Janerik Larsson: I Finland fanns insikter som saknades här hemma

Finlands 1900-talshistoria är dramatisk. Det är en viktig del av bakgrunden till landets medlemskap i EU och NATO.

I Väinö Linnas roman ”Okänd soldat” (Tuntematon sotilas, 1954) följs en finländsk kulsprutepluton under fortsättningskriget, från sommaroffensiven 1941 till reträtten från Karelen 1944. Sovets attack mot Finland i Vinterkriget ledde till att Finland i fredsavtalet i mars 1940 förlorade delar av det som tidigare varit finländskt territorium. I fortsättningskriget mellan juni 1941 och september 1944 samverkade Finland med Nazityskland för att återfå förlorat territorium. Ett första fredsavtal skrevs i september 1944 men det slutliga fredsavtalet slöts i Paris 1947.

”Okänd soldat” blev en litterär sensation och har även filmatiserats tre gånger – den senaste 2017. Boken har översatts till fler än 20 språk.

I Kjell Westös senaste roman, ”Skymning 41” som har undertiteln ”Roman från en krigstid” (Bonniers) skildras Vinterkriget och början av fortsättningskriget genom de båda huvudpersonerna. Den manliga huvudpersonen i roman visar sig också varit delaktig i inbördeskriget på 1920-talet då han vid ett tillfälle ingick i en grupp från den ”vita” sidan som avrättade en grupp ”röda”.

Westös bok kommer säkert att bidra till en ökad kunskap om landets dramatiska 1900-talshistoria. Kanske blir den 2020-talets motsvarighet till Linnas roman.

Ett intressant perspektiv på Finlands 1900-talshistoria ges i Olav S. Melins nyutkomna bok ”Det fria ordets fyrvaktare – 250 år av svensk tidningsutgivning i Finland (Litorale)”. Melin arbetar på tankesmedjan Magna som är partipolitiskt obunden men som bland annat arbetar med att stärka den finlandssvenska identiteten. Chef för Magma är idéhistorikern Nils Erik Forsgård.

Jag fäste mig särskilt vid Melins redovisningen av såväl de mest dramatiska skeendena i landets historia som de kontroverser som ägnats frågorna kring vad som hände och hur detta ska bedömas.

Hur dramatiskt inbördeskriget var framgår av att uppemot tiotusen personer från den förlorande ”röda” sidan avrättades under några månader 1918.

Melin lyfter fram hur annorlunda Finlands utveckling varit jämfört med de övriga länderna i Norden. Finland som självständig stat existerade inte före inbördeskriget. Detta krig tillsammans med två stora världshändelser är av central betydelse för att förklara utvecklingen i Finland fram till inbördeskrigets utbrott 1918, nämligen utbrottet av första världskriget och den ryska revolutionen.

I den första finländska regeringsformen från 1919 heter det att ”finska och svenska är republikens nationalspråk”.  Det är ett sätt att försöka överbrygga den motsättning som präglat inbördeskriget – den ”vita” svenska sidan och den ”röda” finska. Spänningen mellan det svensktalande och det enbart finsktalande Finland lever fortsatt i politiken. Sannfinländarnas aversion mot Svensk-Finland är påtaglig och Svenska Folkpartiets viktigaste roll är att vara detta svenska Finlands politiska företrädare.

Melin följer den motsättningen under mellankrigstiden då nationalsocialismen hade stöd bland de svenskspråkiga – något som för övrigt också skymtar i Westös roman.

Melins bok är en spännande läsning eftersom den belyser Finlands historia med den svenskspråkiga pressen som utgångspunkt men han isolerar på intet sätt i sin framställning medieperspektivet utan tar ett brett, samhällspolitiskt grepp.

40-talens krig belyses däremot ganska knapphändigt av Melin. Han sammanfattar dock på ett pregnant sätt mediernas verklighet:

”En fri tidningspress äringen självklarhet och den är därtill i mångt och mycket en chimär, förutom politiska bindningar är tidningspressen alltid beroende av marknaderna. Den fria, oberoende tidningspress, som enligt definition borde fungera som en viktig övervakare av de statliga myndigheterna Finland, lyste under 1900-talet med sin frånvaro i långa tider. Förtrycksåren i början av seklet, krigsåren 1914 – 1918 och 1939 – 1945 med sin krigscensur och åren av självcensur på 1970- och 1980-talen är exempel på sådana perioder.”

Krigsåren skildras i Westös roman genom att den manliga huvudpersonen är en journalist på Hufvudstadsbladet som försöker revoltera mot krigscensuren men som därför tystas av tidningsledningen.

Finlandiseringen – då Sovets ambassad i Helsingfors var en mycket viktig maktfaktor i landets politik – efter de båda 40-talskrigen beskrivs ingående av Melin. Självcensuren som kännetecknade denna period applåderades av Finlands politiska ledning. Sovjet som segermakt såg till att begränsa Finlands utrikespolitiska beslutanderätt men genom självcensuren påverkades också yttrandefriheten i hög grad.

Finlandiseringen avtog, skriver Melin, under 1980-talets början. Men i TV-serien ”Kylmän sodan Suomi” med manus av Marjo Vilkki och presenterad av Jan Tervo tecknas en kritisk bild av finlandsieringens effekt på samhällsdiskussionen. TV-serien finns på SvT Play.

Melin citerar Pär Stenbäck som under kalla kriget hade centrala poster i finländsk politik (bland annat utrikesminister och partiledare för svenska folkpartiet). Stenbäck säger som försvar för hur den politiska ledningen agerade att han aldrig förstått hur ett alternativt scenario borde ha sett ut – ett enligt vilket Finland kunde ha ignorerat den ryska synen på att landet hörde till Sovjetunionens intressesfär:

”Jag har aldrig sett en trovärdig analys av hur vi, ensamma, utan allierade, och med vårt geografiska läge, kunde ha lösgjort oss från de begränsningar som Kreml pålade oss.”

Klart är att Finlands medlemskap i EU och NATO ska ses i denna kontext. Där fanns insikter om det stora grannlandet som saknades här hemma.

Melins bok ger ett viktigt perspektiv på Finland och förtjänar tveklöst att uppmärksammas i Sverige.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv