JanErik Larsson; Att återerövra centrum
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JANERIK LARSSON:
Att återerövra centrum
l USA har Charles Krauthammers
respektive Rael Jean och Erich lsaacs
nyutkomna böcker väckt stor
uppmärksamhet genom sin intellektuella
analys och omfattande dokumentation.
De ger gott sakunderlag för den liberalkonservativa idebildning som är av så
stor betydelse också för svensk
samhällsutveckling.
Janerik Larsson är chefredaktör för
SAF-tidningen och under 1986 bosatt
i Washington DC.
Vad står begreppen ” liberalism” och
”konservatism” för idag?
Till att bölja med kan konstateras att
innehållet i burkarna med dessa båda etiketter inte är detsamma i USA som i
Europa. Skälet härtill är enkelt: i Europa
finns socialismen i dess socialdemokratiska tappning, en socialism som inte
kan kallas kommunism. I USA finns inte
någon separat socialistisk/socialdemokratisk rörelse utan den amerikanska socialdemokratin har kommit att integreras
i den ”liberalism” som det demokratiska
partiet stått för i synnerhet under de senaste 15-20 åren.
I USA betyder liberalism alltså
mycker mera än i Europa; här täcker
liberalismbegreppet allt från en socialdemokratisk idevärld till en socialliberalism (av amerikanskt 60-talssnitt). I begreppet konservatism å andra sidan innefattas inte bara klassisk konservatism
(den står betydligt starkare här än i Europa) och modern liberalism i olika tappningar (betonandet av marknadsekonomi, individuell frihet, vaktslåendet kring
demokrati och pluralism etc).
I USA används liberalism av många
som i Europa skulle betecknas som liberaler därför närmast som ett nedsättande
omdöme.
Den konservativa vågen i amerikansk
politik har gjort liberalerna till en närmast utrotningshotad art. Detta är ett
klagotema i vänsterkretsar i USA; i
själva verket mår liberalismens ideer
mycket bra i USA – bättre än någonsin, ,
förmodligen. Tolerans och mångfald är
honnörsord idag i Washington på ett sätt
som de inte varit på mycket länge; den
amerikanska ”liberalismen” identifieras
ju med ansträngningar att utifrån rikt- 126
linjer uppdragna i Washington likrikta
denna kontinent som kallas en nation
men som är flera.
1980-talets intellektuella vindkantring
i amerikanskt samhällsliv har avsatt ett
antal mycket betydelsefulla böcker.
Charles Murrays ”Losing Ground” och
Michael Novaks ”The Spirit of Demoeratic Capitalism” är redan klassiker.
Jag tror att Stuart Butlers ”Privatizing
Federal Spending” kommer att bli det.
Två engelsmän har kommit med sina bidrag till klassikerfloran; Paul Johnsons
”Modern Times” och P T Bauers
”Equality, the Third World and Economic Delusion”. Andra må ha sina favoriter, Hayek, Friedman, Mises etc.
Krauthammers analys
En ung amerikansk politisk skribent,
Charles Krauthammer, har just utkommit med sin första bok, ”Cutting Edges
– Making Sense of the 80’s” (Random
House). Krauthammer är främst intressant därför att han är en av de främsta
intellektuella spjutspetsarna i en rörelse
som söker återerövra politikens centrum
för det demokratiska partiet.
Det finns säkert många i Sverige som
tror att Ronald Reagan i USA bedöms
tillhöra den politiska högern och att centrum därför skulle kännetecknas av ett
vacuum. Så är inte fallet. Det är politikens centrum som det republikanska
partiet under Reagans ledning erövrat.
Därmed har förvisso mittpunkten förflyttats jämfört med läget för 10 år sedan.
Detta är en viktig del av ”Reagan-revolutionen”; det har åter blivit legitimt att
tänka och skriva saker som under vänsterhegemonin i media undertrycktes.
Vänsterhegemonin i amerikanska medier
är förvisso inte helt bruten; men mångfalden har ökat.
