Jan Behre; Idrotten i sovjetpropagandans tjänst

JAN BEHRE:
Idrotten i sovjetpropagandans tjänst
Politik och idrott hör intimt ihop i
Sovjetunionen och i den sovjetiska
maktsfären. Stora summor satsas på
idrotten som används som ett direkt
instrumentför propaganda och i det
politiska spelet. Vid OS i Moskva 1980
fickförfattaren via Andrej Sacharovs
maka en kopia av ett brev han ställt till
Leonid Brezjnev för att protestera mot
den sovjetiska ockupationen av
Afghanistan. Brevet publicerades i väst
men väckte ingen större uppmärksamhet
då tidningarna var fulla av rapporter om
de olympiska spelen.
Jan Behre är journalist vid Göteborgs-Posten samt redaktör för tidskriften Exaudi, Öst-Väst-Journal.
”I en värd som är delad i olika samhällssystem utnyttjas idrotten aktivt för den
ideologiska kampens syften.”
Citatet är hämtat ur boken Det sovjetiska systemetför fysiskfostran, utgiven
av G I Kukusjkin i Moskva 1975. Och
författaren skriver också:
”Genom att sporten utövar en naturlig
attraktion på en mycket stor del av befolkningen och genom att man med känslorna
mycket omedelbart kan identifiera sig med
sportens ”konflikter”, vilka lätt låter sig
förbinda med kollektivens, nationernas
och staternas prestigeintressen, och genom
andra egenskaper utgör idrotten en lämplig
kanal för att sprida en bestämd ideologi.”
Där är det sagt rent ut i ett sovjetiskt
dokument: Idrott och politik hör intimt
ihop i Sovjetunionen och i den sovjetiska
maktsfären.
De kommuniststyrda staterna i Östeuropa och på andra håll i världen kan
sedan länge uppvisa en väl genomtänkt
ideologisk och propagandistisk strategi
bakom sin idrottspolitik.
I svenska massmedia kritiserar man av
och till den dolda professionalismen i
öststaternas idrott. Vad man däremot ägnar mycket liten uppmärksamhet åt, är
den betydligt allvarligare aspekten att de
kommuniststyrda staternas idrott är ett
direkt instrument för dessa förtryckarregimers propaganda och politiska spel
och manipulationer.
Inför OS i Moskva 1980 anförde jag
denna aspekt i en utrikeskrönika i Göteborgs-Posten (G-P 9 februari 1979). Jag
framhöll att sovjetidrotten är metodiskt
och systematiskt sammanflätad med ett
förstelnat och intolerant politiskt synsätt
som under årens lopp lett till mord på
miljontals oskyldiga människor i brutala
106
utrensningar runtom i världen och som
orsakat oräkneliga mänskliga tragedier
innanför och utanför fängelsemurarna i
Sovjetunionen och dess lydriken.
Jag skrev den artikeln nästan ett år
innan Sovjetunionen på nytt visade sitt
politiska ansikte genom invasionen av
Afghanistan. Reaktionen från mina kolleger på G-P:s idrottsredaktion blev
våldsam. Tidningens idrottskrönikör betecknade i en artikel i G-P mitt inlägg
som en ”hat-artikel” och som ett exempel på ”öststatsätande”.
Så kom då invasionen av Afghanistan.
Idrottsmännen och deras ledare (och
kanske även några idrottsjournalister)
fick äntligen upp ögonen för hur förnedrande idrottsutbytet med den sovjetiska
förtryckarregimen kunde vara. Men
trots detta deltog endast en del av dem i
bojkotten av OS i Moskva. De övriga –
inklusive den svenska OS-truppen –
blev medvetet pjäser i sovjetmaktens
propagandaspeL Ingen kunde längre använda den nötta frasen: Vi visste ingenting. Och 1984 fick idrottsvärlden ännu
en påminnelse om verkligheten när Sovjetunionen och dess satellitstater (med
undantag för Rumänien) tog politisk
hämnd med idrotten som vapen genom
att utebliva från OS i Los Angeles.
Idag brottas man förtvivlat med problemet om den olympiska andan skall
överleva.
Ritualer
Man kan bara inte komma ifrån att
idrottsevenemangen i Sovjetunionen och
andra öststater mycket ofta ges en sådan
utformning att den understryker händelsernas anknytning till politik och stat. I
en initierad studie visar öststatsforskaren James Riordan från University of
Bradford just på dessa aspekter i den
sovjetiska idrotten (i en artikel i den tyska vetenskapliga tidskriften Osteuropa
1979).
