp och strid mot ”orättvisor”. Sånger och myter från förra sekelskiftet.

Det har alltid känns lustigt att se regeringsledamöter och ledande företrädare för Sveriges utan jämförelse mäktigaste intresseförening demonstrera mot det samhälle de själva har byggt upp. De går främst i ledet och sjunger om hur det land de, med korta undantag, har styrt i drygt 60 år inte ens är i närheten av att vara nära målet. Utopia lost. Den outtröttliga reformismen, skulle de säker kalla det. Vi andra undrar vad i hela friden de gjort under alla dessa år, eftersom de fortfarande är så arga.

Lite mer seriöst menar arbetarrörelsen eliter antagligen att när människor får leva sina liv som de behagar och komma överens med vänner, bekanta och andra kontakter om fritt utbyte av tjänster och varor, så uppstår strukturellt betingade orättvisor som stat, parti och fack alltid måste kämpa emot, med tvång i form av lagstiftning och utövande av total kartellmakt. Samhället blir aldrig klart, och det kommer alltid att finnas skevheter att rätta till. Kampen är evig. Dagens datum är ett viktigt mobiliseringsverktyg i uppbyggandet av denna bild.

Men hur kommer det sig att just arbetarrörelsen har en egen helgdag, en dag då de demonstrerar och vi andra inte förväntas arbeta? Är det inte lite lustigt att just denna kollektiva kategori människor har fått en egen helgdag? Varför inte butiksägare, frisörer, bagare eller rörmokare med egen firma? Och varför är det just utifrån sin yrkesroll man ska definiera sig själv? Vänsterhänta, rödhåriga, västgötar eller Opelförare, då? Jag är övertygad om att det finns tusentals människor som tycker det är viktigare vilken bil de kör än vad de råkar jobba med.

Ännu mer underligt blir det när man tänker på hur definitionen av denna kategori människor har ändrats under årens lopp. Från början handlade det om män som arbetade i industrin. Arbete och kapital. Arbetsköparnas, utsugarnas makt skulle tämjas genom kollektiv maktutövning. När sedan industriarbetarna blev allt färre var det nödvändigt att få med tjänstemännen i ”Rörelsen”. Annars skulle de ”utsatta” bli så få att makten var hotad. Löntagare hette det. Sedan handlade det främst om kvinnor som arbetar i offentlig sektor. LO:s största förbund heter sedan länge Kommunal. Varför ska ett sådant kämpa mot kapitalismen? Både arbetsgivare och ordförande brukar vara från samma parti. Gillar inte medlemmarna att kunna handla på både H&M och Kapp-Ahl?

För att kompensera för denna skevhet bytte vi som bekant annandag pingst (finns det någon som har en enda aning om varför vi var lediga den dagen?) mot den 6:e juni, en än mindre motiverad helgdag. För att kompensera för en daterad klasskampshelg fick vi en punschverandadag med flaggviftande.

Frågan är när vi som varken gillar röda fanor eller etnoporr ska få vår helgdag? Jag kräver därför härmed en egen helgdag, där jag får vara ledig av det skäl som jag avgör och ingen annan.
–
Fredrik Segerfeldt är programansvarig på Timbro och medlem i Svensk Tidskrifts redaktionsråd