Det demokratiska partiet är på en närmast desperat jakt efter nya ideer som
inte är så utslitna eller har fått så dåligt
rykte som det idepaket (den bästa etikett
en svensk kan sätta på det är ”socialdemokratiskt”) som t ex Walter Mondale
stod för i det senaste presidentvalet. Ett
antal demokratiska tankesmedjor i
Den konservativa vågen i amerikansk politik har gjort liberalerna till en närmast utrotningshotad art.
Washington har producerat en hel del
ord; men inga tankar. Det är nästan
skrämmande att notera bristen därpå.
Krauthammer är så högintressant ef·
tersom han faktiskt erbjuder något nytt;
med kirurgens skalpell skär han bort debattens dödkött och blottar de obehagliga sanningarna. Hans udd riktas både
mot vänster och höger. I högertidskriften National Review vred sig recensenten av obehag inför Krauthammers bok;
mästrande, självgod etc etc. Och det kan
ligga en del i sådan kritik, ty vad Krauthammer gör i boken (som består av artiklar hämtade från The New Republic,
Washington Post och TIME) är att med
den demokratiske liberalens (nu använder jag amerikanskt politiskt språkbruk) språk beskriva de problem som tidigare oftast diskuterats av vad som här
kallats konservativa eller nykonservativa skribenter. Med en etikett som
månne är godtagbar på båda sidor om
Atlanten är Krauthammer en nyliberal.
Krauthammer utbildade sig först till
statsvetare på McGill och Oxford men
återvände sedan hem till USA och utbildades till läkare på Harvard Medical
School. Han var överläkare i psykiatri
på Massachusetts General Hospital när
han 1978 kom till Washington för att leda
planeringen för den psykiatriska forskningen inom Carteradministrationen.
Under valkampanjen 1980 var han talskrivare åt Walter Mondale. Därefter har
han varit skribent på heltid.
Det finns säkert många i Sverige som tror att Ronald Reagan
i VSA bedöms tillhöra den politiska högern.
Krauthammers skalpell lämnar en del
offer svårt sargade. Jag vågar inte tänka
på vad en svensk Krauthammer skulle
kunna åstadkomma. Somliga av Krauthammers offer är kanske väl enkla, att
avslöja Jane Fondas intellektuella oförmåga kräver ingen stor levnadsvisdom.
Men hon är ändå en så mycket inflytelserikare opinionsbildare än någon av de
motsvarande fåntrattarna lika långt ut till
höger på den politiska skalan. Krauthammer ägnar dem ett visst intresse;
men hans huvudmål är den ”nya klassens” vanligaste och värsta vanföreställningar om läget i USA och i resten av
världen.
l vänsterns mediablad av världen förekommer det, inte minst i USA, något
stort, farligt hot från höger. Härmed brukar avses de väckelsepredikanter som
127
fyller TV-kanalerna på söndagsmornarna. Vänsterorganisationer sysslar flitigt med att bekämpa dessa predikanter
och massmedia hänger på. Man kan diskutera åtskilligt i det politiska budskap
som framförs i dessa predikningar; men
risken att de leder människor på fel väg
är ju oändligt mycket mindre än de vänsterpräster som fått sina anhängare att ta
steget över till terrorism och våldsdyrkan. På högerkanten har det också förekommit visst våld; några abortkliniker
har bränts ner, dock, såvittjag vet , utan
att någon människa kommit till skada.
Men politiskt motiverade våldsmetoder
är givetvis alltid oroväckande i en demokrati .
Ämnen och ställningstaganden
En snabbgenomgång av ämnen och ställningstaganden i Krauthammers bok av
relevans för svensk debatt:
– Oförmågan att göra moraliska distinktioner är de intellektuellas AlDS,
ett förvärvat immunförsvarssyndrom.
Moralisk blindhet måste läras in, men
många vänsterintellektuella har effektivt
suddat ut gränslinjen mellan demokrati
och diktatur, de är utmattade och förmår
inte att skilja mellan olika gråtoner.
– Både till höger och vänster förekommer en apokalypsens politik. Den
religiösa högern ser Gudsriket om hörnet
och vänstern kärnvapenkatastrofen eller
det ekologiska sammanbrottet. Liberalismen vägrar att erkänna ett enda överordnat värde och målet att uppnå detta
som överordnat allt annat. De som talar
om ” överlevnad” som ett överordnat
värde säger egentligen blott att det inte
128
finns något de inte är beredda att förrå-
da.
