Jan-Erik Wikström; Kulturens villkor
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JAN-ERIK WIKSTRÖM:
Kulturens villkor
l häfte ll1983 av Svensk Tidskrift inledde
LeifCarlsson en debatt om kulturens
villkor. Här följer ett inlägg av
utbildningsministern under de sex
borgerliga regeringsåren, Jan-Erik
Wikström. Denne understryker behovet
avfrihet, mångfald och kvalitet i
kulturutbudet. Det måstefinnas platsför
både det professionella och det
amatörsmässiga. Man värnar inte ett
rikt kulturliv bäst genom att uppställa
förbud mot sådant som inte håller
måttet. Det enda varaktiga skyddet mot
gottköpslitteratur och undermålig konst
och underhållning är att låta
människorna lära känna den verkliga
konsten och ställa krav på den och på sig
själv.
Konstnärligt och kulturellt arbete är en
lika viktig förutsättning för ett öppet, demokratiskt samhälle som politisk yttrandefrihet. Ett fritt och vitalt kulturliv är
nödvändigt för att ge stimulans och motverka de krafter som vill förleda människan till passivitet och rädsla. Delaktighet i kulturlivet stärker fantasi, känsla,
tolerans, förståelse och glädje.
Den konstnärliga verksamheten hjälper oss att ställa frågor, ger bättre insikter och starkare motståndskraft. Vi behöver ett kulturliv som gläder och oroar,
gör analyser och gestaltar problem, arbetar med oväntade lösningar, bär fram visioner och fördjupar perspektiven. Ett
samhälle utan ett rikt kulturliv blir andefattigt, trist och i längden förstelnat, försvagat och förstummat.
Frihet, mångfald och kvalitet
Frihet, mångfald och kvalitet är viktiga
element i en liberal kulturpolitik. Frihet
innebär att varje enskild människa ska
ha rätt att själv välja den form av kulturupplevelser eller kulturskapande hon vill
ta del av och ägna sig åt.
Det innebär också att var och en måste
få rimliga förutsättningar att träffa ett
fritt val, inte hindras av geografiska eller
ekonomiska svårigheter eller förutfattade meningar och ingrodda vanföreställningar. För att man i praktiken skall ha
verklig valfrihet krävs samhälleliga insatser på en rad punkter: garantier för
rimliga priser och avgifter på kulturområdet, åtgärder för geografisk spridning
av kulturlivet, stöd till kulturellt skapande etc. Barn och ungdom måste bli förtrogna med olika uttrycksformer, deras
nyfikenhet stimuleras och deras intresse
192
väckas också för det som inte ligger mitt
på allfarvägen. Jag delar Leif Carlssons
synpunkter på vikten av att stat och
kommun satsar på kulturen – även i
kristid.
Mångfald är en konsekvens av frihet.
Där frihet råder uppstår med nödvändighet många olika arter och former, som
kompletterar, ifrågasätter och berikar
varandra. Mångfald kännetecknar ett
kulturliv som engagerar många människor. För en liberal kulturpolitik är det
självklart att det måste finnas plats för
både det professionella och det amatörmässiga, både det inåtvända och det
samhällskritiska, både det vackra och
det omskakande.
Vi bör alltså värna om ett rikt och
mångfacetterat kulturliv men inte genom
att uppställa förbud mot sådant som vi
finner inte hålla måttet. Att förbjuda
avarter kan visserligen i vissa fall vara
nödvändigt. Men förbud ger inte något
tillförlitligt skydd. Det enda varaktiga
skyddet mot gottköpslitteratur, undermålig underhållning, skräpkonst, spekulativt våld och kommersialismens andra
negativa verkningar är i stället att låta
människorna lära känna den verkliga
konsten och ställa krav på den och på sig
själv.
Engagemanget för mångfalden i princip innebär inte att vi anser att samhället
och dess organ skall avstå från att främja
kvalitet. Allt är inte lika bra. Det som ges
stöd och stimulans måste fylla vissa kvalitativa krav. Här spelar den pågående,
fria, kritiska kulturdebatten en viktig roll
som vägledare. Ett kvalitativt högtstående kulturliv kan inte fungera utan en professionell konstnärskår. Det är en utmaning mot samhället att många välkvalificerade kulturarbetare av försörjningsskäl inte kan ägna sig åt sitt konstnärliga
arbete.