Inslagen av ritual och ceremonier i den
sovjetiska sporten får enligt Riordan en
speciell, nära nog religiös innebörd. Man
håller noggrant på former och traditioner
som invignings- och avslutningsceremonier vid sportevenemang, upptagningsritualer i klubbar, parader, emblem
och fanor etc. Sovjetunionen har också
satt sig emot förslag om att förenkla ceremonierna vid OS. Förslagen har tex
gällt att ta bort flagghissningar och nationalhymner vid prisutdelningar.
Man gickfrån början inför att
skapa en speciell ”socialistisk
idrott”.
Socialistisk idrott
Redan 1917, strax efter oktoberrevolutionen, ställdes idrotten under sovjetmaktens kontroll och styre. Man gick
från böJjan in för att skapa en speciell
”socialistisk idrott”.
I Sovjetunionen hölls den första
”sportsliga” jättemanifestationen 25 maj
1919 med en gigantisk parad av idrottsfolk på Röda Torget i Moskva under närvaro av Lenin och Trotskij. Samma år
böJjade man på allvar med stora allmänna sportfestivaler.
Det fanns på den tiden de som reste
invändningar mot idrottens politisering.
Men de blev snart tystade och i en partiresolution 1925 beslutade man att ”idrotten skall betraktas … också som ett medel att uppfostra massorna och samla arbetare och bönder till partiets, sovjetmaktens och fackets organisationer”.
– På så sätt skall arbetar- och bondemassorna dras in i det politiska och kulturella livet, hette det i resolutionen och
Riordan hänvisar också bl a till en sovjetisk partiresolution av år 1949 vilken
uppställde som mål att den sovjetiska
sporten ”under de närmaste åren skulle
vinna den högsta rangplatsen i världen
inom de viktigaste sportgrenarna”.
Idrottskult
Under 1930-talet fick den sovjetiska
idrotten fastare organisatoriska former.
Därmed blev det också lättare att utnyttja den politiskt. Idrottshjältarna blev
föremål för en slags kult. De fick statliga
medaljer och ordnar. I mitten av 1930-
talet började sovjetsporten att bli professionell på allvar, även om man då som nu
upprätthöll skenet av amatöridrott.
Sporten fick massformaL Första maj
blev en dag för sportparader och andra
idrottsliga jättemanifestationer.
Man projekterade enorma arenor, där
befolkningen under korta stunder kunde
glömma trångboddhet och andra umbä-
randen. 1939 började man fira en speciell
”idrottens dag”.
På 1950-talet kom de s k spartakiaderna som i uttagningar och sluttävlingar
kan samla 70-80 miljoner deltagare. I
tidningen Sovjetskilj Sport 1971 heter
det:
”Spartakiaden är en sann fest för broderlig vänskap mellan folken i vårt multinationella land. Däri speglas en viktig del
av vår leninistiska nationalitetspolitik –
107
närmandet mellan alla våra folks kulturer.”
I boken Massfester (Moskva 1975)
skrev D M Genkin:
”I den festliga massmanifestationen
speglar sig det sovjetiska folkets enhet
och sammanhållning. Den visar hur folket samlas kring det kommunistiska partiet och sovjetregeringen.”
”Lugnande medel”
De sovjetiska myndigheterna har också
insett att de ibland kan utnyttja idrotten
som ett slags ”lugnande medel”. Professor Paul Roth vid den västtyska försvarshögskolan i Mi.inchen hävdade i en
tidskriftsartikel 1980 att han hade information om att det sovjetiska inrikesministeriet begärt ökade sportsändningar i radio och TV under kvällstimmarna, eftersom man märkte att antalet överfall i
städerna minskade under sportsändningarna.
En liknande åtgärd, i ett direkt politiskt sammanhang, kunde jag själv iaktta
i samband med tioårsdagen av Warszawa-paktsstyrkornas invasion av Tjeckoslovakien. Husakregimen försökte genom ett späckat sportprogram i TV hålla
befolkningen kvar i hemmet den kritiska
årsdagen 1978.
”Den nya människan”
Sovjetunionens satellitstater har i stor
utsträckning tagit över den sovjetiska
synen på idrotten. I Rumänien har statsoch partichefen Nicolre Ceausescu naturligtvis tagit till orda i detta liksom i de
flesta andra ämnen: ”Då vi formar den
.nya människan, som skall bygga upp so- 108
cialismen, skall vi kombinera den kulturella och politiska fostran med fysisk
fostran.”