– Ett pluralistiskt Nicaragua är den
enda tänkbara garantin för fred i regionen. Mellan ett leninistiskt Nicaragua
och permanent oro i regionen finns det
ett direkt samband.
– Reagans viktigaste utrikespolitiska
insats är att han tagit första stegen mot
att restaurera den ”demokratiska militans” USA brukat stå för och måste stå
för om de som slåss för demokrati runt
jorden ska ha något hopp kvar. Revolutioner skall liksom andra politiska fenomen bedömas för vad de står för.
– Talet om ” kärnvapenfrysning” är
inte en plan, en tanke – det är enbart en
känsla.
– Kärnvapen är meningsfulla endast
om de aldrig används. Men det är sannolikare att de fyller sitt syfte, och aldrig
används, om ens motståndare tror att
man verkligen är beredd att använda
dem i försvarssyfte. Den viljan att använda kärnvapen finner moralisterna
oacceptabel. Men det är på den viljan
som både överlevnad och alla den västerländska civilisationens värden vilar.
”Tvångsutopisterna”
I Lars Gustafssons bok ”Bilderna på
Solstadens murar” (Norstedts 1985) är
ett huvudämne utopiernas tragedi: att de
gör världen till fängelse genom att vilja
befria den.
Rael Jean lsaac och Erich Isaac har i
sin bok ”The Coercive Utopians- Social Deception by America’s Power
Players” (Discipline Books/Regnery
Gateway lnc, Chicago, 1985) gått igenom dagens amerikanska tvångsutopister (den bästa översättning av ”coercive
utopians” jag kommer på) på vänsterkanten. Det faktum att även politikens
högerkant innehåller en hel del av amma vara omnämns inte; måhända därför
att de spelar så ringa roll i samhällsdebatten. Jag ska helt kort gå igenom de
grupper i USA som behandlas i boken:
– Kyrkorna och deras vänstervridning. Författarna påpekar att kyrkornas
anti-kapitalism inte är något nytt ens i
USA. Federal Council of Churches (fö-
regångaren till dagens National Council
of Churches) publicerade 1920 en antikapitalistisk kampskrift. Nyare är att
man omfamnar revolutionärt våld.
– Miljöutopisterna vars klimax var
Earth Day 1970 då en stark undergångsstämning, ekologisk panik, svepte över
främst USA men också nådde Europa.
– Public interest-grupperna och
Ralph Naders i synnerhet. Nader har
upptäckt att domstolarna i det amerikanska systemet öppnar en väg för samhällsförändringar som inte kan uppnäs
på demokratisk väg. Detta är ett ämne
värt en särskild artikel. Genom vänsteraktivistiska domare kan man uppnå politiska mål som annars vore utom räckhåll.
– De utopistiska tankesmedjorna med
Institute for Policy Studies i spetsen.
– De falska fredskämparna med kärnvapenfrysning m m på programmet.
– Stiftelserna som bevisar att Lenin
hade fel när han sa att en kapitalist kommer att sälja repet han ska hängas i. Den
amerikanska kapitalismen har avkastat
många förmögna stiftelser som nu övertagits av tvångsutopisterna som använder dessa medel för att understödja
krossandel av västerlandets ekonomiska
och politiska system. Repet säljs alltså
inte, det doneras!
När Henry Ford II 1976 i protest mot
stiftelsens inriktning lämnade styrelsen
för Ford Foundation skrev han i sin motivering bl a att det måhända funnes anledning för stiftelsens ledning och anställda att fundera över huruvida det
ekonomiska system som gjort deras
verksamhet möjlig är värt att bevara.
– Media – tvångsutopisternas beskyddare.
Boken är väldokumenterad och mycket spännande läsning. I slutkapitlet
ställs frågan varför välutbildade och välavlönade människor hatar det ekonomiska system som skapat välståndet de lever i och det politiska system som ger
dem yttrandefrihet. Författarna ansluter
i sitt svar inte oväntat till Schumpeter.