Utvecklingen under de borgerliga
regeringsåren
De principer och det synsätt som jag nu
redovisat utgjorde grunden för regeringens handlande under de sex år som jag
hade ansvaret för kulturfrågorna. Vi
strävade under dessa år efter att inte
bara ange mål och principer för den statliga kulturverksamheten utan också att
ställa till förfogande ekonomiska resurser som kan bidra till att förverkliga
dem. Ca 21Omilj kr (löpande priser) sat·
sades på kulturreformer under perioden
1976-1982. Till detta kommer reformer
som genomfördes genom omprioriteringar inom kultursektorn. Siffran måste ses
i relation till att stora delar av den stal·
liga sektorn under senare år fått vidkän·
nas kraftiga besparingar.
De insatser som stat, landsting och
kommuner kunnat göra har naturligtvis
inte alltid motsvarat de önskemål, krav
och förväntningar som funnits på olika
håll. Resurserna har inte heller alltid va·
rit i paritet med de uttalade ambitioner·
na. Så t ex var diskrepansen mellan mål
och resurser påtaglig i de kulturpolitiska
propositioner som den dåvarande social·
demokratiska regenngen lade fram
1974-1976.
Kritiken för otillräckliga resurser rar
dock inte undanskymma att stat, landsting och kommuner genom sina insatser
under framför allt den senaste tioårspe·
rioden byggt upp en kulturell infrastruktur som rymmer många möjligheter. Den
ger goda möjligheter för medborgarna till
kulturell aktivitet och delaktighet och för
kulturarbetarna till skapande insatser.
De materiella förutsättningarna för kulturlivet har aldrig varit så goda som nu.
Detta återspeglas på många håll i vitaliteten i kulturlivet.
Den nuvarande situationen
Förutsättningarna för fortsatta ökade
statliga och kommunala kulturinsatser
har dock försämrats genom de ekonomiska problem som Sverige brottas med.
Arets kulturbudget utgör en påminnelse
om detta. För första gången på lång tid
sänk nivån på de statliga kulturinsaterna även om man bortser från den otillräckliga inflationskompensation som
myndigheter och organisationer får. Det
är möjligt att det rör sig om en tillfällig
minskning. Men den illustrerar ändå på-
tagligt de ändrade förutsättningarna för
den kulturella reformverksamheten.
l det strama budgetläge som råder och
som kommer att råda ett antal år framåt
är det naturligt att ställa frågan om reformbehovet inte kan tillgodoses genom
ompnonteringar inom kultursektorn.
Det är dock ytterst tveksamt om detta är
möjligt. Kultursektorn måste visserligen
– liksom alla andra sektorer – prioritera
utomordentligt hårt mellan olika utgiftsändamål under kommande år. Det är
därför självklart att nuvarande utnyttjande av resurserna måste granskas hårt
och förutsättningslöst. Men även om det
görs. förefaller det svårt att enbart ge- 19~
nom omprioriteringar skapa tillräckligt
utrymme för nya reformer. Ett par exempel kan klargöra detta. För att genom
omprioriteringar åstadkomma ett reformutrymme på 50 milj kr under tre år
– vilket är en begränsad ambition –
fordras en halvering av Riksteaterns
verksamhet eller i stort sett nedläggning
av Dramaten eller nedläggning av Rikskonserters verksamhet samt indragning
av fonogramstödet eller nedläggning av
2-3 större museer.
Nödvändigt med långsiktig planering
Exemplen visar att det reformutrymme
som kan åstadkommas genom omprioriteringar är avsevärt mycket mer begränsat än vad man i allmänhet föreställer sig
i debatten. Slutsatsen blir därför att en
fortsatt reformverksamhet inte kan bygga bara på omprioriteringar. Det behövs
också ett årligt reformtillskott. Enligt
min bedömning bör reformramen för perioden 1983-1985 uppgå till 75-100 milj
kr.
För att tillgängligt reformutrymme och
möjligheterna till omprioriteringar skall
kunna utnyttjas så effektivt som möjligt
fordras det en medveten och långsiktig
planering. Regeringen bör därför i nästa
budgetproposition redovisa riktlinjer för
utvecklingen av de statliga kulturinsatserna under den följande treårsperioden.
Därmed skulle man på kulturområdet få
samma typ av långsiktig planering som i
dag tillämpas på t ex forskningsområdet.
