Jan Helleday; Lyssna till rörelserna

~
JAN HELLEDAY:
Lyssna till rö
l ”enfrågerörelser” som Greenpeace eller Familjekampanjen
ligger på kort sikt ett hot mot
traditionella rörelser och partier.
Men på sikt kan enfrågerörelserna i stället bli broar till partierna
och bidra att vitalisera dessa,
hävdar Jan Helleday i detta inlägg.
.
Jan Helleday är civilekonom och
läkare. Han är verksam vid
psykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus i Stockholm.
relserna?
l
en DN-ledare nyligen diskuterades de
svårigheter partierna, möjligen undantaget moderaterna, har att värva
nya och yngre medlemmar. Ungdomsförbundens medlemsförluster kontrasterades mot framgångarna för ”enfrågerörelser” som ”SOS Rasism”, ”Greenpeace”
och ”Svenska freds- och skiljedomsföreningen”. För liberal-konservativ opinionsbildning borde ”enfrågerörelser”
både kunna minska beroendet av mediaoligopolet och nå grupper av socialdemokratiska väljare, som fortfarande är låsta
av en konstlad och vacklande klassidentifikation.
FNL-rörelsen och ”The New Right”
I sin jubileumsskrift till l O-årsdagen,
1975, gratulerade ”De förenade FNLgrupperna” sig till den ”utveckling till en
ny folkrörelse, som väckt en hel generation till internationalistiskt tänkande,
samlat tiotusentals människor i solidaritetsaktioner och fått den svenska regeringen att svänga”. Även om texten idag
framstår som väl panegyrisk, så är den
knappast osann. Tvärtom speglar den väl
en framgångsrik ”enfrågerörelse”s möjlighet att vinna vänner och inflytande.
Enfrågerörelserna är inte någon ny fö-
reteelse i svensk politik, däremot möjligen det litet otympliga ordet, och uppmärksamheten. Intressantast ur politiskorganisatorisk synvinkel är kanske de
framgångar den amerikanska nya högern,
”The New Right”, haft med de direktbrevs- och finansieringstekniker, som
främst Richard Viguerie utvecklade
under 60- och 70-talen. Baserade på centrala dataregister över sympatisörer i nå-
gon fråga med konservativa förtecken,
434
skapades organisatoriska och ekonomiska möjligheter för snabb och effektiv opinionsbildning.
Men främst är det väl ändå miljö- och
antikärnkraftsrörelserna i Europa som
kommit att bära upp begreppet och intresset.
Svenska enfrågerörelser
Litet beroende på var man vill sätta gränserna mot intressegrupper, folkrörelser
och utlöpare till partier, samfund, fack
och kommun, så har Sverige flera goda
exempel på framgångsrika enfrågerörelser; nykterhetsrörelsen, som behåller sitt,
om än litet krampaktiga, grepp, kanske
mindre genom medlemsentusiasm än sina
väletablerade politiska representanter,
FNL-rörelsens effektiva opinionsbildning, rekrytering och kaderskolning under det sena 60-talet, anti-kärnkraftskampanjens och ”4 Oktober”-rörelsens
snabbt mobiliserade aktivister och manifestationer.
Och i kommunistisk strategi har ju sedan lång tid föregivet partipolitiskt
obundna ”frontorganisationer” av enfrå-
getyp som t ex ”Världsfredsrådet” och
”Kampanjen mot atomvapen”, använts
för att öka den politiska respektabiliteten,
men också för att locka ideologiskt mer
oskyldiga in på en väg som ofta burit till
moderpartiet.
Enfrågerörelsernas mål och medel
Avgränsningen av enfrågerörelser gentemot intresseorganisationer eller snart sagt
varje opinionsbildande kampanj, är inte
så alldeles självklar, men det kanske praktiskt betyder mindre.
Mest fruktbart förefaller det vara att
utgå från dessa, må vara litet godtyckliga
krav: -l. Rörelsen bör uppfattas som politiskt obunden, och oavhängig etablerade
intresseorganisationer. -2. Syftet skall
vara begränsat till en politisk, religiös
eller moralisk fråga, princip eller konflikt.
Ofta och helst kan denna sammanfattas
kort och slagordsmässigt: -”Sovjet ut ur
Afganistan!”, ”Stoppa löntagarfonderna!”, ”Rör inte min kompis!”, ”Förbjud
pornografin!”. Här kanske reflektionen
kan göras att Miljöpartiet, som ju ibland
verkar betraktas som en enfrågerörelse,
har ett så pass omfattande politiskt program att enfråge-etiketten är diskutabel.