Kapitalismen kan inte tillfredsställa de
icke-religiösa intellektuellas längtan efter den Heliga Gral, den heliga kalken.
Endast marxismen låter den intellektuella vara både rationalistiskt modern
och troende på något hinsides. I synnerhet sekulariseringen av judar har skapat
svåra själsliga problem vilket Jett till att
judar spelar så stor roll bland tvångsutopisterna. Isaac/Isaac förklarar detta med
att uppbrottet från judendomen både innebär en förlust av religion och av en
nationell rot.
Att präster haft lätt att ansluta sig till
tvångsutopismen är givetvis mindre för- 129
vånande. De såg ju här en möjlighet att
återvinna en del av det förlorade ledarskap som den ökande sekulariseringen
medför.
Den ”nya klassen” har även ett egenintresse i en av statsbyråkrater administrerad tvångsutopism. Som handen i
handsken passade den på 1960-talet lanserade teorin, populariserad av C Wright
Milis, att alla problem beror på samhällssystemet.
Näringslivets handlingsförlamning är,
menar författarna, påfallande i USA. Oljebolaget Mobil är det enda företag som
konsekvent går in i samhällsdebatten.
Kommer tvångsutopisterna att lyckas? Utopia skapas givetvis inte, men
måhända kan dessa grupper så skadskjuta kapitalismen att den inte förmår leverera en ständigt ökande levnadsstandard
för alla dem som inte har det så bra som
”den nya klassen” har det. Om kapitalismen förlorar den förmågan kan den
nya klassen vinna.
Boken avslutas med ett citat från en
student i Tjeckoslovakien: ”Ni i USA
tycks inte allmänt ha insett att man inte
kan skapa Utopia utan terror och att det
sedan inte dröjer länge innan det enda
man har kvar är terrorn.”
Sammanfattningsvis: dessa två böcker
ger genom intellektuell analys och omfattande dokumentation gott sakunderlag för den liberal-konservativa idebildning som är av så stor betydelse också
för svensk samhällsutveckling.
J
Att återerövra centrum
l USA har Charles Krauthammers
respektive Rael Jean och Erich lsaacs
nyutkomna böcker väckt stor
uppmärksamhet genom sin intellektuella
analys och omfattande dokumentation.
De ger gott sakunderlag för den liberalkonservativa idebildning som är av så
stor betydelse också för svensk
samhällsutveckling.
Janerik Larsson är chefredaktör för
SAF-tidningen och under 1986 bosatt
i Washington DC.
Vad står begreppen ” liberalism” och
”konservatism” för idag?
Till att bölja med kan konstateras att
innehållet i burkarna med dessa båda etiketter inte är detsamma i USA som i
Europa. Skälet härtill är enkelt: i Europa
finns socialismen i dess socialdemokratiska tappning, en socialism som inte
kan kallas kommunism. I USA finns inte
någon separat socialistisk/socialdemokratisk rörelse utan den amerikanska socialdemokratin har kommit att integreras
i den ”liberalism” som det demokratiska
partiet stått för i synnerhet under de senaste 15-20 åren.
I USA betyder liberalism alltså
mycker mera än i Europa; här täcker
liberalismbegreppet allt från en socialdemokratisk idevärld till en socialliberalism (av amerikanskt 60-talssnitt). I begreppet konservatism å andra sidan innefattas inte bara klassisk konservatism
(den står betydligt starkare här än i Europa) och modern liberalism i olika tappningar (betonandet av marknadsekonomi, individuell frihet, vaktslåendet kring
demokrati och pluralism etc).
I USA används liberalism av många
som i Europa skulle betecknas som liberaler därför närmast som ett nedsättande
omdöme.
Den konservativa vågen i amerikansk
politik har gjort liberalerna till en närmast utrotningshotad art. Detta är ett
klagotema i vänsterkretsar i USA; i
själva verket mår liberalismens ideer
mycket bra i USA – bättre än någonsin, ,
förmodligen. Tolerans och mångfald är
honnörsord idag i Washington på ett sätt
som de inte varit på mycket länge; den
amerikanska ”liberalismen” identifieras
ju med ansträngningar att utifrån rikt- 126
linjer uppdragna i Washington likrikta
denna kontinent som kallas en nation
men som är flera.
