Janerik Larsson: Allt färre beredda att betala för klimatförändringar

I opinionsundersökning efter opinionsundersökning beskriver en majoritet klimatförändringarna som ”ett viktigt problem”. Men allt färre verkar beredda att betala för en lösning.

Begreppet ”Net Zero” är vanligt förekommande i den engelskspråkiga samhällsdebatten men den svenska översättningen ”nettonollutsläpp” har aldrig fått riktigt samma genomslag.

Det innebär att mediebevakningen exempelvis av holländska och tyska jordbrukarprotester mot lagstiftningsåtgärder som är klimatpolitiskt motiverade oftast inte behandlas som sådana.

Joseph C. Sternberg som är ledarskribent och krönikör i Wall Street Journal bevakar bland annat Net Zero-debatten. Han skrev nyligen en tänkvärd krönika i ämnet.

Ur svensk synpunkt kan man ställa frågan om samma diskrepans mellan politiska planer och väljaråsikter finns eller kommer att finnas framöver i Sverige. Det är ett perspektiv som kanske kommer dyka upp i debatten inför EU-valet i juni.

Sternberg utgår från en rapport som tyska tankesmedjan ifo Institute publicerat. Omkring 55 procent av de tillfrågade i en opinionsundersökning som genomfördes i september förra året. Ansåg att deras land bör spela en ledande roll i det globala arbetet med att bekämpa klimatförändringarna. Betydligt färre var villiga att betala något för detta. På frågan om vilka åtgärder de föredrog för att uppnå netto noll var det bara 16 procent som stödde till exempel ett förbud mot naturgaseldad uppvärmning av bostäder, vilket skulle medföra direkta kostnader för hushållen. Åtta procent stödde en tydlig koldioxidskatt, det mest ekonomiskt effektiva sättet att minska utsläppen.

Slutklämmen är att tyskarnas mest populära alternativ för att hantera klimatförändringarna var ”riktade subventioner för klimatvänliga åtgärder”, som 28 procent av de tillfrågade stödde.

Undersökningen genomfördes innan ett beslut i författningsdomstolen i november förbjöd metoden att använda statliga lån utanför balansräkningen för att finansiera klimatrelaterade subventioner. Tyskarna stödde klimatsubventioner när det såg ut som gratis pengar.

Så är det inte längre. Att subventioner måste finansieras genom skattehöjningar eller kompenserande utgiftsnedskärningar har kastat regeringen Scholz i en svår kris.

En opinionsundersökning i Storbritannien i december visade att 85 procent av de tillfrågade beskrev klimatförändringarna som ”ett viktigt problem” landet (46 procent av de tillfrågade beskrev det som det viktigaste eller ett av de viktigaste problemen). 41 procent sa att de skulle vara mer benägna att rösta på ett parti som lovade kraftfulla åtgärder mot klimatförändringarna. Jämfört med 33 procent som sa att de skulle vara mer benägna att rösta på ett parti som lovade att bromsa klimatpolitiken.

I samma undersökning svarade mindre än en fjärdedel av de tillfrågade att klimat- eller nollnollpolitik skulle vara ”mycket viktigt” för att avgöra hur de skulle rösta i årets val. I en fråga där respondenterna kunde välja mer än ett svar svarade 57 procent att de skulle rösta baserat på politiska löften om National Health Service och sjukvård. 55 procent sa att de skulle fokusera på partiernas inställning till inflation.

Undersökningar i flera stora europeiska ekonomier i augusti. Visade att minst två tredjedelar av de tillfrågade i varje land var oroade över klimatförändringarna och helt ovilliga att betala några personliga kostnader för att mildra dem.

In: plantera träd, subventionera isolering av bostäder, beskatta företag med stora utsläpp.

Ut: förbjuda bilar med förbränningsmotorer, begränsa kött- och mejerikonsumtionen, höja bränsleskatterna.

Att få ihop cirklarna av våra många och varierande kognitiva dissonanser är vad vi som väljare betalar våra politiker för att göra. Problemet är att politikerna i åratal har lutat sig mot dissonansen snarare än kognitionen.

”Genom att sprida apokalyptisk retorik om klimatförändringarna har det klimatindustriella komplexet inom politik, akademi, grön teknik och media övertygat väljarna om att klimatförändringarna är en existentiell fara”, skriver Sternberg.

Det är därför 77 procent av britterna kan säga till en opinionsmätare att klimatförändringarna är ”ett allvarligt globalt hot”. Tyskarna kan komma att betrakta sitt globala ledarskap i denna fråga i kvasimoraliska termer.

Väljarna börjar inse vad nollvisionen kan kosta dem personligen men de vet att de inte kan eller vill bära kostnaderna själva. Å andra sidan kan eller vill de inte släppa det moraliska korståget. Därför kräver de i stället alltmer kreativa utgifter för någon annans pengar för att uppnå klimatmålen.

Detta förklarar, skriver WSJ-krönikören, att politiker är ovilliga att erkänna vad de så uppenbart gör: överger klimatprojektet. Återtagandet av de dyraste och minst populära klimatåtgärderna, till exempel elfordonsmandat eller jordbruksfordonsskatter, åtföljs alltid av löften om att fortsätta göra något annat för klimatet på någon annans bekostnad.

Väljarna blir allt tydligare om vad de inte är beredda att betala för att avvärja klimatförändringarna. Kommer det en tidpunkt då väljarna har bestämt för att de inte heller bryr sig?

I ett globalt perspektiv är diskrepansen mellan retorik och åtgärder än mer tydliga. Det gäller till exempel den kinesiska politiken att både bygga ut kolkraften och att i internationella sammanhang tala ett annat språk om Net Zero.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv och författare bland annat till boken ”Det långa loppet – om näringslivets opinionsbildning” (2021)