Kulturens villkor
l häfte ll1983 av Svensk Tidskrift inledde
LeifCarlsson en debatt om kulturens
villkor. Här följer ett inlägg av
utbildningsministern under de sex
borgerliga regeringsåren, Jan-Erik
Wikström. Denne understryker behovet
avfrihet, mångfald och kvalitet i
kulturutbudet. Det måstefinnas platsför
både det professionella och det
amatörsmässiga. Man värnar inte ett
rikt kulturliv bäst genom att uppställa
förbud mot sådant som inte håller
måttet. Det enda varaktiga skyddet mot
gottköpslitteratur och undermålig konst
och underhållning är att låta
människorna lära känna den verkliga
konsten och ställa krav på den och på sig
själv.
Konstnärligt och kulturellt arbete är en
lika viktig förutsättning för ett öppet, demokratiskt samhälle som politisk yttrandefrihet. Ett fritt och vitalt kulturliv är
nödvändigt för att ge stimulans och motverka de krafter som vill förleda människan till passivitet och rädsla. Delaktighet i kulturlivet stärker fantasi, känsla,
tolerans, förståelse och glädje.
Den konstnärliga verksamheten hjälper oss att ställa frågor, ger bättre insikter och starkare motståndskraft. Vi behöver ett kulturliv som gläder och oroar,
gör analyser och gestaltar problem, arbetar med oväntade lösningar, bär fram visioner och fördjupar perspektiven. Ett
samhälle utan ett rikt kulturliv blir andefattigt, trist och i längden förstelnat, försvagat och förstummat.
Frihet, mångfald och kvalitet
Frihet, mångfald och kvalitet är viktiga
element i en liberal kulturpolitik. Frihet
innebär att varje enskild människa ska
ha rätt att själv välja den form av kulturupplevelser eller kulturskapande hon vill
ta del av och ägna sig åt.
Det innebär också att var och en måste
få rimliga förutsättningar att träffa ett
fritt val, inte hindras av geografiska eller
ekonomiska svårigheter eller förutfattade meningar och ingrodda vanföreställningar. För att man i praktiken skall ha
verklig valfrihet krävs samhälleliga insatser på en rad punkter: garantier för
rimliga priser och avgifter på kulturområdet, åtgärder för geografisk spridning
av kulturlivet, stöd till kulturellt skapande etc. Barn och ungdom måste bli förtrogna med olika uttrycksformer, deras
nyfikenhet stimuleras och deras intresse
192
väckas också för det som inte ligger mitt
på allfarvägen. Jag delar Leif Carlssons
synpunkter på vikten av att stat och
kommun satsar på kulturen – även i
kristid.
Mångfald är en konsekvens av frihet.
Där frihet råder uppstår med nödvändighet många olika arter och former, som
kompletterar, ifrågasätter och berikar
varandra. Mångfald kännetecknar ett
kulturliv som engagerar många människor. För en liberal kulturpolitik är det
självklart att det måste finnas plats för
både det professionella och det amatörmässiga, både det inåtvända och det
samhällskritiska, både det vackra och
det omskakande.
Vi bör alltså värna om ett rikt och
mångfacetterat kulturliv men inte genom
att uppställa förbud mot sådant som vi
finner inte hålla måttet. Att förbjuda
avarter kan visserligen i vissa fall vara
nödvändigt. Men förbud ger inte något
tillförlitligt skydd. Det enda varaktiga
skyddet mot gottköpslitteratur, undermålig underhållning, skräpkonst, spekulativt våld och kommersialismens andra
negativa verkningar är i stället att låta
människorna lära känna den verkliga
konsten och ställa krav på den och på sig
själv.
Engagemanget för mångfalden i princip innebär inte att vi anser att samhället
och dess organ skall avstå från att främja
kvalitet. Allt är inte lika bra. Det som ges
stöd och stimulans måste fylla vissa kvalitativa krav. Här spelar den pågående,
fria, kritiska kulturdebatten en viktig roll
som vägledare. Ett kvalitativt högtstående kulturliv kan inte fungera utan en professionell konstnärskår. Det är en utmaning mot samhället att många välkvalificerade kulturarbetare av försörjningsskäl inte kan ägna sig åt sitt konstnärliga
arbete.