1980-talets intellektuella vindkantring
i amerikanskt samhällsliv har avsatt ett
antal mycket betydelsefulla böcker.
Charles Murrays ”Losing Ground” och
Michael Novaks ”The Spirit of Demoeratic Capitalism” är redan klassiker.
Jag tror att Stuart Butlers ”Privatizing
Federal Spending” kommer att bli det.
Två engelsmän har kommit med sina bidrag till klassikerfloran; Paul Johnsons
”Modern Times” och P T Bauers
”Equality, the Third World and Economic Delusion”. Andra må ha sina favoriter, Hayek, Friedman, Mises etc.
Krauthammers analys
En ung amerikansk politisk skribent,
Charles Krauthammer, har just utkommit med sin första bok, ”Cutting Edges
– Making Sense of the 80’s” (Random
House). Krauthammer är främst intressant därför att han är en av de främsta
intellektuella spjutspetsarna i en rörelse
som söker återerövra politikens centrum
för det demokratiska partiet.
Det finns säkert många i Sverige som
tror att Ronald Reagan i USA bedöms
tillhöra den politiska högern och att centrum därför skulle kännetecknas av ett
vacuum. Så är inte fallet. Det är politikens centrum som det republikanska
partiet under Reagans ledning erövrat.
Därmed har förvisso mittpunkten förflyttats jämfört med läget för 10 år sedan.
Detta är en viktig del av ”Reagan-revolutionen”; det har åter blivit legitimt att
tänka och skriva saker som under vänsterhegemonin i media undertrycktes.
Vänsterhegemonin i amerikanska medier
är förvisso inte helt bruten; men mångfalden har ökat.
Det demokratiska partiet är på en närmast desperat jakt efter nya ideer som
inte är så utslitna eller har fått så dåligt
rykte som det idepaket (den bästa etikett
en svensk kan sätta på det är ”socialdemokratiskt”) som t ex Walter Mondale
stod för i det senaste presidentvalet. Ett
antal demokratiska tankesmedjor i
Den konservativa vågen i amerikansk politik har gjort liberalerna till en närmast utrotningshotad art.
Washington har producerat en hel del
ord; men inga tankar. Det är nästan
skrämmande att notera bristen därpå.
Krauthammer är så högintressant ef·
tersom han faktiskt erbjuder något nytt;
med kirurgens skalpell skär han bort debattens dödkött och blottar de obehagliga sanningarna. Hans udd riktas både
mot vänster och höger. I högertidskriften National Review vred sig recensenten av obehag inför Krauthammers bok;
mästrande, självgod etc etc. Och det kan
ligga en del i sådan kritik, ty vad Krauthammer gör i boken (som består av artiklar hämtade från The New Republic,
Washington Post och TIME) är att med
den demokratiske liberalens (nu använder jag amerikanskt politiskt språkbruk) språk beskriva de problem som tidigare oftast diskuterats av vad som här
kallats konservativa eller nykonservativa skribenter. Med en etikett som
månne är godtagbar på båda sidor om
Atlanten är Krauthammer en nyliberal.
Krauthammer utbildade sig först till
statsvetare på McGill och Oxford men
återvände sedan hem till USA och utbildades till läkare på Harvard Medical
School. Han var överläkare i psykiatri
på Massachusetts General Hospital när
han 1978 kom till Washington för att leda
planeringen för den psykiatriska forskningen inom Carteradministrationen.
Under valkampanjen 1980 var han talskrivare åt Walter Mondale. Därefter har
han varit skribent på heltid.
Det finns säkert många i Sverige som tror att Ronald Reagan
i VSA bedöms tillhöra den politiska högern.
Krauthammers skalpell lämnar en del
offer svårt sargade. Jag vågar inte tänka
på vad en svensk Krauthammer skulle
kunna åstadkomma. Somliga av Krauthammers offer är kanske väl enkla, att
avslöja Jane Fondas intellektuella oförmåga kräver ingen stor levnadsvisdom.
