Janerik Larsson: Hur står det till med demokratin i USA?

Den frågan står högt på agendan i den pågående presidentvalrörelsen. Frågan om den amerikanska demokratin har stått på debattagendan sedan 1776 då självständighetsförklaringen offentliggjordes i Philadelphia den 4 juli 1996. Då hade frihetskriget från Storbritannien pågått ett drygt år.

USA:s författning tillkom därefter i två steg som i hög grad påverkades av det pågående kriget. Både självständighetsförklaringen och den andra författningsversionen tillkom under intensiv debatt. Den färdiga versionen avslutades den 17 september 1787. Därefter ratificerades den av delstaterna och New Hampshires godkännande den 2 juli 1788 innebar att författningen trädde i kraft.

Det har skrivits mycket om dessa båda politiska processer men skeendet har också ägnat en serie musikaler. 1969 hade musikalen ”1776” premiär på Broadway och den har återkommit där 1997 och 2022 då jag själv såg den där. Den mest framgångsrika musikalen om denna period är ”Hamilton” som kom till Broadway 2015 och som senare turnerat i hela världen. Den handlar om en av periodens viktigaste och mest fängslande gestalter, Alexander Hamilton.

2019 hade musikalen” What the constitution means to me” av Heidi Shreck premiär på Broadway. Den handlar om det Schreck menar saknas i författningen. Där fokuseras precis som i de andra musikalerna på den kompromiss om synen på de svarta slavarna som funnits sedan det sena 1700-talets kompromiseer om självständighetsförklaring och författning.

Både debatten och musikalerna ställer frågor om demokratin i USA som säkert kommer att återfinnas på samhällsagendan långt efter årets val av president och kongressledamöter.

Ed Luce, som är USA-kommentator i Financial Times, gör få historiska kopplingar när han nyligen recenserade tre nya böcker om amerikansk politik. Hans sammanfattande fråga är i stället om det var den politiska utvecklingen på 1990-talet som förstörde tilltron till demokratin. Faktum är dock att samma oro som fanns på 1990-talet och som finns idag också finns i de intensiva debatterna under det sena 1700-talet.

Den första boken är boken When the Clock Broke av John Ganz. Den ger en återblick på det tidiga 1990-talets USA. Titeln på Ganz bok är hämtad från ett tal 1992 av högerpopulisten Murray Rothbard som då lovade att bryta ”den amerikanska vänsterliberalismens klocka”. Denna obskyra deklaration av en vad Luce kallar en libertariansk knäppskalle antar profetisk form tre decennier senare, skrivet Luce.

Ganz skriver om hur Patrick Buchanan och David Duke misslyckades i de republikanska primärvalen 1992. Buchanan hade varit talskrivare till Ronald Reagan. Han attackerade George HW Bushs republikanska etablissemang. Duke var en tidigare ledare för Ku Klux Klan som öppet vädjade till vit rasism. Duke samlade mindre än en procent av primärvalsröster. Buchanans nostalgisk gav däremot Bush Sr skrämselhicka.

Sedan vann Bill Clinton presidentvalet och Bush, Buchanan och Duke försvann till historieböckerna. 

Luce menar att Ganz implicita argument är att USA:s tro på demokratin började vittra sönder i början av 1990-talet. Systemet hade klarat sig undan fascismens och kommunismens yttre hot. Nu skulle det börja implodera inifrån. Amerikanerna var redan arga innan lågkonjunkturen slog till 1991, eftersom de var präglade av Reagans högkonjunktur i slutet av 1980-talet. Efter år av hög tillväxt och kraftiga uppvärderingar hade medianhushållet det sämre ställt i slutet av 1980-talet än i början. Den breda medelklassens tro på den amerikanska trosbekännelsen började brytas ner. Detta var också början på 1990-talets kulturkrig.

Det är ett mått på Clintons skicklighet som politisk aktör att 1990-talet registreras som hans. Som Ganz påpekar bör Clinton dock dela ”sitt” decenniums arv med dess förlorare, i synnerhet de män som förebådade ”den nationella förtvivlans politik”.

En av ”förtvivlans produkter” är ett försvinnande förtroende. Det inkluderar misstro mot att någon institution skulle tala sanning. Alla har en ondskefull agenda. Konspirationsteorier fyller tomrummet. Det skriver BBC-journalisten Gabriel Gatehouse om i boken, The Coming Storm.  Begreppet ”den kommande stormen” är lånat från konspirationsrörelsen QAnon. QAnon-anhängare är ständigt på jakt efter ett tecken på att dagen kommer då rättfärdiga amerikaner återtar sin nation.

Luce kopplar i sin text till det faktum att den paranoida stilen har ökat och avtagit genom USA: s historia – från det invandrarfientliga Know Nothing-partiet på 1850-talet till Joe McCarthys kommunistskräck ett sekel senare.

Den tredje boken Luce kommenterar är Robert Kagans Rebellion, som varnar för vad som står på spel. I England kommer människor den 5 november att tända bål till minne av Guy Fawkes, den katolska reaktionären som 1605 försökte spränga parlamentet i luften. Donald Trumps mål är att förstöra den amerikanska demokratin, enligt Kagan.

Luce delar Kagans oro över vad som står på spel. För Kagan är Trump verktyget för de vita kristna som vill avskaffa medborgarrättstiden framsteg och återställa något som liknar det tidiga USA:s rasåtskillnad.

”Den fråga som bar Trump var ras, inte ekonomi”, skriver Kagan om valsegern 2016. Detta trots att miljontals av dem som röstade på Trump 2016 valt Barack Obama framför Mitt Romney 2012. Luce konstaterar att Kagan inte förklarar varför så många latinamerikanska och i allt högre grad afroamerikanska väljare har gått över till Trumps MAGA-läger. Även om den är en viktig del av Trumps dragningskraft är vit nationalism en nödvändig, men inte tillräcklig förklaring till vad som driver MAGA.

Buchanan kandiderade 1996 för den republikanska nomineringen men med än mindre framgång än 1992. Buchanans paroll ”America first” – lånat från den nazistsympatiserande Charles Lindbergh i början av 1940-talet – finns där för Trump att använda. Vi kommer, skriver Luce, att höra dessa ekon dag och natt fram till valdagen – och möjligen mycket längre.

Det är denna avslutning som är värd att ta fasta på. Den debatt som pågått sedan nationens födelse kommer att fortsätta.

 Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.