”Miljön” från ”Miljöpartiet” verkar inte
stort mer begränsande eller specificerad
än, låt oss saga, ”folket” för ”Folkpartiet”.
Målet för enfrågerörelserna är naturligtvis främst l. Opinionsbildning, som
oftast skallleda till eller påverka politiska
beslut. I vissa fall tillkommer 2. Rekrytering, till ett moderparti eller mer medvetet
ideologiska rörelser i bakgrunden, som
t ex frontorganisationerna på vänsterkanten. 3. Egna media, uppfattas, slutligen, inte sällan som en central uppgift, vid
en fientlig eller likgiltig journalistkår.
Medlemsbreven och kontakterna mellan
likasinnande rörelser tycks för ”den nya
högern” ha skapat en integritet och motståndskraft som väl balanserat påverkan
från kritiska ”stora” massmedia.
Rörelserna och partierna
De etablerade partierna har ofta visat sig
känsliga för organiserade opinioner med
massmedialt stöd. En intresseorganisation med goda journalistrelationer verkar, med de politiska mekanismerna vi
har, kunna få större inflytande än en
oorganiserad, tyst majoritet. I den mån
massmedia inte dömer en rörelse till tystnad så behövs inte så särskilt stora medlemstat
Vissa politiska frågor kan troligen
också drivas effektivare av partipolitiskt
oberoende organisationer.
Jämfört med partierna, förefaller enfrågerörelserna ha betydande fördelar,
både beträffande rekrytering, arbetsformer och villkor.
Engagemanget i en enstaka fråga som,
låt oss säga, den afghanska motståndskampen, vårdnadsbidrag till barnfamiljer,
abortfrågan eller TV/radio-monopolet är
oftast mer helhjärtat och reservationslöst,
än ett, aldrig så djupt känt, som skall spridas över försvarspolitik, äldreomsorg och
regionala jordbruksstöd, och där slutresultatet oftast bär komprornissens utsuddade prägel.
För många, kanske de flesta av oss, har
de etablerade partierna blivit ett slags den
politiska maktens förvaltningsorgan, och
karriärstegar för yrkespolitiker. Politikerföraktet är utbrett.
Enfrågerörelserna däremot är inte
komprometterade på samma sätt. De avgränsade och principiella frågeställningarna gör det möjligt att snabbt lära sig ämnet och argumenten. Engagemanget förstärks genom de mindre organisationerna, det ofta klara och konkreta målet, den
starkare gemenskap som kan utvecklas,
och en kompromisslöshet, vilken inte
hindras av den hänsyn till andra väljargrupper som ju ofta präglar partiernas
försiktiga förhållningssätt i känsligare frå-
gor.
435
Praktiska hänsyn
Rekryteringsmässigt skulle vissa enfrågerörelser kunna bli en tillgång för partierna. Ett ställningstagande i en principiell fråga är ofta första steget mot en mer
konsekvent ideologisk samhällssyn. Det
personliga inflytandet och de kontakter
som knyts kan, som ifrontorganisationernas fall, leda till andra och större organisationer, om en sådan infrastruktur finns.
Samtidigt riskerar man narturligtvis ett
utflöde till enfrågerörelser av spirande
ungdomspolitiker, lockade av ett rakare
och mer kompromisslöst engagemang.
Ett annat tänkbart problem kan bli felrekrytering. Ett ställningstagande i en enskild fråga innebär inte nödvändigtvis lika
välanpassade åsikter i andra, och mer
karismatiska nyrekryterade, som hamnar
ifel parti, kan sannolikt ställa till avsevärd
förvirring i ungdomsförbund och lokalföreningar.
Samtidigt är enfrågerörelserna naturligtvis mycket skörare som organisationer. Ofta saknas den ekonomiska
grunden, och organisationen står och faller med ett litet antal besjälade idealister.
Tillgång till utrustning, personal och erfarenhet från etablerade organisationer
kan vara avgörande för möjligheten att
överleva barnsjukdomarna. Man kan
undvika de största misstagen och får samtidigt en tåligare organisatorisk struktur.
Av avsevärd betydelse var det nog t ex att
FNL-rörelsens drivande kraft och senare
ordförande, Sköld Peter Matthis, tidigare
varit styrelsemedlem i ”Kampanjen mot
atomvapen” och ordförande i ”Svenska
Clarteförbundet”.
Samtidigt riskerar narturligtvis semiprofessionella organisationsfunktionärer
att få entusiasmen att svalna.
436
Journalisterna och rörelserna
Den nyss nämnde Richard Viguerie förklarade vid ett tillfälle att ”The New
Right”s framgångar med direktbrev
väsentligen berodde på att man kunde gå
förbi liberala massmedia direkt till folket.