Men hon är ändå en så mycket inflytelserikare opinionsbildare än någon av de
motsvarande fåntrattarna lika långt ut till
höger på den politiska skalan. Krauthammer ägnar dem ett visst intresse;
men hans huvudmål är den ”nya klassens” vanligaste och värsta vanföreställningar om läget i USA och i resten av
världen.
l vänsterns mediablad av världen förekommer det, inte minst i USA, något
stort, farligt hot från höger. Härmed brukar avses de väckelsepredikanter som
127
fyller TV-kanalerna på söndagsmornarna. Vänsterorganisationer sysslar flitigt med att bekämpa dessa predikanter
och massmedia hänger på. Man kan diskutera åtskilligt i det politiska budskap
som framförs i dessa predikningar; men
risken att de leder människor på fel väg
är ju oändligt mycket mindre än de vänsterpräster som fått sina anhängare att ta
steget över till terrorism och våldsdyrkan. På högerkanten har det också förekommit visst våld; några abortkliniker
har bränts ner, dock, såvittjag vet , utan
att någon människa kommit till skada.
Men politiskt motiverade våldsmetoder
är givetvis alltid oroväckande i en demokrati .
Ämnen och ställningstaganden
En snabbgenomgång av ämnen och ställningstaganden i Krauthammers bok av
relevans för svensk debatt:
– Oförmågan att göra moraliska distinktioner är de intellektuellas AlDS,
ett förvärvat immunförsvarssyndrom.
Moralisk blindhet måste läras in, men
många vänsterintellektuella har effektivt
suddat ut gränslinjen mellan demokrati
och diktatur, de är utmattade och förmår
inte att skilja mellan olika gråtoner.
– Både till höger och vänster förekommer en apokalypsens politik. Den
religiösa högern ser Gudsriket om hörnet
och vänstern kärnvapenkatastrofen eller
det ekologiska sammanbrottet. Liberalismen vägrar att erkänna ett enda överordnat värde och målet att uppnå detta
som överordnat allt annat. De som talar
om ” överlevnad” som ett överordnat
värde säger egentligen blott att det inte
128
finns något de inte är beredda att förrå-
da.
– Ett pluralistiskt Nicaragua är den
enda tänkbara garantin för fred i regionen. Mellan ett leninistiskt Nicaragua
och permanent oro i regionen finns det
ett direkt samband.
– Reagans viktigaste utrikespolitiska
insats är att han tagit första stegen mot
att restaurera den ”demokratiska militans” USA brukat stå för och måste stå
för om de som slåss för demokrati runt
jorden ska ha något hopp kvar. Revolutioner skall liksom andra politiska fenomen bedömas för vad de står för.
– Talet om ” kärnvapenfrysning” är
inte en plan, en tanke – det är enbart en
känsla.
– Kärnvapen är meningsfulla endast
om de aldrig används. Men det är sannolikare att de fyller sitt syfte, och aldrig
används, om ens motståndare tror att
man verkligen är beredd att använda
dem i försvarssyfte. Den viljan att använda kärnvapen finner moralisterna
oacceptabel. Men det är på den viljan
som både överlevnad och alla den västerländska civilisationens värden vilar.
”Tvångsutopisterna”
I Lars Gustafssons bok ”Bilderna på
Solstadens murar” (Norstedts 1985) är
ett huvudämne utopiernas tragedi: att de
gör världen till fängelse genom att vilja
befria den.
Rael Jean lsaac och Erich Isaac har i
sin bok ”The Coercive Utopians- Social Deception by America’s Power
Players” (Discipline Books/Regnery
Gateway lnc, Chicago, 1985) gått igenom dagens amerikanska tvångsutopister (den bästa översättning av ”coercive
utopians” jag kommer på) på vänsterkanten. Det faktum att även politikens
högerkant innehåller en hel del av amma vara omnämns inte; måhända därför
att de spelar så ringa roll i samhällsdebatten. Jag ska helt kort gå igenom de
grupper i USA som behandlas i boken:
– Kyrkorna och deras vänstervridning. Författarna påpekar att kyrkornas
anti-kapitalism inte är något nytt ens i
USA. Federal Council of Churches (fö-
regångaren till dagens National Council
of Churches) publicerade 1920 en antikapitalistisk kampskrift. Nyare är att
man omfamnar revolutionärt våld.
