Jämtin ointresserad av kvalitet

Varför är det acceptabelt för företag som tillverkar pennor eller skolböcker att gå med vinst, men inte företag som sköter undervisningen? Det frågar sig Svensk Tidskrifts redaktör Cecilia Brinck med anledning av Carin Jämtins (s) utspel mot vinst i friskolor.

Carin Jämtin – tidigare biståndsminister och numera oppositionsborgarråd i Stockholm – begick härom veckan en debattartikel, där hon gick till storms mot friskoleföretag och andra som gör vinster för skattepengar.

Hon skrev bland annat: ”De summor som aktieägarna tar ut i vinst innebär en överföring av medel från välfärden till privata kapitalister. Jag menar att detta är oacceptabelt.”

Hon fick rätt mycket stryk, inte minst av partikamraterna Kjell Olof Feldt och Robert Noord, som är kommunalråd i Haninge och en klok skolpolitiker som inser att socialdemokraternas flumskolepolitik har passerat sitt bäst före-datum för länge sedan. Stöd fick Jämtin förvisso också, från förutsägbart håll, nämligen partiets vänsterflygel. Där söker man ständigt efter nya argument mot fristående verksamheter utan att behöva löpa linan ut och helt ta avstånd från fristående alternativ i kommunal verksamhet. Så långt törs socialdemokraterna inte gå. Ännu.

Men vinstförbudet dyker upp då och då i debatten, och det finns uppenbarligen en resonansbotten för det, precis som det finns för de regelbundet återkommande kraven på förbud mot konfessionella friskolor.

Jämtins argumentation är typisk. Dels därför att den tydligt visar att hon inte begriper ett dyft om företagande, om företagandets drivkrafter och varför människor väljer att ta stora risker med sina pengar. Det kanske inte förvånar.

I Jämtins värld är ordet ”vinst” ett fult ord. Vinst är rent allmänt någonting skumt, företag som gör vinst gör det genom att de exploaterar och utnyttjar andra. Så mycket begriper Jämtin (förmodligen) som att det är viktigt att företag inte går med förlust – om de inte ägs av stat eller kommun förstås, då finns det ju outsinliga kassakistor att täcka förlusterna ur. Men inte ska det väl vara nödvändigt med vinster, som delas ut till ägarna — kapitalisterna? Så där lite lagom är bäst, lite överskott, som investeras i verksamheten.
Men möjligheten att tjäna pengar är ju helt central för företagande och entreprenörskap. Den som väljer att investera sina pengar i ett företag gör det i förhoppningen att tjäna på det och det gäller oavsett om företaget producerar bilar, datorer eller vårdtjänster. Människor som väljer att investera i vård eller skola har samma drivkrafter som de som investerar i andra typer av företag.
Och föreställningen att inga ”kapitalister” (vilket väl kan vara vilken som helst av de miljoner småsparare som är ägare i det svenska näringslivet) ska få göra vinst för skattepengar leder faktiskt till helt absurda konsekvenser.

Stat, kommuner och landsting köper varje dag varor och tjänster för miljardbelopp. Dessa varor och tjänster är, på olika sätt, nödvändiga för att de offentliga åtagandena ska kunna uppfyllas. Varför är det helt i sin ordning att ägarna till de datortillverkare, pennfabrikanter, matleverantörer, städfirmor, pappersbruk eller bokförlag som kommunen gör affärer med ska få tjäna pengar när ägarna till skol- eller omsorgsföretag inte ska få göra det? Var finns den principiella skillnaden – för vi får väl anta att Jämtin menar att en sådan finns — som gör det ena tillåtet men det andra oacceptabelt?

Den svenska skolan dras med många problem – de flesta av dem skapade av socialdemokraterna. Det hade varit klädsamt om Jämtin åtminstone andats om att hon är medveten om dem, det finns det nämligen andra socialdemokrater som är. På senare år har det funnits tecken på att ledande företrädare för partiet inser att något måste göras, och att det finns en vilja att ompröva delar av skolpolitiken. Många socialdemokrater begriper att friskolorna inte bara är ett litet trevligt komplement till den kommunala verksamheten, utan att det faktum att det finns konkurrens på skolområdet faktiskt har varit bra för kvaliteten även i de kommunala skolorna.
Det ser inte Jämtin. Det är inte viktigt.

Hon diskuterar inte kvaliteten i skolan, det enda hon är intresserad av är ”välfärdens resurser stannar där de hör hemma: inom välfärden”.
Det är en intressant positionsbestämning inför valet 2010.