I Sverige eller åtminstone Stockholm
förefaller främst journalisterna på Sveriges Radio/TV, DN/Expressen och
Aftonbladet spela en avgörande roll för
vilka opinioner som accepteras i den offentliga debatten.
För en utomstående tycks det onekligen som om man stämplar eller tystar vissa rörelser, medan andra ägnas stor, ej
sällan positiv uppmärksamhet, och stort
utrymme både på debatt- och nyhetsplats.
Ett belysande exempel är DN:s på flera
håll uppmärksammade behandling av enfrågerörelsen ”Familjekampanjen”, som
såvitt en icke-medlem kan förstå kritiserar den socialdemokratiska familjepolitiken från grunder gemensamma med en
stor del av väljarkåren. I en artikelserie
där DN:s Anna-Maria Hagerfors ”avslö-
jar den dolda högern” beskrivs rörelsen
som ett dolt och svårt hot mot demokratin.
I bl a FiB/Kulturfront kritiserades artikelserien av Kajsa Ohrlander som ”ett
försök att tysta vissa åsikter”. DN avböjde
därefter debatt i ämnet.
Exempel på motsatt behandling är t ex
”SOS Rasism”, ”FNL-rörelsen”, ”Amnesty”, ”Non-fighting generation” och i
någon mån ”anti-kärnkraftsrörelsen”,
som fått och får en övervägande positiv
bevakning av sympatiserande journalister.
Värdet för liberal-konservativ opinionsbildning av att inte vara utlämnad åt
en godtyckljg och ofta fientlig journalistkår kan inte överskattas. Det är ingen ny
iakttagelse, och Timbros framgångar bekräftar den stora betydelsen av egna informationskanaler.
Socialdemokratin och sakfrågorna
De senaste decenniernas politiska utveckling kan ha skapat en situation som
skulle kunna vara gynnsam för antikollektivistiska enfrågerörelser. Det finns viss
grund för tesen att valrörelserna under de
senaste 15 åren präglats av en väljarmajoritet som i många sakfrågor står moderaterna, eller åtminstone de icke-socialistiska partierna, närmast. Mest rör det sig om
kasuistik, men några väljarundersökningar pekar isamma riktinging. Detta skulle i
sin tur bero på att de socialdemokratiska
partikongresserna – partifunktionärerna
från arbetarkommunerna, SSU, Kvinnoförbundet och fackföreningarna – i
många sakfrågor inte representerar en
majoritet av sina väljare; slutligen, att i
valrörelserna åsiktsskillnaderna döljs av
klassklyfteretoriken som visserligen har
föga med 80-talets verklighet att göra,
men som behåller sitt suggestiva grepp
över många socialdemokratiska väljare.
Om dessa förutsättningar är giltiga, så
skulle situationen kunna gynna enfrågerörelser, som ett led i försök att minska
den låsta klassröstningen och öka åsiktsröstningen, två tendenser som Sören
Holmberg ju redan noterat i sina väljarstudier.
Konservativa enfrågerörelser?
Om nu en politisk situation råder där- l)
Socialdemokratin i åtskilliga sakfrågor
står vid sidan om majoriteten av väljarna,
och en stor del av sina egna, och – 2)
samhällsdebatten styrs av en journalistkår med värderingar nära socialdemokratins, och – 3) partierna alltmer kommit
att uppfattas som stelnade
maktadministrativa förvaltningar — så
öppnar enfrågerörelserna möjligheter för
en opinionsbildning mot en växande socialdemokratisk och politisk överhet.
Familjepolitiken, skolpolitiken, TVl
radiomonopolet, sjukvårdspolitiken och
437
en rad andra områden konkretiserar
frågor om gränsen mellan individens och
samhällets rättigheter, – debatter där
liberal-konservativa har ett utmärkt utgångsläge. Enfrågerörelser skulle här
kunna öppna vägar för en friare ideologisk debatt och ge informationskanaler
vid sidan om mediaoligopolet De kan
göra fler medvetna om sakfrågor, reflektera över sina möjligheter att påverka och
slutligen rentav rösta efter sina åsikter.
·MARKNADS–
EKONOMISK
TIDSKR
. IF,..,__,,….- •· ·· ·· ·•· ·•\x1 -l··~·
Kvartalstidningen om frihet, makt
och skapande
Beställ provnummer från Timbro, Birger Jarlsgalan 6 B,
11434 5tockholm. Tel: 08·243770.
Prenumeration: Helår 195 kr, studenter 95 kr.
Postgiro: 435 1808·3.