Det rumänska kommunistpartiet på-
bjuder att sportklubbarna skall ge regelbunden politisk-ideologisk träningjämsides med träningen i fotboll, handboll,
höjdhopp etc. Naturligtvis – när det gäller Rumänien – blandar sig kulten kring
Nicolre Ceausescu med i den idrottsliga
leken. Verkliga excesser firades 1976, då
den lilla gymnasten Nadia Comaneci ·
återvände hem från OS i Montreal. Lyssna här till hennes tal då hon av president
Ceausescu förlänades titeln ”Det socialistiska arbetets hjälte” samt medaljen
”Hammaren och skäran”. Det måste
dock starkt betonas att ingen skugga
faller på Nadia Comaneci, som vid det
aktuella tillfället inte var mer än 14 år
gammal. Självfallet sattes talet i händerna på henne av politruker. Man kan
inte begära av en 14-årig flicka att hon
skall kunna göra annat än lyda i en sådan
situation. Skuggan faller på dem som på
detta sätt utnyttjar ett barn för sina
krassa politiska syften.
– Jag är mycket rörd, hette det i talet
som Nadia Comaneci läste upp.
– I tävlingarna överväldigades jag
aldrig av känslorna. Jag var inte heller
upphetsad då jag fick mina höga noteringar och mottog guldmedaljerna. Då
kände jag bara glädje och stolthet över
segern. Men nu är jag mycket rörd.
”Älskade fader Ceausescu”
– Ty ingen medalj, ingen titel i världen
är så värdefull som den som mitt land
förlänar mig, och som jag mottar ur handen på Rumäniens mest älskade son,
vårt fosterlands ungdoms älskade fader,
av er kamrat Nicolre Ceausescu.
– Därför kommer vi aldrig att glömma
denna dag i augusti. Vi kommer inte heller att glömma den uppmuntran till mod
och förtroende på våra krafter, vilken ni
tillsammans med kamrat Elena
Ceausescu överbringade till oss i Montreal. Vi alla i laget, flickorna såväl som
tränarna, har känt er faderliga hjärtlighet
och kärlek och vi tackar er, älskade ledare, uppriktigt och lovar att vi alltid skall
vara värdiga denna utmärkelse.
Så långt det tal som lades i munnen på
Nadia Comaneci. Men det kunde tom
bli värre. Läs bara det rumänska partiorganet Scinteias skildring av högtidligheten under rubriken ”Den varma faderliga
omfamningen”.
”Hjärta mot hjärta”
Tidningens medarbetare Petre Dragu
skriver:
”Ur denna ymnighet av rörande ögonblick som förlänade värme och glans åt
denna högtid till ära för våra os-deltagare vill jag beskriva en sekvens som sammanfattar allt: den hjärtliga faderliga omfamningen som republikens president
gav de unga olympierna. Denna gest av
faderlig uppskattning understryker och
beseglar de genom presidentdekret förlänade utmärkelserna. Den gav högtiden
ett stort symboliskt värde. För ett kort
ögonblick dröjde var och en av dessa
unga idrottsutövare hjärta mot hjärta
med landets president, med den man
vars oförtröttliga arbete för fäderneslandet förkroppsligar den samtida rumänska
historien: rastlöst arbete och vis dristighet, flammande patriotism och kommunistisk mänsklighet” osv, osv.
Vid 1984 års OS i Los Angeles var
Rumänien det enda östblocksland som
deltog och följaktligen bojkottade den
sovjetstyrda OS-bojkotten. De rumänska olympierna var mycket framgångsrika och vann 53 medaljer i Los
Angeles mot 27 i Montreal 1976 och 25 i
Moskva 1980. Men trots det var 1984 års
mottagande av de hemvändande olympierna betydligt mer måttfullt, sannolikt
därför att man inte ville utmana Moskva
mer än nödvändigt under omständigheterna. Ty personkulten av Ceausescu
och hans familj har då inte blivit måttfullare.
Barn och ungdom hade forslats
bortfrån Moskvaför att de inte
skulle komma i kontakt med utlänningarna.
Kräver utdelning
Politiseringen av idrotten tar sig inte lika
bombastiska uttryck i andra öststater,
men strategin är densamma. I ett uttalande 1983 sade den tjeckiske premiärministern Lubomir Strougal:
”Fysisk träning och idrott spelar en
särskilt viktig roll för att förbereda ungdomen för att försvara vårt socialistiska
fådernesland.