– Miljöutopisterna vars klimax var
Earth Day 1970 då en stark undergångsstämning, ekologisk panik, svepte över
främst USA men också nådde Europa.
– Public interest-grupperna och
Ralph Naders i synnerhet. Nader har
upptäckt att domstolarna i det amerikanska systemet öppnar en väg för samhällsförändringar som inte kan uppnäs
på demokratisk väg. Detta är ett ämne
värt en särskild artikel. Genom vänsteraktivistiska domare kan man uppnå politiska mål som annars vore utom räckhåll.
– De utopistiska tankesmedjorna med
Institute for Policy Studies i spetsen.
– De falska fredskämparna med kärnvapenfrysning m m på programmet.
– Stiftelserna som bevisar att Lenin
hade fel när han sa att en kapitalist kommer att sälja repet han ska hängas i. Den
amerikanska kapitalismen har avkastat
många förmögna stiftelser som nu övertagits av tvångsutopisterna som använder dessa medel för att understödja
krossandel av västerlandets ekonomiska
och politiska system. Repet säljs alltså
inte, det doneras!
När Henry Ford II 1976 i protest mot
stiftelsens inriktning lämnade styrelsen
för Ford Foundation skrev han i sin motivering bl a att det måhända funnes anledning för stiftelsens ledning och anställda att fundera över huruvida det
ekonomiska system som gjort deras
verksamhet möjlig är värt att bevara.
– Media – tvångsutopisternas beskyddare.
Boken är väldokumenterad och mycket spännande läsning. I slutkapitlet
ställs frågan varför välutbildade och välavlönade människor hatar det ekonomiska system som skapat välståndet de lever i och det politiska system som ger
dem yttrandefrihet. Författarna ansluter
i sitt svar inte oväntat till Schumpeter.
Kapitalismen kan inte tillfredsställa de
icke-religiösa intellektuellas längtan efter den Heliga Gral, den heliga kalken.
Endast marxismen låter den intellektuella vara både rationalistiskt modern
och troende på något hinsides. I synnerhet sekulariseringen av judar har skapat
svåra själsliga problem vilket Jett till att
judar spelar så stor roll bland tvångsutopisterna. Isaac/Isaac förklarar detta med
att uppbrottet från judendomen både innebär en förlust av religion och av en
nationell rot.
Att präster haft lätt att ansluta sig till
tvångsutopismen är givetvis mindre för- 129
vånande. De såg ju här en möjlighet att
återvinna en del av det förlorade ledarskap som den ökande sekulariseringen
medför.
Den ”nya klassen” har även ett egenintresse i en av statsbyråkrater administrerad tvångsutopism. Som handen i
handsken passade den på 1960-talet lanserade teorin, populariserad av C Wright
Milis, att alla problem beror på samhällssystemet.
Näringslivets handlingsförlamning är,
menar författarna, påfallande i USA. Oljebolaget Mobil är det enda företag som
konsekvent går in i samhällsdebatten.
Kommer tvångsutopisterna att lyckas? Utopia skapas givetvis inte, men
måhända kan dessa grupper så skadskjuta kapitalismen att den inte förmår leverera en ständigt ökande levnadsstandard
för alla dem som inte har det så bra som
”den nya klassen” har det. Om kapitalismen förlorar den förmågan kan den
nya klassen vinna.
Boken avslutas med ett citat från en
student i Tjeckoslovakien: ”Ni i USA
tycks inte allmänt ha insett att man inte
kan skapa Utopia utan terror och att det
sedan inte dröjer länge innan det enda
man har kvar är terrorn.”
Sammanfattningsvis: dessa två böcker
ger genom intellektuell analys och omfattande dokumentation gott sakunderlag för den liberal-konservativa idebildning som är av så stor betydelse också
för svensk samhällsutveckling.
J