Utvecklingen under de borgerliga
regeringsåren
De principer och det synsätt som jag nu
redovisat utgjorde grunden för regeringens handlande under de sex år som jag
hade ansvaret för kulturfrågorna. Vi
strävade under dessa år efter att inte
bara ange mål och principer för den statliga kulturverksamheten utan också att
ställa till förfogande ekonomiska resurser som kan bidra till att förverkliga
dem. Ca 21Omilj kr (löpande priser) sat·
sades på kulturreformer under perioden
1976-1982. Till detta kommer reformer
som genomfördes genom omprioriteringar inom kultursektorn. Siffran måste ses
i relation till att stora delar av den stal·
liga sektorn under senare år fått vidkän·
nas kraftiga besparingar.
De insatser som stat, landsting och
kommuner kunnat göra har naturligtvis
inte alltid motsvarat de önskemål, krav
och förväntningar som funnits på olika
håll. Resurserna har inte heller alltid va·
rit i paritet med de uttalade ambitioner·
na. Så t ex var diskrepansen mellan mål
och resurser påtaglig i de kulturpolitiska
propositioner som den dåvarande social·
demokratiska regenngen lade fram
1974-1976.
Kritiken för otillräckliga resurser rar
dock inte undanskymma att stat, landsting och kommuner genom sina insatser
under framför allt den senaste tioårspe·
rioden byggt upp en kulturell infrastruktur som rymmer många möjligheter. Den
ger goda möjligheter för medborgarna till
kulturell aktivitet och delaktighet och för
kulturarbetarna till skapande insatser.
De materiella förutsättningarna för kulturlivet har aldrig varit så goda som nu.
Detta återspeglas på många håll i vitaliteten i kulturlivet.
Den nuvarande situationen
Förutsättningarna för fortsatta ökade
statliga och kommunala kulturinsatser
har dock försämrats genom de ekonomiska problem som Sverige brottas med.
Arets kulturbudget utgör en påminnelse
om detta. För första gången på lång tid
sänk nivån på de statliga kulturinsaterna även om man bortser från den otillräckliga inflationskompensation som
myndigheter och organisationer får. Det
är möjligt att det rör sig om en tillfällig
minskning. Men den illustrerar ändå på-
tagligt de ändrade förutsättningarna för
den kulturella reformverksamheten.
l det strama budgetläge som råder och
som kommer att råda ett antal år framåt
är det naturligt att ställa frågan om reformbehovet inte kan tillgodoses genom
ompnonteringar inom kultursektorn.
Det är dock ytterst tveksamt om detta är
möjligt. Kultursektorn måste visserligen
– liksom alla andra sektorer – prioritera
utomordentligt hårt mellan olika utgiftsändamål under kommande år. Det är
därför självklart att nuvarande utnyttjande av resurserna måste granskas hårt
och förutsättningslöst. Men även om det
görs. förefaller det svårt att enbart ge- 19~
nom omprioriteringar skapa tillräckligt
utrymme för nya reformer. Ett par exempel kan klargöra detta. För att genom
omprioriteringar åstadkomma ett reformutrymme på 50 milj kr under tre år
– vilket är en begränsad ambition –
fordras en halvering av Riksteaterns
verksamhet eller i stort sett nedläggning
av Dramaten eller nedläggning av Rikskonserters verksamhet samt indragning
av fonogramstödet eller nedläggning av
2-3 större museer.
Nödvändigt med långsiktig planering
Exemplen visar att det reformutrymme
som kan åstadkommas genom omprioriteringar är avsevärt mycket mer begränsat än vad man i allmänhet föreställer sig
i debatten. Slutsatsen blir därför att en
fortsatt reformverksamhet inte kan bygga bara på omprioriteringar. Det behövs
också ett årligt reformtillskott. Enligt
min bedömning bör reformramen för perioden 1983-1985 uppgå till 75-100 milj
kr.
För att tillgängligt reformutrymme och
möjligheterna till omprioriteringar skall
kunna utnyttjas så effektivt som möjligt
fordras det en medveten och långsiktig
planering. Regeringen bör därför i nästa
budgetproposition redovisa riktlinjer för
utvecklingen av de statliga kulturinsatserna under den följande treårsperioden.
Därmed skulle man på kulturområdet få
samma typ av långsiktig planering som i
dag tillämpas på t ex forskningsområdet.