Nuförtiden är idrottsliga prestationer
på toppnivå av enskilda länder illustrationsexempel och bevis på politisk, ekonomisk och kulturell såväl som sportslig
utveckling.”
Tjeckoslovakien liksom andra östländer lägger ner stora summor på idrotten. Utgifterna för Tjeckoslovakiens
109
idrottspolitiska program har mer än fördubblats från 1972 till 1982. Framgångarna har dock enligt Strougal blivit måttliga. Myndigheter och partiorganisationer försöker finna vägar att utnyttja
resurserna effektivare.
Lubomir Strougal sade i ett uttalande:
”Precis som vi begär nödvändig utdelning på investeringar på andra områden,
så kan vi inte underlåta att kräva detsamma när det gäller idrott på toppnivå.
Detta område kan inte begära att få privilegierad tillgång till någon slags börs utan
botten.”
Det ställs som synes krav på idrottens
män och kvinnor i deras tjänst för partiet
och staten. Och för dem som inte presterar särskilt väl kan verkligheten snart
te sig mörk. Men de som lyckas utgör en
mycket privilegierad klass.
Konflikten mellan Öst och Väst vid
1984 års OS var, som jag tidigare påpekat, en fortsättning på motsättningarna
kring Moskva-Os 1980. Och det finns
därför anledning att avslutningsvis berö-
ra den händelsen ännu en gång.
Jag var själv närvarande i Sovjetunionen vid OS ochjag kunde själv konstatera hur Moskva hade rensats på oppositionella inför de omdiskuterade spelen.
Vidare hade barn och ungdom forslats
bort från den sovjetiska huvudstaden för
att de inte skulle komma i kontakt med
alla utlänningar som kom till Moskva för
att närvara vid OS. En våldsam utlänningsfientlig propaganda hade föregått
spelen.
En av de oppositionella som jag trots
allt lyckades möta i Moskva var Jelena
Bonner, maka till medborgarrättskämpen Andrej Sacharov, som inför OS i
Moskva hade förvisats till staden Gorkij.
110
Jetena Bonner gav mig en kopia av ett
brev som Andrej Sacharov just hade
skrivit till Leonid Brezjnev. I brevet protesterade Sacharov mot Sovjetunionens
ockupation av Afghanistan och mot de
sovjetiska krigshandlingarna som leddde
till att ”fredliga afghaner – åldringar,
kvinnor och barn, bönder och stadsbor
dödades eller gjordes till krymplingar”.
Tillsammans med en holländsk kollega
vidarebefordrade jag denna protest från
sovjetmaktens fånge i Gorkij till omvärlden som just då dränktes i långa ordrika
rapporter från de sovjetiska idrottsarenorna.
”Sverige har böjt sig”
Jetena Bonner sade till mig:
”Europa har redan vant sig vid Afghanistan. Ett efter ett böjer sig länderna
inför Sovjetunionen. Sverige, Frankrike
och övriga västländer förråder Afghanistan och oss, men framför allt sig själva.”
Jetena Bonner var liksom maken Andrej Sacharov kritisk mot Moskva-OS.
– Dessa spel i ett krigförande i and är
emot de olympiska principerna, sade
hon. Men på Lenin-stadion marscherade
Sverige in med en av de största idrottstrupperna och den svenska flaggan bars i
stram salut förbi sovjetledarna. Det var
bl a till de svenska idrottsmännen och
deras ledare som den litauiska tidskriften
Ausra (Gryning) vände sig när den då
skrev:
”Dessa idrottsmän gör diktatorerna i
Kreml en tjänst. Allt spetsfundigt tal om
de olympiska spelens gynnsamma effekter, om spelens opolitiska karaktär, östvästlig avspänning, allt tal om att de gör
en tjänst åt dem som försvarar mänskliga
rättigheter i Sovjet, är bara självbedrägeri och avskyvärt hyckleri.”
Men, säger kanske någon, det där ärju
fyra år sedan. Det hör redan till historien.
Det är inte sant. Afghanistan är fortfarande ockuperat av sovjetiska trupper.
Andrej Sacharov sitter fortfarande fången i Gorkij tillsammans med sin maka.
Och runtom i sovjetiska fångelser och
koncentrationsläger sitter medborgarrättskämpar och troende inspärrade för
sin övertygelses skull, idag liksom de
gjorde 1980. Men åt dem ägnas under ett
år mindre utrymme i svensk press än vad
som ägnas åt en enda ishockeymatch
mellan Tre Kronor och Sovjet.
Kom sedan inte och säg att idrotten
inte tjänar den sovtiska propagandan.