Jämställdhet och könsmakt: Vi föds inte till kvinnor och män – vi lär oss att bli det!

”Som moderat tror jag på individens otroliga möjligheter, men henne verkar Nilsson ha glömt – hans resonemang utgår från gruppen, från männens biologi”, skriver Birgitta Wistrand i ett svar på Magnus Nilssons inlägg om jämställdhetspolitiken.

Kvinnor och mäns lika värde och lika möjligheter att välja liv, det vill säga jämställdhet, regleras i FN:s stadga om mänskliga rättigheter. Att Elise Claeson (15/1) ser den som ett partipolitiskt begrepp är visserligen svårt att förstå, men att diskutera jämställdhet som Magnus Nilsson gör (8/1) framstår ännu mer obegripligt och skrämmande.

Att ha lika värde och lika möjligheter betyder inte att kvinnor och män är lika. Tvärtom – däremot visar forskning att skillnaden inom grupperna är större än mellan grupperna kvinnor och män. Hur de två skribenterna ställer sig till sådana fakta är oklart, eftersom de istället talar om ”biologiskt grundade egenskaper” och ”vårt evolutionära arv”. Det är i biologin våra ”livsmöjligheter” avgörs, enligt Magnus Nilsson.

Som moderat tror jag på individens otroliga möjligheter, men henne verkar Nilsson ha glömt – hans resonemang utgår från gruppen, från männens biologi. Visst spelar arvet en viktig roll, men den egna förmågan och omgivningens stöd kan åstadkomma underverk. Det vet vi.

Vi vet också att kvinnor fick rösträtt för 90 år sedan, tio år senare kunde kvinnor ta studentexamen på läroverk och inneha de flesta statliga positioner. Det var inga lättvunna segrar. Läkarvetenskapen i slutet av seklet hävdade exempelvis att livmodern hos studerande kvinnor skulle förtvina och dessa förvandlas till ett tredje kön, manninor. Överhuvudtaget ansågs det opassande att kvinnor rörde sig i den publika sfären – den var männens domän. Nu ifrågasätter ingen kvinnors rätt till utbildning – inte heller är de predestinerade till en viss begränsad framtid på grund av sitt kön.

Elise Claeson verkar dock vara kvar i det förra sekelskiftet och berömmer Nilssons mod att föra fram biologiska förklaringar till kvinnor och mäns olika livsval. Han bör ha goda möjligheter att kryssas in i riksdagen, påpekar hon vidare.

Vad säger då denne modige Nilsson i sin artikel, som skulle få oss att rösta på honom? Hans analys är ett skolexempel på det som kallas könsmaktsordning, d v s ett sätt att beskriva samhället med män som överordnade. På punkt efter punkt visar han hur gruppen män är mer framgångsrika, modiga och bättre anpassade till samhället än vad gruppen kvinnor är. Och detta tack vare sin biologi.

Han ger dock aldrig några belägg för hur han hamnat i sina slutsatser. Tro inte på ett enda ord av vad han säger. Jag ska förklara varför.

Han börjar med att påstå att det ”faktum att män som grupp har en större spridning kring medelvärdet än kvinnor” förklarar varför det finns fler manliga än kvinnliga professorer och VD:ar. De flesta och riktigt begåvade hittar vi nämligen bland männen!

Hur kom han fram till detta? All forskning, liksom statistiken, visar det motsatta, nämligen att flickor alltid presterar bättre än pojkar, cirka tio procent i snitt. Det är ju därför som män kvoterats in till prestigeutbildningar – nu är det äntligen slut på det! Västvärldens stora problem är istället de underpresterande pojkarna, deras bristande läskunnighet och motivation (aggressivitet?) att slutföra sina studier. 2009 togs 65 procent av alla akademiska examina av kvinnor.

Nästa steg i hans analys handlar om att män är mer aggressiva och riskbenägna, därför bryr de sig inte om den egna komforten och säkerheten. Men det är de rädda männen som blir aggressiva och riskbenägenheten hos män i gemen är svag – män vågar exempelvis inte flytta från sin hemtrakt i samma utsträckning som kvinnor utan stannar hellre arbetslösa kvar. Titta vidare på alla ensamstående män som inte klarar sig själva utan hamnar i alkoholism och andra svårigheter. Ensamstående kvinnor reder sig däremot galant.

Att det skulle vara män som tar fighten med överheten – det känner vi inte till. Här motsäger Nilsson sig själv eftersom män enligt honom lättare inordnar sig i hierarkier, samarbetar bättre.

Nilsson tycks inte ha noterat att arbetsliv och politik har förändrats, att människor för att nå bättre resultat föredrar att arbeta i nätverk. Rader av undersökningar visar att företag som leds av kvinnor har högre lönsamhet. I en färsk rapport från konsultföretaget McKinsey hävdas att kvinnorna är den nya tidens ledare, och allt fler företag leds också av kvinnor. Hierarkier är omoderna, liksom männen som anpassar sig i dem!

I Nilssons värld är det således enbart ”manliga” egenskaper som är värdefulla och som uppskattas, män har den högsta intelligensen. Men, som jag visat, saknar hans resonemang all vetenskaplig grund. Dessutom har biologin i dessa sammanhang spelat ut sin roll – i det moderna samhället behövs ett annat slags ledarskap, initiativkraft mer än anpassning.

Kanske är Nilssons artikel en svanesång över förlorad manlighet. Han ser hur dess betydelse försvinner som kvicksand, nu när kvinnorna rycker fram, inte på grund av sin biologi, utan tack vare sin kompetens och kreativitet. Det kallar jag jämställdhet.

Fil dr Birgitta Wistrand, ordförande i Fredrika Bremer-förbundet, var riksdagsledamot (m) 1991-2002.

Läs tidigare inlägg i debatten:
Sådan är statsindividualismen, Elise Claeson (15/1)
Biologin styr över jämställdheten, Magnus Nilsson (8/1)

Och mer om jämställdhetspolitik:
Sanna liberaler tar avstånd från biologisk determinism!, Erika Aldenberg (21/8 2009)
Biologisk determinism är en fågelskrämma, Patrik Lindqvist (4/9 2009) (Svar på Aldenberg)
Finns det en liberal jämställdhetspolitik?, Anne-Marie Pålsson (21/1 2009)